Något enklare än framtiden

Ikväll vid ett svagt ögonblick tänkte jag för första gången på allvar att jag skulle vara tillfreds med att avsluta allt. Jag vet inte ens vad det innebär i praktiken. Det är inte så att jag ivrigt vill kasta mig i ett vattenfyllt badkar med en ipluggad brödrost, det handlar mest om tankens tyngd och hur mycket jag skäms för egoismen. Jag grät i en timme och försökte få reson på allt men inget ville klarna och förklara sig. Det känns tafatt och märkligt. Det känns som att en främling har knackat mig på axeln från den blinda vinkeln och sagt något avgörande, något som dragit bort mattan under mina fötter. Jag är överrumplad. Herregud. Vad har jag blivit. Detta är inget rop på hjälp eller annan halvmenad dynga för jag står bakom allt jag skriver och gör precis vad jag vill med min kropp. Poängen är att jag ska kunna ventilera. Det känns åtminstone som att mitt avståndstagande beteende har fått vissa förklaringar för jag har delvis undrat vad fan det är som pågår. Något är inte som det ska och jag önskar att orsaken stod klar för mig. Jag önskar för allt i världen att det var något enkelt. Något enklare än framtiden.