♥

Bekännelser om enslighet & en snar framtid

Med mina år har jag utvecklat ett sätt att stöta ifrån mig människor i kortare och längre perioder, och det är naturligtvis inte en självklar faktor för de som inte vet. Det händer att jag glömmer detta och får den återkommande frågan vart jag tagit vägen. Jag känner mig alltid så ynklig när jag ska svara på det. Näe, jag, liksom, har haft en del att göra. Det går i den jargongen. Förvisso ser jag alltid till att avtrubba ensamheten extra mycket när jag drar mig undan men sanningen är ju den att man aldrig är upptagen nog för att inte kunna höra av sig. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så här. Det är bara ett behov och mer än så kan jag inte säga. Men jag känner mig som ett jävla arsel när det händer, för vilken rätt har jag egentligen mot människor som saknar mig, att bara försvinna. Ingen rätt för den mängden det gäller. Så det är därför jag blint accepterar när någon tröttnat på mig och min omätliga aptit för enslighet, när jag känner vibben att människan inte vill vara med om det längre kan jag bara inte protestera, för jag förstår känslan så väl. Den behandlingen har applicerats på mig om och om igen, fast säkert av andra anledningar. Anledningar som har en poäng.

Mitt arbete på ett album börjar närma sig en fas då allting kan sammanställas, men det finns inte mycket ekonomiskt ljus att förtrösta sig till i tunneln. Det är så assholedyrt att trycka böcker på egen hand. Offertförfrågningar har skickats hit och dit och jag får se hur det blir nu. Jag vet inte ens om det är värt mödan, en obehaglig likgiltighet har fötts ur de ständiga motgångarna och det känns som att stirra Djävulen rakt i ögonen. I övrigt sover jag sämre än någonsin. Yay. Pepp inlägg. Härligt. De hamrar som fan på bygget här utanför varje morgon. Såna gälla slag penetrerar tid och rum och inte minst min skalle, så jag känner mig aldrig utvilad. I timmar kan min kropp ligga och i princip låtsas sova. Jag känner att jag är vaken för jag skulle kunna kliva upp när som helst, om än sömndrucken. Utvilad eller inte, till helgen blir det iallafall en slutgiltig vision av den europeiska sorten, herrarna S och T ska hit och jag behöver såklart städa. Det är tur att någon vill besöka mig med jämna mellanrum, annars hade Pablolyan varit ett riktigt jävla rövarnäste. Vilket i och för sig låter rätt mysigt.

Mellan pandemier och växthuseffekter

Valborgskvällen ligger nyfödd vid farstun och jag får en faceoff med ensamheten även i år. Jag kan inte minnas att valborg någonsin blivit en event för mig, och jag kan inte minnas att det känts överdrivet jobbigt någon gång. I år finns det hursomhelst inget val när jag är kapsejsad i en öde bygd. Det lockar inte ens att höra efter med S. Det har uppstått en slags risig dekadens över bandet mellan oss. En lustdödare. Hursomhelst kommer jag knäcka några lämpliga drycker och göra saker som göras kan på solokvisten, med dator som enda sällskap. På tal om dekadens. Sovandet här är en haltande historia, man blir väckt väldigt konsekvent eftersom mina föräldrar inte verkar ha en avdelning för ordet hänsyn i sin vokabulär. När jag somnar om så tidigt på morgonen drömmer jag alltid makalöst skruvade grejer. Den här gången åkte jag rollerblades på en sjö och det var ganska nice. Lite obehagligt kanske. Mitt där ute, med svart vatten under pjäxorna och sjunkfobi i bakfickan. Men jag vaknade med känslan att det faktiskt kunde fungera, tills solen slog sans i mig med en rak höger. Det är verkligen sommar, NU, nu är det sommmar. Även om alla knoppar inte brustit, även om nätterna inte kommit in i rytmen så kan man inte ta miste på stektemperaturen. Detta är också ganska obehagligt med hela klimatfrågan i åtanke men som någon sade; varför inte uppskatta idag. Även om man sitter inklistrad mellan pandemier och växthuseffekter. Dags att försöka uppskatta den här kvällen.

Puss.

♥

Snednykter & tillfreds

Haha, vissa blir snedfulla och av mitt tidigare inlägg att döma blir jag tydligen snednykter. Visst står jag för allt blaj, men hur fan uttrycker jag mig? NÅ, VÄL. Jag är hos mamma och pappa och lapar i mig små surrealismer. Gatlyktorna har bytts ut mot orangea sådana och skänker en oerhört rödrostig, Silent Hill-lustig atmosfär om natten. Förmodligen energisparande lampor; ljuset når inte så långt och det uppstår luckor mellan lyktor där allting är svart. Jag gillar det. Dagsvärmen är slående lik sommar när solen står som kåtast och man undrar var hela klimatet är på väg. Jag handlade vin i en flåsande bil för att liksom småfira mina hoppingivande skolansökningar ikväll och det slutade med Låt Den Rätte Komma In i drygt två timmar. Oförskämt fint men jag hatar den här stolen. HATAR. Det här huset har ett datorrum med tillhörande och passande kontorsstolar som nöter på arslet likt asfalt. Jag sitter på tre kuddar men känner ändå träsmaken, det är nästan fascinerande. M följer mig som vanligt genom hela villan och ska prompt parkera sig på kontorsstolen bredvid så fort jag stationerar mig vid datorn. Trots att hon har hela huset, för att inte nämna småbygden att svansa runt i. Mitt barn liksom; kärleken är episk. Just nu är jag ganska tillfreds med allt oavsett om ekonomin är åskmolnet i horisonten. Sommaren står på farstun och är makalöst sexig i nyvaket solljus medan vårkänslorna manifesterar sig i en slags skur kring människorna jag får kontakt med. Det är kanske det bästa jag kan åstadkomma. Det finns några som lyser oerhört starkt för mig men jag vet så väl att detta är tiden då i princip alla kärar ned sig och glömmer bort mig, så jag är helt tillbakadragen och förberedd. Skönt att åtminstone ha en viss koll på saker.

You may say I'm a dreamer

Det händer att jag frågar mig om det finns fler än jag som ser på den vidöppna natthimlen och tänker att det är utsikten rakt in i gränslösheten. Om det finns fler än jag som inte förlagt panoramats innebörd och ännu inte betraktar natthavet som en kuliss efter gammal vana. Förmodligen är det lätt att låta sig uppslukas i bubblan som planeten erbjuder i form av samhälle och dess sociala strukturer, ekonomi och allt som utgör den civiliserade apparaten. Med våra sekel blir det mer och mer avancerat och bubblans yta växer i tjocklek, människor dras ned i levnadsmönster och bubblan skyler allt mer synen ut. Folk har helt enkelt inte tid och kommer det tid blir en eventuell drömmande tanke överskuggad av de verkliga problem som samhället medför. Det är så sorgligt. Jag har inte varit en mutter i samhällets maskineri på bra länge och allting känns så klart och tydligt just nu. Ser jag en stjärnklar himmel kan jag bara tänka hur små vi är och hur relativt livet ter sig i kontrast till evigheten utanför. Jag vill inte ansluta mig till systemet och trubbas av från det här, för mig känns det idag som existentiell prostitution att joina klubben. Men jag vet att livet kräver det, jag vet att anpassningen behövs för att leva. Frågan är bara på vilken sida av livets perspektiv man lever som mest genuint.

Projekt och andra planer

När jag behöver få något viktigt utfört kan det hända att jag försvinner från jordens yta. Att gå underground med saken är som ett sätt att försäkra mig att projektet blir av, att behålla sinnesstämningen som bär på den motivationen. Det är helt freaky hur social kontakt kan få denna faktor ur balans och det är således väldigt få människor jag vill ge mig själv till under en sån här period. Hursomhelst har jag målet i sikte nu och det handlar om en projektplan. Mitt fjärde försök att söka till en skola som verkligen klubbat min skalle likt en bedjande sälunge år efter år. Jag har iallafall lärt mig att inte förvänta mig något längre, hur ambitiös och omsorgsfull jag än är med projektplanen. Faktumet att jag också sökt till högskolan denna gång är en avtrubbande faktor, men ironiskt nog känns det ändå som en större chans att ta mig in på sälklubbarskolan. Jag ska se till att bli klar med detta veckan som kommer och sen trippa till mor&far-trakter för bildäcksbyte, likaså atmosfärbyte. Ikväll är det dock TV-spelsafton hos A. Koppla bort. Vad jag förstått är ett helt entourage på väg dit för att kräma in sig. Kan bli strålande ormgropigt. Det känns också som att värmen ska explodera när som helst... Jag tamejfan bävar. Respect for nature, deluxe.

♥

Det ljudisolerade båset av glas

Det är extremt sällan jag slås av häpnad, får marken bortdragen under fötterna eller låter en främling krypa in under skinnet. Ikväll hände det. Runt klockan fjorton ringer A och tjoar om en releasefest jag trodde skulle äga rum i helgen. Jag bekräftade mitt påhäng och tog igen en dos sömn som natten inte levererat för att sedan knalla bort till hennes port. Hennes vän P från Stockholm ska med och det är ju sådär självklart hur rätt någon känns ibland, sådär plågsamt uppenbart hur attraherad man är, hur sorgligt försvarslös man är inför omständigheterna som verkligen inte låter en bekräfta eller ens pika något av det som känns inuti när hon vänder blicken mot eller riktar orden hitåt. Jag spelade verkligen Allan. Stenhårt. Som ett proffs. Vad fan skulle jag göra, utöver alternativet att dumförklara mig själv med nånslags förstagångenmanses-tömning av känningar i ett plumpt inferno av olämplighet i ljuset av hennes hemvist och sociala status. Det kan kännas så jävla orättvist att befinna sig i det ljudisolerade båset av glas, att ha fri sikt men veta hur meningslöst det vore att öppna käften. Att sitta där och explodera om och om igen. För det gjorde jag, i mullret av skräniga människor, i suggestiv kosmosmusik och stagnanta strobelights kunde jag bara tänka på människan till höger om mig vid bordet. Och det finns så mycket mer att säga om kvällen men detta är det enda som framstår värt i kontrast.

Lägesrapporter & inre riddare

Tiden fullkomligt strålar förbi som de ljusa dagarna och jag har behövt lägga på kol i jämn takt för att inte hamna i stressade björnfällor. Jag har en förmåga att skjuta upp det viktigaste och så har det varit även denna gången, men högskolan är nu åtminstone ett stort kanske till hösten. Dumt att hysa grandiosa förhoppningar när drygt sex hundra personer verkar söka till de aktuella programmen årligen. Mina betyg är okej men de blir som ett piss i havet bredvid allt annat. Jag trodde inte heller att jag skulle samla förlåtande att återigen söka till det ställe som försökt mosa mina drömmar tre gånger i rad, men om en tillräcklig idé kan utforma sig blir det också av innan maj knackar på dörren. I övrigt är jag ett löv för vinden och det mesta ligger i stiltje omkring mig. Sparsam ekonomi leder till ett sparsamt liv men jag snålar även med det som inte kostar något, liksom för att hålla uppe en enhetlighet. Fråga inte. Jag vet knappt. Hursomhelst finns det alltid en blinkande glöd i mig som försöker gå i motsatt riktning och jag uppskattar den mycket. Min inre riddares kamp mot dekadensen. Jag släpper ned mitt hår för dig, osv osv. Idag kommer en nybekant på besök och det blir underhållning i många former. Det kan bli lika guld som vädret.

Gårdagsvitalitet

Gårdagen var en happening av uppskattade mått. Jag svansade iväg till Filmstaden och lät mig bjudas på Watchmen av S ihop med M och den smekte mig verkligen rätt på alla sätt. Efteråt spankulerade vi genom halva stan för att stoppa föda i våra svultna trutar och slutligen parkera ändarna vid en pub för att köpa åthelvetedyr öl och diskutera humor. Det eskalerade in i en sömlös spiral om skrattets innebörd och existens med allt mer flytande argument efter varje glas våra konton fick sörja över. Det var lyckat mycket för att jag inte svävade iväg i mig själv och lämnade kroppen som annars brukar ske. Denna dampiga känsla var borta och jag vet inte vad som skett i mig sedan sist för att få mig så där i nuet. Jag hoppas det kan förbli. A ringde mitt i allt och var söt. Efter att puben stängt oförskämt tidigt tog jag en extremt lång promenad hem som efteråt framstod miniatyrisk. Min tidsuppfattning måste varit whacked av ölen för jag kunde lika gärna varit teleporterad hem. M sprang upp som en näpen struts och gavs mat, sedan föll jag in i en sedvanlig surfrutin och somnade till slut som en äppelpaj vid fönsterblecket och drömde ängsliga, hallucigena öldrömmar om en makalös mängd saker som jag nu glömt. Idag är jag kvasiförkyld och lurig i huvudet. Det känns som söndag och jag försöker glädja mig i att det inte är så, utan större framgångar. Det ligger mest bara en tät ensamhet runt dagen.

Atjoo.

♥

Den stora tomma rymden

Söndagen står hög i kroppens centrum som en totempåle av uttråkade ansikten och gårdagens smak ligger fortfarande på tungan. Det var melodifestival, film och spel med S och T i min hundkoja, tilltuggen haglade och allt var livat. Timmarna före låg jag ned i soffan och kände mig som en tågkrasch efter missödet med vinet på fredagskvällen. Jag tycker om att ta ett par glas och det påverkar mig aldrig fel. I princip. Men då satte det sig oerhört snett och jag försvann i ett töcken av kalla kårar och ödlor på väggarna. Hursomhelst hatar jag att kräkas och det finns inte mycket som toppar den ynkliga känslan att vara så maktlös inför kroppens behov. Samtidigt är det ljuvligt att en spya kan nollställa allt så man mår likt hundra tusen spänn igen. Sprillans. Med all klarhet nu kommer den väntade verkligheten åter och det finns mycket jag borde göra, finns mycket jag har att göra och mycket jag måste lyckas med. Det känns inte som att jag har tid för människor ens. Det är bara det, det och det. Alla dessa saker som varken andas eller har fysisk form, endast en kall och robotisk själ som gör sig hörd från skuggorna. Det är inte så bra. Jag behöver människor för att inte sjunka vidare ner i solitud och Pabloism. Ironiskt nog är det samma döda själ jag måste umgås med för att få tillgång till flocklivet. Utan skola till hösten kommer den stora tomma rymden och tar mig. Det ligger i luften liksom.

Vänskap, personstudier & nattvandring

Det är beundransvärt av oss, jag och S, att plocka en ytlig gorekavalkad i filmväg och forma den till en skrattfest med vårat anlag för betraktelse-ironi och snärtiga kommentarer. I gott sällskap får också haltande kultur värde, eller tam förströelse i allmänhet, och det sätter en oerhört dekorativ prägel på benämningen vänskap. Jag känner mig välsignad med hans tillskott i mitt liv och hade jag känt samma trygga tillvaro under uppväxten skulle jag förmodligen varit mer benägen att lita på människor utan att ständigt vara på min vakt. Likt ett missanpassat freak. På nattbussar genom staden tänker jag intensivt och det finns alltid personer i bussen att analysera. Ett bra trick att studera någon utan att oförskämt stirra är att ta del av reflektionen i fönstret. Ofta bygger jag upp ett litet scenario för en människa och det handlar allt som oftast om tjejer av någon anledning (förmodligen en heterosexuellt influerad sådan). Hon kanske har varit på krogrunda och gör tidig reträtt i besvikelse för människans mörka sidor. Hon kanske är kedjad till samhällets bojor kommande morgon och vill hem ned i sängen alldeles pronto. Hon kanske övergivits något helt makabert olyckligt och mår piss i kvadrat. Jag har nog aldrig sett en visuellt lycklig människa på solokvist genom nattstaden. Man verkar helt enkelt inte le i ensamhet, endast i käckt sällskap. Hon kanske skulle uppskattat om jag strålade in genom periferiseendet och kommenterade nuet med särpräglad Pabloism. Hon kanske skulle förvärvat något från kontakten med en ödmjuk främling klockan tre på natten. Eller så hade hon funnit det suspekt och raggigt. Högst troligen det sistnämnda. Så kliver hon av och jag på hållplatsen därpå för att få en promenad hem. Nattvandring har saknats mig. Jag älskade varje steg.

Loopar & Spontanitethanteringspiller

Kölden ligger som en pekande hand över staden och jag vill bara kura i sängen hela dagarna. Kanske flyga över susande ängar i Flower på min trogna Playstation3, men nu är det redan över och understimulansen hade ätit upp mig inifrån om jag upprepade spelet. Jag kliver upp och spenderar dagen med samma rutiner som alltid, likt en loop av kött och blod och hela vevan är bara ett sätt att köpa mig tid. Olika projekt står vid startlinjen och jag vill egentligen påbörja dem, men om hjärtat är mitt finger orkar jag inte avlossa startskottet i det här scenariot. Jag sårar mig själv inifrån med bristen av handlingskraft och skulle jag inte finna styrkan att söka till högskolan till hösten så har jag i princip skrivit under min egen undergång. Helgerna har åtminstone blivit fristäder för tankeskingring tack vare S och T. Vi alternerar plats per vecka, äter mat och ser på melodiskandalen på ett sätt som faktiskt fungerar för oss alla tre. Men vin får det mesta att fungera. På lördag blir det hos S och det blir första gången jag ser hans lägenhet. Han damp ner hos mig idag på spontanvisit och det blir alltid lika påtagligt hur dålig jag är på att host:a ett sådant scenario. Det blir skallgång efter Spontanitethanteringspiller vid nästa besök på Apoteket.

♥

Spegeln till djurriket

"A lone wolf is a wolf that lives by itself rather than with others as part of a pack. Lone wolves are typically old specimens driven from their pack or young adults in search of new territory. Instead of openly challenging the leadership of the pack leaders, most young wolves between the ages of 1 and 4 years leave their family in order to search for a pack of their own. Though it is shown that some wolves will simply remain lone wolves as such lone wolves are usually stronger, more aggressive and far more dangerous than the average wolf that is a member of a pack. They have difficulty hunting, as wolves's favorite prey are large ungulates, and it is nearly impossible for a wolf to bring one down by itself (hunting on their own can be done, as lone wolves are naturally stronger and some specialise in hunting moose on their own). Instead, they will hunt smaller animals and scavenge. Sometimes, a lone wolf will find another lone wolf of the opposite sex, and the two will start a new pack.

When used to describe a person, this term is applied to individuals who prefer solitude or who work alone. In literature, the term is used to establish a character as aloof and emotionally unable or unwilling to directly interact with other characters in the story. A stereotypical lone wolf will be dark or serious in personality; he is often taciturn, and will distinguish himself through his reserved nature."

Wiki.

Golvet är lysande, Sickan!

Persiennerna ligger prompt nere, strilar solljuset in får man en visuell örfil av dammet som lever om i luften. Jag behöver verkligen städa oftare. Under sängen låg en arabisk matta i gråskala och virkade efterlevande, jag kunde bara sätta mig på den och flyga ut genom fönstret. Till Happyjoyland där män av min sort automatiskt blir lyckliga. Fingertopparna blev nariga av någon anledning. Kan damm orsaka sånt? De har verkligen badats i handkräm för att återfå en slags uppsyn av friskhet igen. Att sängen blivit soffa förändrar rummet radikalt och det var med viss underhållning jag fick se M's reaktion, då den varit utbäddad under eoner. Ett par år tänker jag, minst. Hon svansade runt ballögt och undersökte all ny mark man kunde träda på, och begrep väl inte alls var jag gjort av det stora dundret man ska ligga i och håra ner. Iallafall. S och T kommer hit ikväll för en landskamp i umgänge och melodifestivalen som utgångspunkt, så jag har städat mig trasig. Slarvigt dessutom, men något är alltid bättre än inget och jag slavar gärna i dammets kedjor om jag får bjuda på en social tillställning då och då. Jag behöver det här innan min mänsklighet trillar av pinn. Så det har handlats tilltugg och donats på diverse sätt för jag är så planerande av mig. Likt en social Charles-Ingvar Jönsson.

Stålmonstrens dunder & de döda timmarna

De har minst tre helvetesmaskiner igång utanför mitt fönster och oljudet tryckte mig i tvåan tills jag nådde det där stadiet när inga återförsök i världen skulle få mig att somna igen. Man kommer till en viss gräns liksom, en point of no return. Öronproppar blir närmast ett patetiskt försök att stanna inom den markerade linjen när sängen vibrerar. De har förstört min sömn för första gången och garanterat inte den sista. Men jag behöver acceptera det här på något otänkbart och skrattretande löjligt sätt för de ska ändå hålla på fram till juni och bygga sitt infernaliska cykelhus med sopsortering. Hur det över huvudtaget kan ta så lång tid är bortom mitt förstånd. Mest av allt tycker jag synd om M vars halva dag blir bortkastad i skräck för de pumpande, skrikande livsfarliga stålmonstren som härjar precis utanför, och varje gång hon mot alla odds vill gå ut under deras arbetstid är jag livrädd att hon ska bli kattpaj under en flängande grävskopa. Det är ingen sund oro. Jag är trött på oro men oro måste uppenbarligen vara en del av livet. Ptja, nu sitter jag här och undrar vilken syssla som ska påbörjas tills jag blir trött igen. Men de skränar fortfarande och det har hållit på sedan 08:00 så jag antar dundret tänker dundra hela dagen. Och det är märkvärdigt hur tidiga timmar blir så döda för mig, hur de liksom inte känns värda någonting. Steril tomhet, själlöst utrymme ämnat för samhällets gapande krav.

Hursomhelst, kvällen... nej, helgen blir ensam. S spelmani låter offra våran sedvanliga fredagskväll för digital underhållning och det känns lite svagt prioriterat. Jag är ingen höjdare med sociala beslut men spel är spel och försvinner aldrig på något plan. Imorgon hade han en planerad tillställning med folk framför Melodifestivalen som jag inte riktigt känner mig lämpad i. Jag har svårt för situationer där jag blir betraktaren bland människor som kan diskutera saker sådär hysteriskt intensivt, vilket jag vet att de kan,- och kommer göra. När man behöver avfyra en Colt Magnum i taket för att få en syl i vädret. Då är jag hellre ensam hela helgen. Men det är okej. Att underhålla mig själv är något av mitt specialområde här i livet.

♥