En så bottenlöst tom kväll och jag vet inte vad jag intalar mig själv ens. Det har varit en Kent-räd ur stereon och minnet pekar på hur ivrigt selektivt jag lyssnade på dem för flera år sedan. Andra saker flyter också upp, som det flitiga körandet på nattvägarna mellan mig och A. Hur värt det var, hur värd hon var och hur anspråkslöst näpet saker ägde rum. Överhuvud taget reste jag då, reste på egen hand så många mil under alla år och det ligger nu som ett saknande djur ihopkurat inuti bröstet. Det som infinner sig starkast är resorna hem, i besittning av de närmaste intrycken, känslorna hem ifrån Ulricehamn, Göteborg, Borås, Värnamo, Växjö, Stockholm. De står nu som monument till livet och människorna jag hade då, mer än städer i sig. De har ett prislöst ikonvärde och jag kommer alltid att förknippa dem med deras huvudroller, och skulle jag lämna Malmö idag vet jag exakt vem staden skulle tillägnas. Trots.
Imorgon skulle jag svansa på S hem till en dam som uppenbarligen vill träffa oss (mig distinkt av någon anledning) och spela Wii. En färsk före detta klasskamrat till honom som jag redan träffat på ett sätt. Det borde bli fint. Jag behöver det antagligen, men jag sjunker ned med ena foten i ett samvete av kvicksand när jag inser att frågan är oklar. Åh! Varför tänker jag så ivrigt och mycket? För flera år sedan fick jag ett uppriktigt råd av en föredetta grubblare att bara lägga ner de överflödiga tankarna. Att de hämmar det mesta som har social kompetens att göra, och han hade ju så rätt. Det är faktiskt enastående slående i retroperspektiv, för jag kan umgås med någon och vara hur avslappnad som helst men ändå fåordig pga föreställningar som håller låda i huvudet. Mina distraherande hjärngremlins.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar