Håriga djur

Mamma och pappa har skaffat en vit perserkatt som flyr till minsta ljud. Jag har nog aldrig sett en så skygg katt som till orda inte haft en svår uppväxt. Naturligtvis är den inte kompatibel med min egen. Den fräser och vresar sig så fort M kommer på tal. Och stackars henne, alla katter i mannaminne har gett henne skit och det hela verkar aldrig ta slut. Hon är inte ens aggressiv tillbaks. Besynnerligt. Själv har jag laddat min arsenal mot tristessen med vin och film. Jag tänker inte se åt S håll. Det är inte värt det. Han är inte värd mig. Klippt håret har jag också lyckats med. Jag har på sistone haft en oförklarlig förtunning och det började bli lite väl enerverande långt och lätt att trilla loss. Jag uppskattar långt hår, men kort är så mycket skönare att ha. Det är knappt en match mellan praktiskt och estetiskt där. Vad problemet består av kan jag bara spekulera kring. Det finns inga hårproblem i familjen och jag har knappast stressat den senaste tiden. Vitaminbrist eller liknande känns troligt. Hursomhelst väntar jag på att detta trimmade djur ska torka så att jag kan svansa ner till pizzerian och nalla en nostalgipizza. Ständigt detta fenomen när jag anländer här.

Ett ord om perser och andra framavlade djur med fysiska problem. Det är bara förjävligt. Man hör hur den trycker luften hårdare genom nasalgångarna och leker hon för länge börjar hon flämta för att lyckas kyla ner sig. Jag sade till mamma att man inte ska stödja den här typen av avel men hon var fast besluten att ha en perser för utseendet. Jag blir så ledsen.