Poem #1: Snövit av rubiner

Under besittning som en hjälplös lanterna i din sjö av alkohol
med riktning som ett alpvatten på sätet jag bad någon offra
på tåget Nollett Nollsju till Trettiofem från Danmark och hem
gav du sovande leenden med läppar som blänkte och
jag tänkte bekant att du bara byggde surrealismer igen

På ett knä satt jag där rakt emot dig intill trasiga ben
under ditt sken som ville färga den själlösa tågkupén
Ett par odjur slogs om ingenting som bestar bakom
och jag beslutade resolut på en sekund att värna dig
som en mänsklig kaross om de närmade oss

Sen utan larm kräktes du ljudlöst och stilla på din barm
och kräktes igen samma röda kaskader av mixade viner
i kroppens grader tills att plastpåsen värmdes försiktigt
Som att du ätit rubiner och smält dem på riktigt eller
om tanken skenar att du bara bestod av ädelstenar

Och så mycket kan förklaras om mig och mina trasiga sidor
i en svårläst bibel om fobier för sinnet, entropier och människor till
tomhet i skinnet, trängsel av rymden inuti, emotionell vakans
OM ATT ALLTID VILJA VARA NÅGON ANNANSTANS...
Så kom den till mig, raden You're not lonely in seconds of doubt

Jag insåg där och då, på tåget Nollett Nollsju till Trettiofem
från Danmark och hem att du hade blivit Jerusalem, ditt vita du och
jag höll dina rubiner som en baby och förstod att här och nu
var du den enda tillvaron jag ville vistas i, andas i din hjärtkirurgi
Homogen som snö nicka du i lut till frågan om rubinerna var slut

Trettiofem anlände sen och jag kysste mitt Jerusalem på kinden
Jag tog dig ut på perrongen till den milda Malmövinden och en taxi
körde oss mot varma sängar, jag betalade med danska pengar och
hjälpte dig innanför dörren och sade något välment om vatten
Och du måste förstå att jag hade burit dig hem genom hela natten,
bara det krävdes

Jag hade burit dig hem genom hela natten,
bara det krävdes

Jag hade burit dig hem