Nätt prylfixering och andlighet

I brist på tomma slottar på tvättavlan har dagen naivt ägnats åt handtvättens ädla påfund. Och det känns som att det räcker nu. Jag känner mig körd i en biltvätt, psykiskt och fysiskt och ändå har jag inte tvättat många plagg. Manuell tvättning blir som golgata när delar av ryggen har onda partier. Jag kan inte låta bli att reflektera över all utveckling som historien hostat upp för att livet ska bli mer bekvämt för den här bekväma rasen vi är del av. Det kan kännas som att mänskligheten försöker ta igen för hela den forna tidsaxeln när lättjeprylarna inte fanns och man glatt fick stånka med ditten och datten. Alla fabulösa grunkor jäktas fram i en hastighet som inom vissa områden är skrattretade ur konsumentsynpunkt. Jag ska erkänna att jag är ganska prylig av mig. Jag uppskattar att ha fina saker vare sig det är tekniskt eller där för syns skull, men jag vill inte riktigt ha det så. Det ligger en hyfsad poäng i Tyler Durdens slägga bland citat: "It's only after we've lost everything that we're free to do anything", och det är något jag gärna hade försökt leva efter. Till en måttlig grad om inte annat, för det kan kännas som att världen omkring mig krymper när alla dessa gadgets och skit tigger efter min uppmärksamhet.

Men detta var inte alls vad inlägget var ämnat för. En fråga om andlighet togs upp tidigare ikväll och påminde mig prompt om ett par upplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Under min tid i staterna bodde jag hos en familj som precis likt den absoluta merfalden där borta är starkt troende, och C som var anledningen till hela resan sade sig ha en spirituell koppling. Enligt henne kunde hon både se och prata med sin skyddsängel Michael och jag visste verkligen inte hur jag skulle ställa mig till det. När någon är som ett vinande lokomotiv i sin övertygelse ställs man på prov, och speciellt om en romantisk kontakt föreligger till personen. Hon påstod sig också vara kapabel till healing, och jag hade i åratal bakåt haft ett ont knä på grund av växtsjukdomen Schlatters. Den kunde låsa sig och värka från milt till ordentligt. En kväll föreslog C att vi skulle testa healingen, men hon anmärkte på att det skulle bli meningslöst om jag inte öppnade min tro. Situationen var mycket skeptisk men jag tänkte att det knappast kunde skada så jag gjorde mitt bästa för åtminstone skjuta undan misstron. Hon lade händerna strax över knäet och snart inpå spred sig en värme över hela området. Utöver värmen kände jag ingenting. Efter en stund blev hon andfådd och fick sluta, och mitt knä visade inga som helst symptom efter det. Aldrig igen, för att vara uppriktig. Schlatters är en sjukdom som försvinner gradvis under flera år och vänder inte sådär på en femöring. Jag kunde bara känna mig tacksam då, men än idag trycker det en oförskämd skepsism bakom varje tankehörn. Jag vet bara inte vad jag ska tro.

Min andra upplevelse som egentligen var en lång rad incidenter, berör min barndom och är ganska burlesk. Jag hade en fantasistyrd connection med spöken och andar när jag var liten och jag drömde ofta att jag var utsatt för dem. Särskilt i gästrummet på källarvåningen. Det var oerhört täta drömmar där inget påtagligt hemskt hände, utan mest "att jag var i närvaron av...". Däremot vet jag inte om den riktiga upplevelsen var relaterad till detta. Jag kunde i tvära intervaller höra skrikande röster, en ofantlig mängd vrål som lät förvrängda i smärta. När "attacken" kom blev alltid upplevelsen så intensiv att jag inte förmådde stå upprätt utan fick kura ihop mig som en boll och hålla för öronen med spänd käke. Det var såklart lönlöst. Jag minns att det alltid hände i huset och kunde komma när som helst, även när kompisar var där. Alla verkade tro att jag bara hade någon grej för mig, en slags ploj. Det var påtagligt och jag var därför återhållsam med att berätta om skriken. Jag sade det till mamma en gång men hon påpekade att det var fult med ljug, så jag nämnde det inte mer. Till slut försvann attackerna och jag minns inte riktigt min ålder men jag tippar att det tog slut strax innan skolstarten. Jag tänker på det här ibland och frågar mig fortfarande vad det kunde varit, samtidigt som jag vårdar minnet genom åren. Jag har märkt att sån här lång tid har en utsuddande effekt och jag vill inte sluta ta det på allvar och bestämma mig för att allting var en billig inbillning. För det var det inte.