Summering av danska drabbningar

Gårdagens Danmark och allt som hörde till var en stor uppsättning intryck och upplevelser som jag egentligen inte kan placera i rättvisa ord just ännu. Men hela kvällen var fullkomligt fin. Vi åkte iväg vid halv sex, fjantade oss på tåget tills vi slutligen murvlade upp på danska gator för att kapa en buss till kulturhuset. Danmark är så pittoreskt att pupillerna lossnar och flyger iväg.

Hursomhelst blev det megamingel på plats och man fick klämma på folks händer för att de skulle förtälja sina grötiga namn som lika snabbt föll i oavsiktlig glömska, och inte bara på grund av punschen som kanske var det enda jag regelrätt minglade med. Sorlet av danska växte i volym bland grupperingarna av förmodat kallprat och jag kände mig allt mer som en gås bland krokodiler. Men F var så fin. Jag hade kanske dött där på golvet utan glädjepillret med alla dessa leenden.

Och det skulle ätas förstås, men det kulinariska var inte helt på plats så jag hoppade in och erbjöd relaterade tjänster för att inte känna mig ännu mer gåsig. F har föräldrar som är precis så där förfriskande frisläppta till ett yttre av gemytlighet, lite kufiska tendenser och ett inre av godhet. Mina föräldrar är inte alls av det virket. Knappast bittra eller onda men tämligen måna om rättvisor och småtragiskt trångsynta när det kommer till uppfattningar som de en gång etablerat. De kan tillsammans leva ut långa missnöjesorgier över grannar i kvarteret som de inte riktigt gillar av triviala anledningar. Herregud om jag blir sådan. Det kanske bara knäpper till en dag så sitter man där i den genetiska skiten. Men det finns mycket bra att hämta hos dem också, bara jag borstar av mig de typiska pinsamhetsiglarna.

Med maten fixad högg man in som en lumberjack och vattnade ner allt med vinet som flödade i takt med alla obegripliga tal som skulle hållas. Det var liksom då, där vid bordet som jag verkligen iakttog istället för att socialisera mig åt höger och vänster, även om jag bytte vissa ord med F's mamma. Men för merparten satt jag bara där och hörde hur den drälliga ljudnivån eskalerade till rent buller. Ja, fan, det bara dundrade i lokalen. F's mamma var till och med inne på samma tankespår och tog observationen rakt ur min mun vid ett tillfälle. Jag har svårt för den typen av miljö, svårt för att gapa mig genom en konversation för jag känner mig bara dum i huvudet.

Efter alla tillställningar drog de igång med bar och dans och jag försökte klämma in så mycket hjälpande hand jag kunde med disk och annat innan vi dansade likt två nötter som just tagit idiotexamen. Hellre dansa fult och inlevelserikt än att stå som en guppande boj och vicka på armarna dekadent för att man inte pallar att bjuda på sig själv. Egentligen är inte dans min femma alls, det kan uppstå frysta ögonblick i dansandet då jag plötsligt tänker "Om musiken bara försvann nu hade alla sett så jävla dumma ut". Kanske ännu en anledning att dansa dumt från början. Jag blev uppringd ett par gånger och stånkade ut på gården vid bakdörren för att överleva den tjocka värmen i lokalen. Det blev som en apokalyps.

Natten kom iallafall oväntat snabbt med andra oväntade situationer, och hemresan är som en hel historia för sig. Däremot var det inget som förstörde. Saker sker och man hanterar dem. Jag är så glad att jag känner henne.