Slutet på hans kapitel

I förrgår tog jag upp med S, min så egendomliga barndomsvän tillika plågoande, möjligheten att träffas nästa kväll. Vi har bara möjlighet att ses en eller max två kvällar varje gång jag är här tre till fyra gånger om året. Han visste inte om det var möjligt på grund av en eventuell sak i Borås. Jaha, tänkte jag. Igårkväll, vid 23-tidens mörka snår kontaktar han mig och säger att det inte blev någon Boråsresa och lät benägen att hitta på något. Jaha, tänkte jag och kunde sluta vänta på beskedet varpå jag svarade Nej, att det var för sent. Då beslutade vi att ta det imorgon istället, alltså ikväll. Vid klockan 18 hörde han av sig och berättade om sin position långt, långt bort och att groggarna hade tagits fram. Jaha, tänkte jag. Därefter tänkte jag skälla ut honom, men driften infann sig inte. Det finns inget bry kvar, han har tömt mig och hädanefter kommer jag aldrig igen initiera vare sig kontakt eller umgänge. Är han så till ro med att inte träffa mig kommer jag också jag vara det. Det som däremot hugger i bröstet är att han aldrig förändrar sig. Han var ett svin då och är ett svin idag, och även om jag inte får gråten i halsen som vid 7 års ålder är det ändå som samma jävla procedur om och om igen, där jag blir reserven och förväntas acceptera det. Efter två och ett halvt decennium är det över och jag kan istället ägna denna kväll åt att vara det jag helt uppenbarligen är menad att vara.