Pablo och tomtarna

Sweet Jerusalem vad cyniskt allt det här kommer verka.
Benåda en skrivkåt internetnisse.
Eller skit i att läsa.
Gör båda.
Puss.

När jag reflekterar över saken har jag inombords ett formidabelt smörgåsbord av potentiella irritationer till specifika orsaker. Det handlar främst om främmande människor eller såna man inte känner allt för väl ännu, och vad dessa människor tar sig för. Möjligen är det triviala grejer utanför mina personliga ramar, men uppmärksammar jag något irriterande måste jag verkligen störa mig på det trots att jag hellre hade önskat mig förmågan att låta det passera. Men det har liksom vuxit upp till principsaker nu. Som en påflugen liten skitunge utan förmåga att hålla käft när pappa skäms. Lyckligtvis för mig brukar det bara handla om en kvick blixt av frustration innan det är över. Men det tyglar mig inte från att sammanställa en lista över de tomteverksamheter som retar mig mest. De grövsta upp och lindrigare nedåt. Men först ska jag lite dubbelmoraliskt proklamera att det mesta av tomteriet inte angår människorna som står mig närmast. Jag vet inte. Hm. Det händer något när den intima kontakten förgrenar sig i kopplingen som är relationen. Men knappt ingen har kunnat ducka för allt. Hittills. Inte heller jag.


Puckotomtar: En extensiv kategori som täcker det mesta som har med resoneringsförmåga till kompetens att göra. Och nu menar jag extremfall. Nutjobs som inte har mognaden på plats trots ålder, inskränkta människor utan minsta dörr på glänt för nya perspektiv. Folk som är stolthetskåta. Härtill tänker jag också räkna in våldsverkarna, för jag kan inte sätta en annan orsak till utpraktiserad aggressivitet än just dumhet. Att sakna den grundliga kontrollen över sig själv är så tragiskt i en civiliserad samtid där intelligens ska styra dispyten och inte tvärtom. Äh, vafan, kasta in hycklarna också.

Lögntomtar: Man behöver inte alltid vara beteendeexpert för att se när någon ljuger. Vissa har gjort det till en sport och är förbannat rutinerade med både vita och svarta lögner. De värsta lögnerna är visorna man drar i brist på förmåga att stå för sina handlingar. När man tror att lögnen kommer skydda den närstående personen trots att det med största sannolikhet alltid slutar med många extra kilo kraft i slaget när sanningen ändå läcker ut. Jag vet att jag har blivit ljugen för, och känslan sitter som en obotlig sjukdom i kroppen när lögnen kommit från någon man bryr sig om.

Egotomtar: Detta anbelangar förstås många. Ett konkret exempel kan handla om tomtarna i matbutiker eller överallt där trängre passager existerar, och hur dessa har en tyrrannisk förmåga att ta hela gångytan i anspråk som att de ägde golvet. Det är möjligt att jag har ett påskyndat anlag i mitt varuhandlade, men även så. Visst fan ska man också visa hänsyn till jäktande muppar som jag och inte spankulera långsamt och spärrande som en fet amöba framför alla som vill komma vidare i livet. Det finns mycket politiskt att tossa in här också, men det orkar jag fan inte. Fantisera fritt!

Smittotomtar: De respektlösa - om det hade filmatiserats av Tarantino. Pinorna på kollektivfärderna och annanstans som bara inte vill lägga energin på att skyla sina äckliga fulpartiklar när de nyser eller hostar. Istället ska skiten uppenbarligen rakt ut i luften. Jag vet hur jag själv blir under sjukdom, hur jag söker mig till en folktom radie av ren hänsyn. Min egen plats där andra slipper känna hotet, för inte fan vill någon bli sjuk i en vardag fylld av krav på hårt arbetande för att släcka räkningarnas törst.

Röktomtar: Jag har corny fantasier om att det blir en fabulös festival när cigaretter förbjuds i förmån för människans bästa, typ som slutet på Star Wars där alla tjoar och fjantar sig över den galaktiska freden. Ett globalt jippo för att fira stankens annihilation. Min mamma har rökt hela sitt liv och jag har ändå aldrig vant mig till den vidriga, tjocka röken som så oförskämt tränger sig in överallt och gärna stannar där. Jag har tyvärr inte mycket övers för rökarna som inte inser ciggens förödande potens och osmidigt röker offentligt så att det stör andra.

Disstomtar: Det är ju naturligt att alla inte klaffar på personliga och kemiska plan. Men vissa verkar ha en slags fetish för att fullkomligt nonchalera de som inte tilltalar på rätt sätt. Och inte vet jag om det handlar om ytlighet eller något annat som egentligen kvittar, det blir bara en blockerande tsunami eminerad från dessa människor i syfte att ge kallsupar som avskräcker till fortsatt kontakt. Det är en svaghet att inte kunna, 1) lägga korten på bordet, 2) hinta läget tills poängen anlänt hos mottagaren. Att det istället känns smidigt och bekvämt att vända ryggen till är så jävla osexigt.

Odörtomtar: Min gamla vanliga nemesis och jag vill inte känna mig tjatig. Vilket jag förstås är ändå med så här vansinneslånga bloggposter. Luktar man SÅ illa som jag menar nu finns det alltid något att göra åt saken i förebyggande syfte. Det är bara att visa lite hänsyn och anstränga sig. Våra kroppar är potentiella pestfabriker och det är ändå ett ansvar att inte kladda ner sin omgivning med hygienisk apati.

Tafstomtar: Här har vi en ganska sällsynt men obehaglig företeelse. Men vid detta exemplet måste jag ändå lägga skulden på en individuell brist. Jag tar på mig det för jag pratar om offentlig, fysisk kontakt. Jag har en påtaglig fobi för klämmiga folkmassor när man står så tätt att skinnen har samlag med varandra. I proppade bussar till exempel, under hettorna när huden helst behöver blottas. En gång hamnade jag vid en fönsterplats och en äldre herre med T-shirt kom och satte sig makalöst tätt intill. Jag förstår inte hur han bar sig åt ens. Med lite påtryckning hade han suttit i mitt knä. Nu blev det så att hans arm istället gneds mot min i takt med bussens guppande. Och det måste guppat ORDENTLIGT. Jag kände mig helt antastad efter den bussturen och hoppas att det aldrig händer igen.

Tevekolltomtar: Här kastar jag in alla som har en dekadent inställning till film och serietittande. Det är ju jag som har en uppskruvad petnoghet - det medger jag - men alla som tycker det är okej att enväldigt pladdra som papegojor ÖVER något som är jävligt bra, eller försumma upplevelsen på andra sätt. Jag kan till exempel irritera mig när någon äter under tittandet och väljer att hålla blicken på maten alldeles onödigt länge. Maten ska inte in i ögonhålorna ändå. Det går att blicka ned på tallriken kvickt, joxa ihop krubbet och stoppa i käften relativt snabbt utan att behöva missa flera scener i rad. Åh! Det gnager mig bara att tänka på hur respektlöst ögonätandet är, och särskilt om man ser på något tillsammans som man själv uttryckligen har påönskat den andre att se. Vilken jävla diss det blir! Och det är så trivialt! Jag borde skämmas! Men det gör jag inte!

Smaktomtar: Individuellt igen. Jag hävdar klart att det finns skitmusik, skitkläder och skitåsikter för varje människas smak, men det hindrar inte min irritation från att blomstra till när jag ser pälsbärande, pinnsmala primadonnor eller dylika tomtar skrida fram längs gatorna.


Herregud. Och som körsbäret på grädden känns det som att jag glömt en massa tomtar. Om du som läser vill fylla på är det fritt fram att göra så. Jag vill också redovisa att jag knappast är Herr Perfekt i relation till tomtandet. Vi har alla våra dagar och liksom, gör alla våra tabbar. Det är ju när egenskaperna sitter i beteendet som omständigheten förvandlas till pest.