Partner equals bortglömda vänner

Detta är ju klassiskt och ingen är ett relationshelgon, men fenomenet då vänner glömmer av vänner för att de skaffar partners är jävligt frustrerande. Eftersom jag i princip aldrig träffar någon som kan väcka min miserabla isattrapp till hjärta bemöter jag vänskapssveket mer frekvent, i perioder kan vän efter vän plötsligt och mycket tydligt bara glida iväg från mig. Kontakten från det hållet upphör liksom, och man känner sig sjukt billig. Man var i stort sett bara ett tidsfördriv, det är den effekten som uppstår. Om man inte glöms bort och kontakt bibehålls är det också vanligt att det ska ältas om och lyssnas på hur fantastisk deras thing är. Ledsen liksom. Jag ser hellre på filmad, torkande målarfärg, i svartvitt. Det är inte mer egoistiskt än att lägga all kommunikation på sitt kärleksliv. Att låta sina känslor för någon stöta bort andra människor är tamejfan bland det fulaste man kan göra och blir jag någonsin kär igen ska det inte få gå ut över någon annan. Absolut fulast blir det också när man efteråt, när förhållandet är över, kommer krypande och vill återställa saker. Jag vet att jag själv gjort det till viss mån så det är inget jag avsäger mig ansvaret för. Men man ska ha klart för sig att man ligger, eller med all rätt borde ligga jävligt risigt till i detta fall.