Fiktion #1: Med Manilow som vittne

Hennes övermogna ögon pulserade som cykloner. De sköt otyglade blickar som studsade likt smärtsamma gummikulor mot min två decennium yngre kropp. Jag lät dem, för jag var där och jag trädde rakt in i bestens mage ännu en gång. Med ett unisont leende stängde hon dörren som högljutt gick i lås. Om ljudet skulle översättas hade tolkningen blivit "Du är min nu, och på min spelplan gäller mina regler". För ljud talar lika fritt om inte ännu mer utförligt än bilder och min hörsel var lyhörd som ett rovdjurs. Min väska fick hamna bredvid en uppsjö av skor i naturfärger. Ur skivspelaren i det modesta vardagsrummet sjöng Barry Manilow sina klassiker. Jag uppmärksammade hennes vackra bonzaiträd, kärleksfullt omhändertagen. Efter en uppriktig kommentar om hennes inredning gav hon ett blygsamt svar om lättja. Jag log och inväntade nästa fas som en gäst bör, varpå hon tog min hand och ledde mig in i ett svagt belyst kök.

En lätt förnimmelse av ljusrök låg i luften. Två vinglas blev röda av Chianti och hon räckte bestämt över ett till mig. Vi drack med ögonen på varandra och jag försökte tygla den vuxna smaken nedför strupen utan att tappa ansiktet i paradoxen. Jag hostade lite och drog en löjlig harang om spritvanor. Hon skrattade och medgav vinets krävande natur, varefter knäsvagheten kom krypande som ett sändebud att kvällen skulle få maximal utgivning. Det var som att jag stod i tamburen igen men såg henne på riktigt denna gången, med klargrönt mönstrad tunika djupt urringad och svarta leggings. Så medvetet omedveten, så elegant enkel. Jag förminskades i jeans och T-shirt. Hon lutade sig tillbaks mot köksbänken med ett fnittrigt leende dolt bakom vinglaset. Med mitt placerat intill disken gick jag fram till henne och lade händerna om midjan. Hon fipplade ned glaset bakom sig och kysste mig när mina handflator tog en direkt väg till hennes rygg. Våra tungor slogs som hungriga väsen när hon plötsligt lirkade upp mitt bälte och otåligt drog mig i linningen in till sovrummet.

Min översta knapp knäppte hon upp innan tunikan kastades av och hon föll på rygg i sängen. Med en kondom plockad ur fickan hasade jag av mina jeans under det att hon slet ned leggings och trosor i samma svep för att sparka av sig dem. Min T-shirt ackompanjerade på golvet varpå blicken låste sig och jag blev rigid som en skulptur inför hennes fägring. Jag visste precis vad som skulle ske och ibland frågar jag mig om inte dem visste det också. "Kom" pådrev den nakna kvinnan och jag gick fram för att få underkläderna avdragna. Utan vidare fångade hon upp min hårda kuk i munnen och vätte ner den kvickt. Min tolk i skuggorna trädde fram och nickade manande åt mig.

Med ett vänstergrepp om hennes hår drog jag tillbaks huvudet och hörde henne kvida "Slå...", så jag lät ett slag explodera över ansiktet och bevittnade fallet till rygg. Med kondomen snabbt påträdd lyfte jag upp hennes ben och besteg sängen. "Ta henne..." sade min tolk fordrande, och jag fyllde henne med hela min lem till ett flåsigt stön från de bortvända läpparna under håret. "Hon vill att du befriar henne" fortsatte han och i takt med mina eskalerande stötar förde jag händerna till den vackra halsen och klämde åt med måttlig kraft. Andningen väste upphetsat och benen for runt mig som klämmor. "Det är dina regler...". Rummet expanderade. Hon lade en försiktig hand ovanpå min omkring henne och jag klämde åt hårdare. Ivriga händer började nu leta sig upp och slita på mina orubbliga armar under tiden jag knullade allt snabbare, forslade min bultande kuk in och ut i hennes kropp som det vore det enda vi någonsin gjort. Hon kved med gutturala ljud och tolken förklarade att de betydde uppskattning. Snart skakade hennes kropp och vi delade paniken rakt under mitt klimax.

När hon låg livlös på sängen återgick tolken till skuggorna med en prisande nickning. Rutinen flög in i min kropp och jag skred till verket. På mindre än fem minuter var jag påklädd och hade med handskar makat ned alla berörda sängkläder i den medtagna väskan, kondomen i en plastpåse och lagt henne i fosterställning. En flyktig sekund stannade jag upp och betraktade högaktningsfullt de skimrande dockögonen som inte längre behusade några cykloner. Jag stängde dem och vände mig mot laptopen på skrivbordet bakom för att avlägsna mig som kontakt från Windows Live Messenger och radera all historik. Vinglaset torkades av och jag begav mig mot hallen då bonzaiträdet i det modesta vardagsrummet fångade min blick. Den sträckte ut sina armar som ett förlorat barn. Jag klev mot dörren men stannade till. En kvick tanke senare lyfte jag upp trädet i min famn och lämnade lägenheten till Somewhere Down The Road av den så retoriska Barry Manilow, mitt enda vittne.