Hemresor och lägre växlar

Jag har famlat i labyrinter av beslutsamhet inför känslan var "hem" egentligen är, inför resan tillbaks imorgon. Vid nio är det tänkt att jag ska ramla ur sängen, frustrera min veka katt med en åksjuketablett, äta och handla en runda för att slippa en sån procedur efter tre stelkrampstimmar i bilen. Jag är strategisk. Den ser nästan representabel ut efter pappas mödosamma omlackering, vilket förstås var nobelt av honom men bilen känns inte mer pålitlig för det. Hursomhelst är det bara att forma ett adieu, för även om allt i atmosfären framstår attraktivt vet jag att dekadensen kommer krypande långt snabbare på mindre orter som den här, och mitt liv befinner sig just nu på andra änden av resan. Vad ska jag här att göra när jag hade blivit mer ensam än någonsin, samt när selektivt underbara människor finns på andra sidan, ihop med verkliga förutsättningar. Den enda källan till ängslighet är risken, eller egentligen vetskapen att jag faller tillbaks i det själsligt urgröpande mönstret direkt. Det är trots allt det enda mönstret jag kan få, och smått ironiskt det enda jag förtjänar.

Helt apropå min strategiska sida har jag märkt hur jag planerar oftare idag. Jag har alltid haft ambition för en organiserad tillvaro men inte alltid slagit ned spiken rakt. Snarare tvärtom, eller att jag bullseye'at hammaren i bakhuvudet på något sätt och fött kaos under livströtta förhållanden. På senare tid har den biten blivit mycket mer produktiv. Men jag vill inte skapa tvångstankar av det. Planeringen tar upp en hel del plats och det blir påtagligt när allt jag tänker på är hur och när jag ska utföra något, exakt vilken ordning och vilka saker jag ska lägga fram för att joxa ihop allt till en perfekt enhet under förbifarten långt senare. Det är snabbt och effektivt, men vad har jag att jäkta för? Jag vill inte bli ett systemfreak som utnämner tiden till sin rival, och jag är säker på att det blir mer ro i själen av att äga en långsam och obesvärad attityd till hur saker hanteras. Lägre växlar.