Gårdagen och awkwardness

Gårdagen var hektisk, varm och mättande. Det blir alltid ett kolossalt pådrag när min släkt samlas och jag hinner aldrig bokföra och behålla erfarenheten i kroppen under alla ensamma dagar jag spenderar mellan varven. En matt känsla kommer krypande efter några timmar och jag söker mig bort från springet och kacklet. Ned i källaren. Luften. Ensamheten. Lite frihet i ett par andetag för att sedan kasta mig in igen, för jag tycker ändå om min släkt och tillställningen var fin. Pappa hade finansierat en mindre renovering i deras toalett, som J och hennes sambo stånkade i ordning bakom den låsta dörren, trots att mamma visste vad som försegick. Det var så uppenbart. Vi gör sånt där i min släkt och det är säkert inte ovanligt. Men vi ställer till med dessa överraskningar på ett väldigt tafatt manér så att det ofta går fel på något sätt. I samma stuk som mina personliga, små och spontana events alltid snubblar på mållinjen och blir konstiga halvfloppar. Misslyckade skattjakter och en rad obekvämt ogenomtänkta gåvor. I'm so awkward. Jag kanske planerar dåligt. Det kanske bara är det. Bara och bara.

Men mamma blev eld och lågor över mitt självporträtt som jag passade på att räcka över när de byggde likt Room Service inne på toan. Jag förväntade mig inte den reaktionen och snart hade resterande släkt anlänt bakom henne som en ostämd gospelkör. Efter en kram flydde jag scenen lite diskret. Jag tycker inte alls att det blev så likt och jag framhävde att det var en tolkning mer än något annat. I distansen hörde jag henne säga något i stil med att den kommer bli värd massa pengar när jag blir känd. Jag blev nedstämd. Det är tråkigt att hon ska behöva ha illusioner om mig men jag orkade bara inte nämna något som skulle försätta mig i en utdragen monolog om mitt störtande, konstnärliga tillstånd. Och den är ändå värd något nu, inte just pengar men mycket annat. Mamma är awkward. Pappa var inte ens där och han är också awkward. Jobbade uppenbarligen. Min syster J sade vid altanbordet när vi satt ensamma att de två var i luven på varandra med gnabb och tjafs. Det kan jag förstå på ett sätt, med yttre påfrestningar och stressfaktorer som krackelerande hus och allt strul med säljandet av pappas företag. Jag är glad att de får så mycket pengar av den dealen. De behöver avlastning, en ekonomisk kram och tid att varva ner. Men jag sade till J att jag är orolig för att gnabbet fortsätter, att det inte alls beror på stressfaktorer för den risken finns ändå där. Jag hoppas bara att mamma inte är olycklig.