Kalinkamusiker & hemkomst

Jag hade en morbid dröm om ett pars tioårsjubileum. Det var en liten samling människor i vardagsrummet och det skulle visas bandade minnen på tellyn, men först skulle jag, en rabbi och en annan karaktär spela en lustig liten rysk kalinkasak på gitarr, piano och dragspel. Det roliga var att jag verkligen föll för låten! Jag minns att jag tänkte medan vi spelade, "Den här vill jag hitta på Spotify! Men näe det går ju inte, vi spelar live och detta är en dröm". Man kan vara så skönt simpel i huvudet när man drömmer och tråkigt nog minns jag sällan vad som utspelar sig i vinden under nätterna. Troligen drömmer jag lika skört som jag sover. Det var längesen jag sjönk ner som en sten i sängen och jag undrar var förmågan att sova tungt har tagit vägen. Skönt vore det att få känna sig utsövd iallafall. Sådär redigt formaterad, helt mald av natten som en slags antifylla med samma fysiska symptom som en vanlig. Apropå Spotify som nu får gratisreklam,- har det öppnat vissa ögon för mig. Eller öron snarare. Grejen är att den lilla saken kan ställas in på årtal och genre så skapar den en spellista och bara goes to town. Mitt mixtrande med detta har lett till insikten att jag verkligen uppskattar rock och hårdrock från åttio-nittiotalet. Det är sånt jag aldrig skulle tagit insikt till mig och skaffat annars. Trevligt. Dessutom kan jag vältra mig i funk/soul/jazz som en annan scubapduwap-nörd.

Och just det, jag är hemma igen. I kojan som tiden glömt. Jag satte den verkligen på paus när jag reste för drygt fyrtio dagar sedan. Till och med växterna har överlevt, men det var på håret. De hängde och deppade som ledsna clowner när jag kom flygande med vattningen som en florist i dramatisk slowmotion. Min fasa över räkningarna realiserades heller inte så farligt, även om den samlade summan sved. Värre är det att behöva slänga ut en femtiolapp om dagen för att gatukontoret inte skickat boendeparkeringstillståndet för den nya bilen. Skandal. De har inte hört det sista om det här.

Ljuset i tunneln & min mänsklighet

Det känns som att jag flyttat tillbaks hit. Tillbaka till och förstorat den forna verklighet som höll på att krympa i staden. Jag är alltså fortfarande hos mor och far, hund och katt, detta lilla snödrabbade hål i den västgötiska marken. Förströelser i form av serier, film och spel har avverkats och det kalla huset gör mig spänd, jag letar efter nödransoner i diverse former och hittar brödsmulor. Det mesta jag kan ta mig för blir att pyssla med datorn och hänga som en uggla framför Discovery och Animal Planet. Växterna i lägenheten har garanterat dukat under, förmodligen med hesa desperata utrop av mitt namn. Ugh. Men det finns ett ljus i tunneln, äntligen har vi lyckats haffa en bil, den ska bara piffas till med ett halvljus, kanske ett batteri. En fin droska, mycket bättre och säkrare än den förra skroten. Och snyggare, även om det verkligen känns sekundärt. Redan nu tänker jag hur overkligt det kommer bli att återvända till den tomma kojan, till rutinerna, till frustrationen. Det är egentligen bara här efter så lång tids frånvaro som det slår mig hur påfrestande tomt jag har det där nere, och jag tänker att det måste-måste-måste bli ändring på det innan jag förlorar fler detaljer av min sargade mänsklighet. Men den tanken har passerat mitt medvetande så många gånger utan ha blivit taget på allvar av mitt fysiska jag. Isoleringen har en diabolisk snöbollseffekt på mig.

Strandsatt med Zidane & Vivi

Jag är strandsatt hos mor och far. Min lilla röda bil som hemmakvarteret plågat, medvetet eller inte, behöver nya delar som tar tid att transportera från landet Ingenstans. Nu talas det om att behålla den för lagning i förmån till min syster och istället skaffa mig en ny bil inom rimliga siffror. Och javisst, bring it, jag är tacksam. Men saker tar så mycket tid och jag får snart ett plumpt astmaanfall av paranoia. Ligger det räkningar på golvet? Är det påminnelseavgifter? Dör mina stackars växter igen? Ligger staden kvar ens? Åh. Det återstår att se hur länge jag blir kvar här. Egentligen kunde jag stannat en bra stund om jag bara riktat om posten hit från första början, men naivt tog jag aldrig för givet att apbilen skulle bitcha sig. För det är ändå inte dumt att vara här med tillgång till mat, arbetet i laptopen och ensamheten blir bara indirekt. Men jag saknar kvällarna med S. Han verkar ha boendet fixat så att han kan stanna i staden efter skolan. Kritiskt vore det annars för han är den enda jag har där nere. Jag gillar staden men inte så mycket att jag vill stanna där helt utan livlina. Risken finns att jag skapar en Wilson. Kanske bygger en flotte och beger mig ut på sundet. Hursomhelst, dagarna här spenderas till biljakt, Final Fantasy IX och sömnlöshet. Snön kom för några dagar sedan men den svettas nu. Jag hoppas den kan stanna ett tag. Det vita är trankilt.

♥

Den hopplösa presenten & rasbyte

Så var den här, själva dagen jag verkligen fyller. Firandet, om det nu går att benämna det så, gick av stapeln för några dagar sedan och det som öppnar sig idag är ett kolossalt utrymme för reflektion. Jag vet inte om jag vill, men jag vet att det med största sannolikhet kommer ske om något plötsligt inte inträffar. Det är förmodligen bättre att uppmärksammas på själva födelsedagen när man kommer upp i den här åldern, så man avtrubbas och inte får tid att mala med tankarna. Men i det stora hela är det mesta taget med ro. Hittills. Men det vore lögn att påstå hur jag inte ville vara tjugo till tjugosex igen, mest bara för att få uppleva ett speciellt urval händelser en gång till.

Med gråten i halsen fastnade jag framför en vargdokumentär på Animal Planet tidigare. Det var skönt att bli berörd av något så oberoende, något så avklippt från omständigheten. Jag har försökt sätta fingret på varför just det djuret påverkar mig så utöver de faktiska bitarna. Hur vackra de är, deras stolthet, intelligens, integritet. Hur orubbliga de är. Men det känns mer som att jag bara relaterar till deras blickar. Vargar har ett alldeles särpräglat sätt att tala med ögonen, precis som många hundar med större intelligens. Termen könsbyte haltar ju fram genom världen så man tänker försynt... rasbyte? Något gediget då, för detta känns ju inte särskilt lyckat.

Mercyfucks & landstigningar

Jag var så inställd på ett ensamt nyår att det fick mig lite ur balans när S ringde och berättade att hans planer gått i stöpet. Men jag kände mig inte som en reservplan den här gången, hans planer lät lite väl osäkra från första början. Det är lite svårt att förstå vad som händer med den killen. Ena året har han fullt upp och den här gången tycktes han mer lämnad åt ödemarken än jag själv kan radiera. Jag vet inte, kvällen var något obekväm i den mån hur han levde,- utan värme, möbler eller sällskap. Och även om jag föredrog sällskap på nyårsafton var det lite mercyfuck över atmosfären när han raljerade om sin knapra situation, och jag fick slussa i mig vinglas efter vinglas för att dels kontra kylan i rummet, tillika understimulansen som infann sig snabbt när våra symptom på ifrånväxt återigen krockade under den tystande kudden jag lägger över allt, för gammal vänskaps skull. Trots detta blev det en lång natt och jag hajkade inte hemåt förrän 07, i en kyla som fick hans rum att framstå som kanarieöarna. Följande dag och kväll mådde jag räligt bakis. Exemplarisk start på det nya året.

Att sova hos mamma och pappa är inget lätt projekt. De båda snarkar som skogsmaskiner och har morgonrutiner som för tankarna till landstigningen i Normandie. Hunden och katten hjälper till med att främja den liknelsen. Av någon sinnessjuk anledning har de fått rutinen i sig att jaga varandra genom hela huset, flera varv, om och om igen varje morgon. Den jyckens krafsiga klordunsar ekar som bomber genom väggarna och skulle få vem som helst att bita i täcket. Efter denna ottans drabbning sov jag lite till och klev upp för att vänta in andra landstigningar i form av systrar och barn som skulle gratulera mina årliga framsteg med presenter i stil med luvtröjor, USB-minnen och diverse smågodis. Uppskattat och praktiskt. Men att se de där gödda siffrorna på grattiskortet kändes tungt i hjärtat. Jag förstår inte alls var tiden tar vägen och jag vet att jag konstaterat det till leda nu. Men holy shitz, att det inte finns någon måtta på accelerationen liksom.

♥

Tids,- och andra paradoxer

Så var julen förbi. Det gick ännu kvickare än jag förutspått men det är väl lättare att känna så några dagar efter. Allt gick bra och det var mysigt, inte för mycket kallprat (riktat mot mig åtminstone) och tillräcklig sömn natten före. Det som tog emot var att se mormor så illa förtärd av tiden. Jag hälsade men såg att det inte riktigt registrerades, vilket gjorde ont. Hon kunde liksom inte deltaga, ens gå ned i källaren där barnen fick sina julklappar. Något säger mig att det här var hennes sista jul och jag vill unna den henne mer än någon annan. Självklart skulle hon vara med. Det är sällan jag blir så påmind om tidens effekt, när mitt eget ansikte förblir oförändrat som en docka genom årtionden. Och det känns sorgligt att konstatera men nyåret är ju det som väntas in nu, som att jag hade förväntat mig mer av min vistelse hos mamma och pappa. Kort därefter blir det hemresa och lägenhet igen. Ensamhet igen. Livet igen, det som måste på rätsida på något motoddsigt manér.

En upprörande knallklar dröm om min första flickvän spelade upp sig inatt. Eller egentligen strax före jag vaknade nångång mot sjusovartimmarna. Fast drömmen handlade snarare om möjligheten att få träffa henne igen, återuppleva den där resan jag gått och romantiserat om. Hennes mamma hade skickat en flygbiljett till Orlando, vilket borde varit Oregon men jag ifrågasatte det inte längre än chansen att alla flyttat. Det där var tio år sedan. Jag tänker på henne ibland, undrar hur hon ser ut, vad hon gör. En gång youtubade jag hennes namn men fick bara Charlotte Perellis androidfejja stämplad på skärmen. Jag vågar sätta en stadig femma på att hon gjort karriär, skaffat man och kotte och hus i något gemytligt kvartér. Man tror ofta så om människor man inte sett på evigheter,- att de har gjort det mesta av livet och allting är ett enda stort barnkalas. Men jag blev trots allt misstänksam i drömmen, det var lite olustigt att få en inbjudan efter ett decennium av zero kontakt. Familjen har kanske blivit kannibaler och minns hur saftiga mina lemmar såg ut. Men så borde jag väl komma ihåg att det var en dröm också.

Ikväll föreligger en slags uppfattning att jag ska till S och hänga, trots den svajiga atmosfären som blev efter hans förra vänskapssvek. Det är mest han som tagit initiativ och med all jävla rätt, men som jag vill minnas var det också han förra gången. Jag bryr mig dock inte, hur det än blir. Ärligt talat kunde jag lika gärna blåsa av det, för det vore mer tilltalande här, med min musik, mina filmer, min musik och mina preferenser överhuvudtaget. Jag ogillar att döma andras smak i saker och ting, men vissa fastnar verkligen i utvecklingen. Det är skönt att inte bry sig längre, men som alltid oroar det mig att jag lyckas bli så kall.

Pimp my tree

Jag har semester från ensamheten. Som en liten lämmel har jag nu slagit mig till ro, här i hörnet av barndomsstaden och inväntar julen med viss skepsism. M var en ängel på väg hit, som hon varit ett par resor fram och tillbaks i kontrast till det vanliga skrikandet. Jag tror att hon börjar fatta hela grejen med bilåkandet, eller åtminstone att jag inte vänder tillbaks och stannar bilen hur mycket hon än vrålar sina besvärjelser om ond, bråd död. Det första jag gjorde efter ankomst och all setup av tekniska prylar var att äta mammas mat framför Discovery Channel, och sedan dess har jag flitigt zappat mellan den kanalen, History Channel och Animal Planet. Guld och åter guld. Idag svepte jag upp granen och det var som att skjuta från höften. Fanns det en titel som professionell granklädare hade jag varit yrkets Messias. Granar hade vallfärdat land och rike tvärs, kastat sig i min famn för att frälsas med en pimpning. Och jag skulle le med ett bombastiskt Jesuskomplex, klappa granarna medbarrs och milt viska... "I'll hook you up".

♥

Vi två, Dex

Ja, vatten är källan till liv men också källan till ett jävla torkande om en hel bunt av det bestämmer sig för att parkera på ens golv. Den här bloggen håller på att förloras. Det är min restriktiva distribution av privatlivet som sätter lås på fingrarna, för jag vet inte vem jag lever åt längre och det får mig att skämmas en ansevärd portion. Jag gör och åstadkommer saker men när jag reflekterar över saken slutar rapporten alltid med att jag endast gjort någon annan en tjänst och den känslan är väldigt oförlåtande när man söker existentiellt värde. Exempel som taveluppdraget åt L, det uppkom som en intressant faktor och joxades ihop oväntat snabbt och läckert till ett blygsamt arvode bara för att ge mig känslor om tomhet... efteråt. Såklart är det också relativt, eftersom tavlan i sin tur kommer göra en annan människa glad. Också idag, när jag gjorde S en tjänst och hämtade hans glömda krafs hos en tidigare bovärd, med mycket tekniskt krångel på vägen. Saken är bara den att dessa ständiga bistånd inte räcker hela vägen till en poäng i mig. Jag har uppenbarligen fallit ner i en livsrutin som bara erbjuder osjälviska tjänster att bygga variation med. Jag hoppas det är tillfälligt, hur hjälpsam jag än må vara till naturen. Det är för fan jag själv som behöver de mest kritiska, intima tjänster utförda.

Den senaste tiden har spenderats mycket till planering och förberedelse inför julperioden, så den kan bli anspråkslöst behaglig och avslappnad från förpliktelser. Det blir föräldraresa på måndag, efter en helg av tvätt och städ. Jag vill inte komma hem och möta såna gråa uppgifter efter jul och nyårskarusellen. Faktum är att frågan är; om jag vill komma tillbaks överhuvudtaget. Framtiden i denna staden känns idag oerhört luddig i tanken, som att den inte kan ta form, som att den kan kvitta. Jag har liksom inget att hämta just nu. Inte ett dyft, inte en människa, inte en attraktion mer än vana och gängse belåtenhet. Jag får se hur korten lägger sig nästa år, När S slår rot på nytt och jobbsökandet får ny tyngd. Själva julen med släkt och hela ensemblen blir åtminstone spenderad hos föräldrarna. Vilket alltid är prefererat. Det känns mest jul. Men jag förväntar mig inte storverk, den naiva känslan avtog för flera år sedan. Jag vet inte, ibland känns det som att jag borde fixat en egen setup att dela julen med, istället för att lapa säsongen avsides släkten. Jag menar... med häpnad, livspartner och barn. Det är lustigt. I tredje säsongen av Dexter är hans liv på väg mot familjebildning och han ifrågasätter det som en utomjordisk formel tillika fascineras, precis som jag. Vi två, Dex. Vi två.

Allt är bara så plötsligt

Av någon anledning har jag dragit mig för mig att skriva här tills livet stod på rätsida igen, vilket självfallet var en naiv tanke att försöka realisera. Många pusselbitar sitter avsides och garvar. De små asen. Mitt liv korroderar djupare och har nått det fysiska skiktet. Det känns ibland som att min kropp faller i bitar och det är en ny erfarenhet man tvingas bekanta sig med. Varför, försöker jag låta bli att fråga mig. Gång på gång. Det värsta är när man omedvetet förknippar nedgången med utsikten att förtjäna socialt utbyte. Det kan kvitta egentligen, för inför julen har jag bara eoner av ensamhet i sikte, garanterad sådan, och jag forceras stå beredd inför saken. Om cirkus två veckor är jag hos föräldrarna och tar hand om julen tills nyår har passerat. Det är ironiskt hur ensam man kan känna sig omgiven av släkt. Allt det här låter ju jävligt självömkande så jag slår ner det intrycket här och nu. Jag trampar inte på den marken, detta är reflektioner allena.

Häromdagen stöpte jag all julhandel i en omgång. Det tog sin möda och tid men efteråt kunde jag verkligen andas. Jag är så benägen att hitta ordentliga presenter i respektive tids scenario. Den enda taggen i sidan är som vanligt den ekonomiska barriären att inte kunna tillgodogöra varje medlem på julaftonfesten. Det känns fuckat. Även om julen har tappat stora kilon charm tycker jag fortfarande om den, men julklappshysterin petar mig vasst i revbenen med sin påträngande förmåga att kittla samvetet. Jag hoppas bara att de berörda förstår, och i sanningens namn ska det inte behöva vara en signifikant fråga. Men all tid som passerar fortsätter att konfundera mig. "Igår" var jag på Kaizers Orchestra, sommarnatten brisade trankilt och jag hade gärna gått i ytterligare en timme för att komma hem. Nu steker kylan mot kinderna och regnet smiskar sin hänsynslösa hand mot textilerna man bär. Helt abrupt. Allt är bara så plötsligt och det känns som att livet snabbspolas framåt. Om något eller någon bara kunde ställa sig ivägen och säga hey, fan, chilla, och göra ett fysiskt intryck hade jag varit så tacksam.

♥

Poem #3: i sagan om sonens barndom är du en parentes, pappa

jag ville tvätta mig ren från hans DNA,
intensivt gråta bort varje blodfläck
på alla minnen rubricerade "Honom"
för att aldrig bli en upprepning,
aldrig bli (en parentes), som luft
i sagan om sonens barndom,
men salt biter inte på intorkat blod,
- bara en av alla saker ögon inte kan se

dina rapp var förlängningar av allt som saknades oss, pappa
och jag kan förlåta dig som naturkatastrof men aldrig som människa
för mirakel av den kalibern lärde du mig aldrig,
såna känslor klär sig inte i mitt slagfält
som istället behusar kyla som den efter din,
står öde efter dig, en aktiv negligens
i tystnaden efter barnskrik och smärta,
- varifrån parenteser våldsamt föds

och "din spökande jävel" tänker jag var tredje år
när jag vill slå på ditt bröst med knutna nävar
och räknar upp mina senaste chanser till lycka
som du så indirekt berövat mig, men
du har lärt mig att inte våga belysa,
och när dina ögon idag spelar på en sorglig ånger
kan jag ändå inte tränga igenom,
- våga beröra mörkret vi delar tillsammans

jag hatar dig och älskar dig men är rädd att
jag har lärt mig älska att hata dig mer
(för du är och förblir en parentes)
i sagan om sonens barndom där minnet av henne
lägger sin skugga över dig och det beskrivs
hur jag behövt regissera mig själv till en bättre människa
än du någonsin hade ambition att göra,
- men salt biter inte på intorkat blod

och din DNA lär alltid förbli,
oavsett hur många speglar jag väljer att inte le i

------------------------------------------------------------------------------------
/Det är fars dag för alla utom jag.

Finansiella påföljder

Idag väcktes jag av den finansiella världens pulserande lem som prompt ville daska sina indirekta kubikmeter i pannan på mig. Banken hade fått panik när mitt konto inte höll rätt mängd dinero att betala igen den första amorteringen på bolånet. Jag fick verkligen intrycket att yra höns utan huvud sprang omkring i en inhägnad och kacklade straffknull, och när påminnelsen kom på posten kunde jag inget annat än bekräfta den känslan. Av någon depraverad orsak hade jönsarna inte sänt en fysisk anmodan att amorteringen skulle börja. Efter fyra år. Som ett jävla skämt. Plötsligt skulle jag dänga fram 7000 kronor och skedmata dem, varvid en summa på 5000 bagis skulle flaxa in i deras valv varje månad. Näe, glöm det Swedbank. Ett omlån fick deras krav ned på mark igen. Dock har dagen kostat mina besparingar episk sveda och värk. Man blir solklart uppmärksammad på den pretentiösa tyngd som hela ekonomisfären hugger till sig med svärd, blod och skrik. En konsument är bara just det, företagaren är den med jokerkortet, den med nästa växel i följande muskelryck. Själv är man bara maskineri beroende av användaren. Pengafärgade frågor i denna sorten går lätt åt båda hållen. Människor är skyldiga mig pengar och trots mina påminnelser blir dessa saker till synes inte tagna på allvar. Det är en sak om man tjänar ränta på skiten, men inte ens det begär jag. År går och inget händer, varpå min vältro sjunker djupare. Hur vissa sover om nätterna förstår jag inte.

Ironiskt nog var dagen ämnad till ett pekunjärt förvärv. Pengarna hade behövt stanna i min ägo men ibland finns inga principiella spärrar i världen som står emot det man åtrår mest. Tillsammans med S for min resa mot EB Games för att införskaffa Little Big Planet till min PS3. Det är däremot inte vad jag vill berätta. När jag stod vid disken och väntade in min tur sade butikskillen mitt namn när kunden före packade sina grejer. Jag kisade till med ögonen och tänkte att jag hörde fel, men inte var det så. Han kände igen mig och i samma stund som föregående kund hade flippat bort ur synfältet klickade mina kugghjul. J från min livsperiod i mellanstadiet stod där, med åldrat ansikte och trevlig uppsyn. Som efter en resa i tiden, triggad 1995, efter mitt senaste minne av honom under mellanstadiet. MELLANSTADIET. Han var klassens clown och en del i teamet som myntade den tecknade serien jag senare skulle bygga vidare på som mitt ungdomsprojekt. Jag var hemma hos honom och hans syster hånglade ner mig i hans rum under en awkward scen, mest för att killens pappa var polis och jag var rädd att slängas bakom galler. Jag utbrast hans namn och såg säkert lika förstummad ut som jag var. Utan hans intyg om min närvaro hade jag aldrig fattat vem han var och ända fram till skrivande stund har jag tänkt att jag inte tog tillvara på ögonblicket, liksom, frågade var han bodde och möjligheter i stil med att snacka ihop sig igen. Den enda kommunikationen som framlöpte var skenytlig; vad man gjort hittills och hur man hamnade här. Jag nämnde efteråt för S hur sjukt otippat det var att plötsligt springa in i J efter så många år, på den här sidan av Sverige. Allt känns som en hallucination. Jag vill trampa tillbaks in på EB Games och koka ihop en kväll med öl och nostalgidill. Jag vill och jag borde. Sånt här känns som mer än ett sammanträffande.

♥

Värt tårkanalernas arbete

Jag har alltid varit ganska mån om att ta till vara på vänner och människor som varit just vänner, inte svikit eller varit assholes på andra vägar. Jag har så få plank av vänskap i mitt liv att det ter sig ganska logiskt att ta till vara på allt som fäster sig vid mig genom åren. Men på sistone har det verkligen blåst emot alla konventionella riktlinjer som min historia huggit i graniten. Jag tycks kunna släppa taget om vem som helst, och det gör mig livrädd. Inte för att bli ensam för det är underförstått att jag är beredd att bli. Totalt så. Men för att jag förlorat all mänsklighet tänkbar. Jävla helvete. Den meningen upprör och skakar om så att tårkanalerna kickstartas. I flera år har jag saknat E, bejakat mitt band till henne och känt en sån anspråkslös kärlek att eventuell oro inte behövt vara aktuell alls. Nu plötsligt, efter en plump och ofördelaktig kontakt är det fullkomligt över. Jag vill inte ha med henne att göra längre. Hon är utstängd, borta, raderad. Saknaden är bara ett minne uppramat i ett apatiskt museum. Varför är jag kapabel till sånt? Jag hatar det och vill inte vara så oförlåtande barbarisk. Jag vill vara människa igen. Jag vill sakna F som jag brukade göra. Länga efter henne. Tänka på henne, vara den där skumma vilsna människan som fortfarande sökte sig till närhet av dem han fäste sig vid. Det enkla, rena, vackra, begäret efter tvåsamhet som strålar sin graalighet genom diset liknar bara en jävla korvkiosk nu. Det, är värt tårkanalernas arbete.

Kroppsliga störningar & Ninja action

Igår dök det upp en subtil, suspekt känsla i nedre delen av buken. En pulserande obehaglighet som flammade upp under intervaller på trettio sekunder och en minut. Det har fortsatt ända till denna stund. Oerhört störande att dra på sig något nu, om det ÄR något. Jag funderar på en hajk till vårdcentralen om tillståndet fräser på även imorgon. Men hela åkomman är så dryg. Den gör inte ens ont, den bara stör. En fluga runt huvudet. Kroppar! Fan vad avancerade vi var tvungna att bli. Om allt var lego, om vi var lego skulle så mycket skit varit lättare. Men jag ska för självrespektens skull inte dyka ner i den fördjupningen. Istället kan jag nämna min ninjabravad som utfördes när jag idag låste ut mig själv för säkert femte gången i följd. Jag var kvickt på väg mot affären och slängde på mig jackan lite väl fort i hallen, vilket förstås är ett ypperligt skede att låta tanken på nycklarna passera som ett viggen. Slam sade dörren, Fan sade jag. Det gick riktigt fort. Då fick jag den episka idéen att klättra in genom fönstret från räcket som hindrar folk att ramla ner i passagen till källaren. Och lika fort som jag låst ute mitt ass var jag inne i lägenheten igen. Shazaam, ninja!

Dagklonerna anfaller

Dagen började med ett närmast spasmiskt infall att handla för obscena mängder pengar. Så mycket pengar faktiskt, att jag mer eller mindre medvetet valde att glömma alla medel för valutatransaktion hemma, vilket jag fick slingra ur mig med ett charmigt leende vid kassan. Tjejen sade att jag kunde sätta kassarna i hennes bås och återkomma, så jag gjorde det. Det är skönt att bo så maffigt nära affären, och mindre skönt att det ska behöva ösa piss från himlen när såna här saker sker. Men jag trampade på och fick mina efterlängtade ransoner at the end. Det är verkligen dags att börja placera mössor på pallet, jag trodde att öronen skulle explodera där ett tag. Sverige har blivit kallt och mina öron är känsliga. Döm mig inte. Jag kommer efter dig som en vråk. Som ett bi. Hursomhelst, mina dagar verkar bara flyta på likt små barkbåtar i en större sjö där vindriktningen inte vet ut eller in. Jag vet inte var jag är. Och som idag, när S kom förbi utan större planering och vi umgicks lika träffande som alltid med uttjatad bachelormat, serier, Boston Tea Party och film, framstår dagen som en klon av alla andra dagar. Ändå vill jag inte gnata illa om läget. Jag är lite småläskigt tillfreds med den mållösa rutinen. Det är värt att ifrågasätta.

♥