Tillhörighet och gråtkonst

Jag tumlar runt och stannar efter 180 grader som ett hunsat astralväsen när jag byter miljö från storstaden och hit. Pulsen lägger sig på en annan nivå, ögonen justerar sig till den sänkta hastigheten och luften känns lättare att konsumera. Det ligger en alarmerande naturlighet över min vistelse och den får mig att tänka i banor som att jag hör hemma här. Mina fyra år i söder känns visserligen som en evighet och inte till att förringa mängden tid det innebär, men det är inte en evighet som fått mig att må bra. Jag har aldrig känt mig välkommen av den staden, aldrig fått en break. Som att staden ville nafsa på vem jag var men inte uppskattade vad den fick. Här kommer också problematiken in, eftersom jag inte mått särskilt bra här heller, i barndomsbygden. Det är just känslan av tillhörighet som viskar övertygelser i mitt öra, och inget annat. Jag vill inte tillhöra hit. Inte efter tjugofyra år, och inte efter fyra års frånvaro. Jag vill bara kunna besöka utan att ifrågasätta hela min tillvaro. Vilsen och jävlig i behov av tecken, klarsyn och ankare. Jag har ett mobilt ankare och det är min feline M. Hon skrek hela vägen hit men klagar knappast nu, med en stor villa att håra ner. Jag hade inte ens vågat fråga henne vilken av tillhållen hon föredrar.

Färden längs motor- och landsvägarna var mer flirtig än någonsin och jag höll till min största förvåning på att inleda en bölsession när molnen låg som kåta konstverk på den blåa oceanen. Hur står det till med hormonbalansen, tänkte jag och lät trycka tillbaks tårarna för att inte kompromissa med körförmågan. Det är extremt sällan jag gråter utan ett tändstift som film, musik eller annan kultur. Allra minst av naturen och livet, det jag hellre vill kunna gråta för, och till. Det är också därför extremt få har sett mig gråta, men det handlar inte om plågsamma hämningar att öppna tårkanalerna inför publik. Bara sällsyntheten. Ett klart exempel vore med min fd sambo, efter en form av utekväll och jag berättade om bakgrunden med min far när vi låg i sängen. Då kom det bara. En tsunami av sparade spikar av salt och vatten som sköt ut som förlösande ammunition. Jag kände mig som en freakshow. Men pulsen tog i lite extra just då, och det var liksom situationens frukt. Jag önskar att jag kunde gråta oftare för att känna mer, leva mer, för att se i bredare perspektiv. Det är bara spekulationer nu, men jag tror att min extrema oförmåga att kära ner mig hade skakats om och fått sig en asskicking av sublima proportioner. Men det händer inte. Jag är som Dexter. Bara det att han utan besvär håller ögonen i schack till projektiler från film och TV, vilket får mig att framstå som en stor, fet wuss. Men det är jag glad för, om det nu är det enda jag kan få.