Alltså, ibland uppstår kvällar och nätter då allting känns tomt, fel och krökt. Då ens nyligen trankila, inre universum sätts ur balans av något man inte kan se. Jag vet inte varför det blir så. Till stor del känner jag mig övergiven kanske. Övergiven av allt som likaväl kunde hänt och varit. Och det i sin tur trissar till att jag slutar förvänta mig och hoppas på saker helt och hållet tills det händer igen som ett påfrestande omlopp. Det är något jag ofta gör även om det verkligen inte ligger i luften att något ska hända så skriver jag liksom ned något i den mentala kalendern, men jag vet inte vad jag skriver. Det blir bara en krumelur som symboliserar en händelse men det händer inte något någonsin. Om en event mot förmodan skulle hända blir det som en diffus dröm mer än verklighet och allt känns som en soppa. Som en film man såg i halvvaket tillstånd och försöker analysera nästa dag. Man gör inte eventet rättvisa.
Tidigare idag slog det mig att jag önskar mig ett ratpack när jag blir gammal. Eller hm, äldre kanske. Jag menar ett skönt gäng som hänger ihop oavsett vad. Att bara träffas i en kravlös kamratskap med livslånga bakgrunder och diska skit om livet till döden. Prata om allt. Jag har verkligen inget skönt gäng att ansluta mig till just nu,- om jag inte klonar S på något vis. Och ska jag skaffa detta bör jag infria kallelsen riktigt snart om "livslång" ska ha något med saken att göra. Förmodligen har jag plockat upp den här lilla förestälningen från ett gäng filmer som behusat ratpacks i form av äldre herrar som träffas på pubar och exploderar i nostalgiska flashbacks till öl och trevlig gemenskap. Det känns så gemytligt och tilltalande i kontrast till en pensionerad vardag utan spice. Jag måste, måste, måste. Men åh.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar