Avskildhetens Jack Sparrow redogör

Det känns märkligt att återkomma till min skriftliga oas som att ingen tid har förflutit, när det i själva verket känns som att flera kalenderår har blåst förbi. Jag tror att det handlar om utveckling - min utveckling - men samtidigt inte. För jag känner mig inte mycket annorlunda trots den fylliga terminen på högskolan som rullar vidare och stjäl all min tid. De säger på lärarutbildningen att man borde växa som person och att något är snett om det inte sker, men jag har då inte sett fler nyanser av mig själv. Ännu. Jag har däremot lärt mig en hel del och det har fått tiden att forcera sig fram med demonisk kraft. Det lyssnas, skrivs, redovisas, skrivs, diskuteras, redovisas, lyssnas och skrivs. En naturlig och trygg plats har uppstått i läsningen när jag nu inser att det går att genomföra hela affären, för hittills har det varit lätt segling hela vägen genom delexaminationerna.

Den muntliga som jag genomförde med A gick som en dans, men långt ifrån tango. Det är beklagligt att A har såna hjärtstickande svårigheter att tala inför andra. Hon hämtade andan mitt under redovisningen och jag kunde bara hålla huvudet kallt vid sidan av. Det gör ont att se men hennes är ett mod värt att beundra. Själv fick jag som lärarrespons att mitt talförande var som en skiva erfarenhet från flera års arbete. Det är halvt obekvämt att prisas så när resterande studenter i arbetslagen inte alls kom i närheten av samma beröm. Så professionell kan jag inte framstått ändå. Jag har ett visst sätt att glida in i en roll när jag står inför publik, som när jag höll i en lektion på praktiken. Jag blev... flummig. Abstrakt ord att fiska upp men det är svårt att beskriva. Kroppspråket blir lite onyktert och jag kan ibland fumla efter mina poänger, och inte minst rekvisita. Denna lektion var visserligen helt oförberedd men det finns en viss ingjuten rolldräkt som uppstår i dessa situationer. Som en mildare Jack Sparrow, lite mer i kontroll. Är det mitt sätt att bli trygg i rampljuset? Kanske lika bra att låta frågan passera.

De skriftliga delarna är inte mycket att orda om. Jag vispar ihop vetenskapliga texter som det vore att blöda på pappret. Däremot är slarvfel min superkraft och det återstår att se om väl godkänt kan skramlas ihop. Tryggt känns det däremot, när andra verkar strida emot underkänt. En del hoppar också av tåget nu och det är främmande att tänka sig. Jag har inget val, detta är det enda spåret jag kan se vid horisonten. Jag har varken ett nytt att växla till eller anledning att se bakåt. Min kreativa sida hamnar i en allt djupare koma och när ett stort projekt snart läggs till vila kommer det estetiska i mitt liv vara utplånat. Det återstår att se hur min kropp reagerar till tomheten, då jag alltid haft kreativitet i händerna. Ständigt något. Ständigt. Alltihop känns också ironiskt med tanke på hur ensam jag fortfarande är, och mer därtill. Jag hinner aldrig träffa S längre och även om det är trevliga grupper man arbetar med i skolan så klaffar det inte på rätt plan. Denna avskildhet verkar helt inpräntad i mitt skinn. Den går inte att tvätta bort.