Sköldpaddor på rygg

Det behöver bli rätsida på min situation. Livet. Det behöver hända något, kanske ett mirakel. Kanske två. Jag bygger peppiga låtlistor och låter musiken fylla mina kvällar som en vägg mellan mig och ångesten, men den kan inte alltid vara där. Det är när tystnaden infinner sig som stenen i bröstet växer och jag känner hur min kropp blir allt tyngre. Så tung, är jag rädd, att det snart inte hjälper att simma mot ytan när jag sjunker. Utan min kreativitet har jag blivit ett tomt skal och jag känner mig helt avklippt från verkligheten. Ensam och meningslös. Jag vet inte vad detta är. Det skrämmer mig. När jag var liten och S kontinuerligt svek mig med andra fyllde jag alltid tomheten med att leka själv, se på film eller leka med C, familjens dåvarande hund. Jag blev bra på det till slut, även om tristessen kom krypande efter ett tag jobbade jag ihop en acceptans till ensamheten. Skolan tog upp en väsentlig del och ibland kom mina syskon över så det uppstod naturliga pausrum att andas i. Idag har jag ingen aktiv acceptans kvar. Det finns inga pausrum, inga som räcker till i den här tomma rymden. Jag vill inte skriva sånt här. Jag vill bara att saker ska bli okej. Jag nöjer mig med okej.