Kalleritualer, tonårspartaj & hemresor

Jag brände precis insidan av kinden på en jävla krämbulle. Det känns fail. När jag var liten köpte jag alltid en Kalle Anka och två mastodontiska krämbullar, varvat med geishachoklad. Det är väl ett mirakel att jag inte blivit fet som ett hus. Eller geisha. Och som jag läste de där Kalletidningarna. Jag kan till och med sakna det idag. Kanske borde tjacka en och inse vilken grym besvikelse de ter sig i vuxen ålder, för att sedan begrava saknaden med ro. Hursomhelst. Saker har kulminerat till en hemresa nu. Imorgon blir det tre timmar bil mot sydliga hem. Vinterdäck, handel och preppat ansvar är fixat så jag bara kan softa loss när bilen återigen står parkerad. Jag har saknat staden. Faktiskt. Mer pinsamt är kanske att jag saknat min Playstation 3. Här har jag också hunnit med en släktträff i och med ena systerdotterns femtonde födelsedag. Den åldern är väl alltid en sjujävla tripp. Timingen träffar den där pinsamma ådran att bli firad och sjungen för, vilket jag i och för sig också förstår. Födelsedagssången är en fjantig skitsak. Finns det bara en trivial sed man kan skippa här i världen så är det att sjunga den larviga soppan. Den pinsamma atmosfären underlättas väl heller inte av att ha en morbror som jag, som vid någons fråga "vad har du fått av mamma och pappa då?" kläcker ur mig "femtio kilo kondomer?". Men it's all good, min släkt kan skratta av sånt och det skönt. Det är lite sött; hon har skaffat sig en kille som är jättekort och har superhäng. Tur att han inte var där. Jag hade behövt låsa in mig på toa och garvat i det tysta.