Brutna löften och smaksensationer

Återigen finner jag mig själv på kanten av stolen utan att något händer i mitt underliga liv. Jag hade självriktade löften och ambitioner för den här sommaren som tillintetgjordes kapitalt under en otacksam affär med lekmannamässig favorisering över pedagogisk professionalism. Det var motivation att leva först och främst, i kontrast till sommaren innan då jag behandlade mig själv som en blind grottödla utan anledning att lämna hemmet alls. Efter en halv sommar plötsligt bortsvept från kalendern kan jag idag bara konstatera att det håller på att upprepa sig. Vad är mitt problem? Varför är det så svårt att leva ut? Jag bryr mig knappt längre om jag ska behöva fika ensam, åka någonstans utan sällskap eller bara gå genom stan tills fötterna gör fanjagskulleintegåttsådärlångt-ont. Det blir aldrig av ändå! Men så uppstår också små men väsentliga mirakel, helt oförmodat ur ingenting som miniatyriska big bangs med lyftasjälengaranti. Hur hade jag klarat mig annars. Det kan kännas som en högre makt med agendan att bara hålla mig ovanför vattenytan genom små och välplacerade ingrepp. Som en klen men elogedugligt spontan guidetur för en oförglömligt trevlig stockholmska i förbifarten. Som att bli upprymd av varma sommarnätter och alla prunkande intryck som hör dem till. Som att vakna och kunna känna sig önskad till en specifik plats vid en specifik tid. Som att få träffa F igen.

Men givet är det så att mer sommar finns att hämta, och att det till och med inte betyder allt. Det är bara en varm säsong och den har aldrig ens utgivit sig för att stanna längre än den gör. Jag uppmärksammar oftare strimmor genom trädkronor och hoppet läcker liksom sockersegt förbi små öppningar i min framtid. Jag känner inte ens att den närmsta tiden är kritisk trots att något omfattande kan hända mitt liv de kommande dagarna. Det får bli som det blir, och det är befriande så länge känslan lever kvar. Lite som en plötslig smaksensation.