Effekten av omständigheter och decennium

När jag var sjutton små, naiva år fick mitt kärleksliv en bisarr kickstart i form av en internetförälskelse som sträckte sig till andra sidan jordklotet. Tidigare hade jag aldrig känt det jag kände då, och jag har med åren ansträngt mig hårt för att bevara minnet av det patos som fyllde kroppen som en våg av förtvivlan och rus. Det har blivit svårt på senare tid. Historien inleddes på en amerikansk chat när tiden begav sig, allt var nytt och rafflande och det gav en extra kick att chatta på engelska. Där fick vi kontakt, jag och C, bytte mail som nycklar till varandras liv och stiftade känslor för den andre, så genuina att hela mitt beteende förpuppades. Jag minns att det var hennes kärleksförklaring som tryckte på Play och efter den knappen var jag helt såld. Langad som enkelt villebråd på den vankelmodiga fantommarknaden som än idag kallas internet.

Det var som att någon hade startat en klocka och klockans visare åt sig fetare på varje sekund för att till slut väga olidligt mycket. Dagar, veckor och månader av långa mail, kostsamma telefonsamtal och postpaket for förbi som svaga tröster till att inte kunna vidröra varandra. Inga känslor avtog alls, det var snarare tvärtom och till slut blev det för mycket. Jag lade bestämt fram min agenda till mamma och pappa; att på egen hand resa till Oregon, USA. Det var ingen varmt mottagen idé, men kommande sommar blev den realiserad. Det blev en själslig resa på tre eviga veckor som fick mig att växa upp, vinna tunnor av mycket men förlora desto mer. Förhållandets livscykel öga mot öga räckte till knappt halva tiden och det var hennes initiativ att avsluta oss på helt realistiska grunder. Mitt initiativ blev att våldsamt strypa dessa känslor som inte ville upphöra för slippa bli strandad på en kontinent runt jorden, olyckligt kär. Det gick i lås och den sista tiden blev ändå fin.

Till slut kom jag hem igen, resultatet till trots ändå fylld av enorma intryck och planterade frön. Det jag däremot inte kunde känna till efter hemkomsten, var det svarta hålet i bröstet som skulle äta sig kolossal under mitt kommande decennium. Vid varje sällsynt tillfälle jag lyckats förälska mig har jag på en eller annan väg tvingats skära loss affekten exakt som scenariot med C. Gång efter gång, för varje människa jag verkligen intresserat mig själsligt för har det funnits en mur som jag eller min livssituation inte varit kompatibel med. En mur som jag i varje sällsynt fall fått se någon annan riva så gracilt och obekymrat, varefter jag långsamt men säkert också blivit åsidosatt och bortglömd. De här sakerna har satt sina spår i mig efter alla år, däremot menar jag inte att hoppet är sulat genom fönstret eller att illvilja föreligger mot någon inblandad. Många av dem är fortfarande guldet i mitt liv. Men beträffande allt här ovan så blir inget för mig lättare med tiden. Jag har svårare än någonsin att väcka den formen av känslor. Skulle jag plötsligt stå där igen framför min förhöjt dunkande blodpump hade jag förmodligen känt mig riktigt, jävla blyg.

Puss på chakrat.