Jag sov med en oförskämt påträngande huvudvärk inatt och det beror säkert inte på något annat än den sena timmen jag till slut kapitulerade under. Att det ska vara så förbannat svårt för mig att få styr på sömnen. Jag kan liksom inte minnas när jag sov tungt senast, en full natts sömn, likt en civiliserad människa. Det hade kanske gått an om jag var kreativ som en cirkus om natten men nu sitter jag mest och knåpar med spelet. Jag borde bara sula ut mojängen, sätta en trepoängare från fönstret rakt ner i containern en bit bort. He scores! Jag minns när jag var yngre, och inte ens särskilt mycket yngre då jag kunde gå i ide varje natt och känna att sömn var det bästa som fanns. Idag känns det bara till besvär. Jag måste lägga mig där och ligga i flera timmar, ensam och jävlig, knappt trött av den rubbade dygnsrytmen och sumobrottas med tankar jag inte vill ta del av. Samtidigt har man ändå tak att sova under och det är inte alla förunnat. Många klagobesvärjelser faller i bitar när de ställs i proportion.
Och jag vet inte var tiden tar vägen. Alls. Vad händer. Var det inte sommar igår? Festival. Öl och nattpromenader. Nu står regnet som fryst makrill mot marken och man är halvvägs mot jul vilket också känns erfaret från förra veckan. Samma jular om och om igen, jag har faktiskt tänkt tanken att flaxa utomlands och bara ge fan i det för en gångs skull. Det hade fungerat lika bra med annat ombyte, som att vara hos någon annan. Eller ensam med flickvän, om bara galaxens planeter ville arrangera sig i linje och frammana ett magiskt vortex som på ett plumpt beskrivet voodoomanér bryter förhållandetorkan. Frågan är varför, men jag får alltid en aggressiv lust att settla down med någon inför julen. Att ha någon just då. Att vara någons. Det är skumbanan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar