Milstolpar från valvet och natur-extravaganza

Jag tog ett nostalgia locomotive genom samhället idag. Hettan bankade som en ångande andedräkt men mammas AC-frälsta bil gjorde trippen tolerabel. Värmen tjänade också ändamålet när jag trampade ut för att fota platserna jag vuxit upp på. Där mina sommarminnen tryckte som hönor över äggen som blev frukten av att komma ihåg. Den där känslan, att mitt liv inte alltid varit tomt. Jag stannade utanför det fritids som fyllde fyra år av mitt liv och grönskan var helt obeveklig. Läget är sagolikt med en parkliknande dal som öppnar sig bakom huset och inbjuder till stirr. På min tid var området inte lika propert omhändertaget. De hade utfört en modern men till synes dekadent och oinspirerande ombyggnad av lekparken och jag misstänkte att själva verksamheten var nedlagd, inte minst för dagiset strax ovanför kullen. På detta fritids fick jag min första puss, av ingen mindre än L, den sötaste av hela mängden. Den sötaste jag visste och punkt. En milstolpe. Det visade sig att hon bodde ett kvarter och stenkast från mitt hus och jag tänkte ofta på att jag bara kunde gå dit och vara med henne, utan att våga infria lusten såklart. Men jag måste haft något då som jag tappade helt när skolan drog igång, för det blev åtta år av chanslöst sneglande efter glimtar bakom hennes kaxiga flickvänner. Det var verkligen ett pack och jag glömmer aldrig när jag brakade ihop framför dem med cykeln. Jag matade min impopularitet med soppslevar. Det sista året slapp jag för hon hade hoppat på gymnasietåget.

Jag stannade också vid sjön som fräste i stil med ett tomtebloss under solen. Vattennivån var väsentligt högre och floran prunkade ymnigt runtom. På den tiden fiskade jag oerhört ofta och oerhört dåligt, men hellre än bra. Det kan förstås kvitta att jag aldrig fick något mer än bottennapp, hela grejen handlade så mycket om upplevelsen. Känslan att cykla iväg med sin lilla fiskelåda, hitta en äcklig plats bland vassen, hinna erövra sju tusen myggbett för att sen kasta i spöt av misstag och cykla hem i ösregnet. Ironibefriat. Det var en företagsam tid och dagarna spenderades utomhus, även om många av dem spenderades utan sällskap. Min grandiosa förkärlek till naturen bör komma någonstans därifrån; cyklandet i skogen, de mållösa hajkerna längs ån och belägrandet av djupt placerade kalhyggen där jag alltid låtsades att en lokal liten apokalyps ägt rum. Då kändes det också som att älgarna växte som kottar på träden för man såg en konung var och varannan vecka, vilket gjorde hela skogsmiljön extra dramatisk att trampa runt i. Love!