Förlorad kväll & raringtjat

Det var nån sorts miniatyrfestival på gården igårkväll. Ett tält hade rests, musiken pumpade, folk cavemannade och jag blev bara inte klok på det. Känns lite som en dröm i efterhand. Varför skulle det tråcklas ihop en så ambitiös tillställning mitt i gröten av kvartér, i kvasikylan och halvdekadensen. Frågan hängde lite ljummet i luften men överskuggades av irritationen som låg i full spurt gentemot det tekniska strulet som genomsyrade kvällen. Om man nödvändigtvis ska vara ensam och jävlig kan man åtminstone få en chans att underhålla sig på sedvanligt sätt, tycker man. Men fan nej, allt skulle trotsa. Det kan kvitta nu men kvällen känns verkligen förlorad på alla sätt. Den här söndagen får en golgata om den vill kompensera. Söndagar liksom, den glömda dagen. Den är så luddig i kanterna och okittlande på alla plan att den nästan inte finns. Säkert också därför den flyger förbi som ingenting utan att lämna avtryck i minnet, det finns liksom inget den kan bjuda på. Men jag ska sluta skriva menlös rappakalja och fixa min frukost som blir framskjuten igen. Det är praktiskt att M väcker mig på relativt anständiga tider, annars hade jag sovit till Narnia och aldrig setts igen. Hon är söt när hon gör det. Det blir att hon jamar sådär försiktigt för hon vet hur mycket jag ogillar hennes tjat. Effekten är ett patetiskt litet rop efter något som samtidigt signalerar att hon inte vill väcka mig egentligen. Raring!