Stadens vattenhål och lasagne-mani

Onsdagen den tredje september, 2008. Det är en typisk dag där något ljust ligger i luften och liksom sprider sitt optimistiska pollen genom de svala vindarna, som för övrigt är perfekt balanserade i temperatur och le powër. Det behöver inte spruta solsken för att bli en fin dag, det behöver bara vara balanserat och man känner när det är det. Man mår trankilt och känner sig snyggare än vanligt som det vore en slags spirituell makeover man blivit pådunkad. Jag voltade in i matbutiken och handlade som vanligt mer än jag borde och bytte leenden med en och annan. Det har egentligen inte slagit mig tidigare vilken grogrund alla matbutiker är till flirtar. Det är som savanndjurens vattenhål, en neutral zon där alla möjliga arter samlas helt anspråkslöst och naturligt. De spanar säkert också in varandra. Men utöver blickarna och smilandet vet jag inte om det borde gå längre än så. Det är ju fjantigt och borde absolut inte vara så, men att inleda kontakt i en mataffär verkar riskabelt. Plötsligt har hon slängt blicken på ens varor så blir man onämnt dömd och stämplad. Mina tablettaskar med Svarta Katten, Viol och TuttiFrutti (och mitt Pez-godis kanske framförallt) får mig säkert att framstå som en förvuxen tioåring, och hela köttcirkusen kan ge mig oförklarligt feta nojor. Det ska inte behöva vara så, men jag skulle bli oerhört förvånad om det inte fanns lika många vegetarianer som fnyste åt andras matvanor som det finns vegetarianer helt obrydda om saken. Jag kan nämna några äkta fnysare på rak arm. Militanta nolltolerans-clowner. Det blir som två olika arter, det går liksom inte att para ihop dem som människor. Sorgligt.

Snart kommer S hit, vi är lika sysslolösa båda två och bankar ner timmar i marken med cinematiska klubbor så fort tillfälle ges, verkar det som. Jag har skippat frukost igen och borde skämmas. Fick jag lasagne till frukost varje morgon hade jag nog fanimej ätit. Fick jag lasagne av vem som helst hade jag förmodligen blivit kär. Lasagne.