Terapeutiska resor och nostalgistatus

En påflugen känsla av tomhet har infunnit sig och slagit rot de senaste dagarna. Det känns som att jag är i en övergångsfas av kasserad konstnärlighet till reguljärt arbete och jag ser inte horisonten för flyttfåglarna som alla bär på en liten bit av min livsenergi. Positionen är också utsiktslös, sådär oförlåtande grym och jag minns konsekvent skolkatastrofen som ett nålstick i tinningen. Varför. Varför. Jag försöker styra upp substitut men inget kommer min väg. Det får bli en terapeutisk resa till barndomstrakter snart, hur kortsiktigt det än är måste jag få ett rejält och långt ombyte och rum att andas. Det ligger så många selektiva minnen i luften där som gör mig trankil, och det uppstår en känsla av frihet för stunden. Jag kan gå ut och slippa myriader av flåsande bilar omkring mig, jäktande storstadsmänniskor och fingerpekande förpliktelser.

Min barndom bestod till allra största del av S, och det var kanske mer bitterljuvt än bra. Våran vänskap hade sina ljusa stunder men de sporadiska sveken var större än livet själv och det fick mig att sluta lita på människor i full grad. Släppa in dem på det sättet. Och jag kan tänka tillbaks och avsky mig själv för att jag tilläts bli reservkompisen som alltid fanns till hands, men jag var ung och ensam. Han behövdes i mitt liv även om han kunde vara ett svin till vän. När det var bra var det ändå riktigt bra och vi nördade hjärnskrynklande pusselspel på hans flashiga dator och såg på filmer med entusiasm man bara kunde ha i den åldern. Vi knarkade lego och levde ut detaljerade och fylliga historier tillsammans, cyklade i backar och genom centrum dag ut och dag in, spelade Zelda, pingis och sköt straffar på den patetiska fotbollsplanen i vårat kvartér.

Idag står sig allt i ett helt annat ljus. Vi är vänner och kan umgås utan problem varje gång jag åker tillbaks, men det går att fråga sig om det inte beror på nostalgi mer än något annat. Vi är så olika, vi har glidit isär med livsvärderingar, åsikter, smaker och sätt att vara. Musiken han fortfarande älskar är bara varma minnen för mig och angående vissa rasfrågor förstår jag verkligen ingenting, även om det dåliga bara ligger och smyger subtilt. Jag kan liksom inte hänge mig längre när trådarna är så olika även om personkemin finns kvar. Det uppstår situationer i konversationer och delade ögonblick där åsikterna krockar så hårt att jag inte känner mig bekväm. Jag tror att det kom lite som en chock för S att jag plötsligt flyttade så långt bort och inte längre fanns till hands. Det har varit påtagligt genom åren att han söker sig till mig med större entusiasm än det någonsin var när jag fortfarande levde där. Det är mycket därför man ser fram emot att ta ett par kvällar tillsammans igen, när det förflutna man delar låter sig bli värdefullt.