Episkt rubbad

Under mitt uppdrag att införskaffa säkerhetsnålar sprang jag på I utanför Åhléns idag. Lika vacker som alltid, och jag med bråttom försökte hälsa, visa min uppskattning att se henne igen och förklara att det vore kul att joxa ihop umgänge på något sätt. Allt på en gång. Det gick väl mindre bra. Jag skäms så inför henne, för vi gick åt skogen pga min oförmåga att satsa. Då. Förr. Senare. Tidigare. Whatever. Det finns inte en kvadratmillimeter på våran karta av FAIL som inte bär mitt namn och jag tar hela ansvaret. Fan. Jag förstår om jag är en fläck på väggen för henne. Där kan jag gott stanna utan att ifrågasätta något. På vägen hem tänkte jag på alla saker jag kunde sagt, hur ledsen jag var över mitt beteende och allt jag ångrar. Varför jag inte frågade hur det var med henne osv. Ibland är man verkligen dum i huvudet. Vore jag inte episkt rubbad i hjärtat hade jag förmodligen älskat henne då och nu.