Poem #3: i sagan om sonens barndom är du en parentes, pappa

jag ville tvätta mig ren från hans DNA,
intensivt gråta bort varje blodfläck
på alla minnen rubricerade "Honom"
för att aldrig bli en upprepning,
aldrig bli (en parentes), som luft
i sagan om sonens barndom,
men salt biter inte på intorkat blod,
- bara en av alla saker ögon inte kan se

dina rapp var förlängningar av allt som saknades oss, pappa
och jag kan förlåta dig som naturkatastrof men aldrig som människa
för mirakel av den kalibern lärde du mig aldrig,
såna känslor klär sig inte i mitt slagfält
som istället behusar kyla som den efter din,
står öde efter dig, en aktiv negligens
i tystnaden efter barnskrik och smärta,
- varifrån parenteser våldsamt föds

och "din spökande jävel" tänker jag var tredje år
när jag vill slå på ditt bröst med knutna nävar
och räknar upp mina senaste chanser till lycka
som du så indirekt berövat mig, men
du har lärt mig att inte våga belysa,
och när dina ögon idag spelar på en sorglig ånger
kan jag ändå inte tränga igenom,
- våga beröra mörkret vi delar tillsammans

jag hatar dig och älskar dig men är rädd att
jag har lärt mig älska att hata dig mer
(för du är och förblir en parentes)
i sagan om sonens barndom där minnet av henne
lägger sin skugga över dig och det beskrivs
hur jag behövt regissera mig själv till en bättre människa
än du någonsin hade ambition att göra,
- men salt biter inte på intorkat blod

och din DNA lär alltid förbli,
oavsett hur många speglar jag väljer att inte le i

------------------------------------------------------------------------------------
/Det är fars dag för alla utom jag.