Gårdagsvitalitet

Gårdagen var en happening av uppskattade mått. Jag svansade iväg till Filmstaden och lät mig bjudas på Watchmen av S ihop med M och den smekte mig verkligen rätt på alla sätt. Efteråt spankulerade vi genom halva stan för att stoppa föda i våra svultna trutar och slutligen parkera ändarna vid en pub för att köpa åthelvetedyr öl och diskutera humor. Det eskalerade in i en sömlös spiral om skrattets innebörd och existens med allt mer flytande argument efter varje glas våra konton fick sörja över. Det var lyckat mycket för att jag inte svävade iväg i mig själv och lämnade kroppen som annars brukar ske. Denna dampiga känsla var borta och jag vet inte vad som skett i mig sedan sist för att få mig så där i nuet. Jag hoppas det kan förbli. A ringde mitt i allt och var söt. Efter att puben stängt oförskämt tidigt tog jag en extremt lång promenad hem som efteråt framstod miniatyrisk. Min tidsuppfattning måste varit whacked av ölen för jag kunde lika gärna varit teleporterad hem. M sprang upp som en näpen struts och gavs mat, sedan föll jag in i en sedvanlig surfrutin och somnade till slut som en äppelpaj vid fönsterblecket och drömde ängsliga, hallucigena öldrömmar om en makalös mängd saker som jag nu glömt. Idag är jag kvasiförkyld och lurig i huvudet. Det känns som söndag och jag försöker glädja mig i att det inte är så, utan större framgångar. Det ligger mest bara en tät ensamhet runt dagen.

Atjoo.

♥

Den stora tomma rymden

Söndagen står hög i kroppens centrum som en totempåle av uttråkade ansikten och gårdagens smak ligger fortfarande på tungan. Det var melodifestival, film och spel med S och T i min hundkoja, tilltuggen haglade och allt var livat. Timmarna före låg jag ned i soffan och kände mig som en tågkrasch efter missödet med vinet på fredagskvällen. Jag tycker om att ta ett par glas och det påverkar mig aldrig fel. I princip. Men då satte det sig oerhört snett och jag försvann i ett töcken av kalla kårar och ödlor på väggarna. Hursomhelst hatar jag att kräkas och det finns inte mycket som toppar den ynkliga känslan att vara så maktlös inför kroppens behov. Samtidigt är det ljuvligt att en spya kan nollställa allt så man mår likt hundra tusen spänn igen. Sprillans. Med all klarhet nu kommer den väntade verkligheten åter och det finns mycket jag borde göra, finns mycket jag har att göra och mycket jag måste lyckas med. Det känns inte som att jag har tid för människor ens. Det är bara det, det och det. Alla dessa saker som varken andas eller har fysisk form, endast en kall och robotisk själ som gör sig hörd från skuggorna. Det är inte så bra. Jag behöver människor för att inte sjunka vidare ner i solitud och Pabloism. Ironiskt nog är det samma döda själ jag måste umgås med för att få tillgång till flocklivet. Utan skola till hösten kommer den stora tomma rymden och tar mig. Det ligger i luften liksom.

Vänskap, personstudier & nattvandring

Det är beundransvärt av oss, jag och S, att plocka en ytlig gorekavalkad i filmväg och forma den till en skrattfest med vårat anlag för betraktelse-ironi och snärtiga kommentarer. I gott sällskap får också haltande kultur värde, eller tam förströelse i allmänhet, och det sätter en oerhört dekorativ prägel på benämningen vänskap. Jag känner mig välsignad med hans tillskott i mitt liv och hade jag känt samma trygga tillvaro under uppväxten skulle jag förmodligen varit mer benägen att lita på människor utan att ständigt vara på min vakt. Likt ett missanpassat freak. På nattbussar genom staden tänker jag intensivt och det finns alltid personer i bussen att analysera. Ett bra trick att studera någon utan att oförskämt stirra är att ta del av reflektionen i fönstret. Ofta bygger jag upp ett litet scenario för en människa och det handlar allt som oftast om tjejer av någon anledning (förmodligen en heterosexuellt influerad sådan). Hon kanske har varit på krogrunda och gör tidig reträtt i besvikelse för människans mörka sidor. Hon kanske är kedjad till samhällets bojor kommande morgon och vill hem ned i sängen alldeles pronto. Hon kanske övergivits något helt makabert olyckligt och mår piss i kvadrat. Jag har nog aldrig sett en visuellt lycklig människa på solokvist genom nattstaden. Man verkar helt enkelt inte le i ensamhet, endast i käckt sällskap. Hon kanske skulle uppskattat om jag strålade in genom periferiseendet och kommenterade nuet med särpräglad Pabloism. Hon kanske skulle förvärvat något från kontakten med en ödmjuk främling klockan tre på natten. Eller så hade hon funnit det suspekt och raggigt. Högst troligen det sistnämnda. Så kliver hon av och jag på hållplatsen därpå för att få en promenad hem. Nattvandring har saknats mig. Jag älskade varje steg.

Loopar & Spontanitethanteringspiller

Kölden ligger som en pekande hand över staden och jag vill bara kura i sängen hela dagarna. Kanske flyga över susande ängar i Flower på min trogna Playstation3, men nu är det redan över och understimulansen hade ätit upp mig inifrån om jag upprepade spelet. Jag kliver upp och spenderar dagen med samma rutiner som alltid, likt en loop av kött och blod och hela vevan är bara ett sätt att köpa mig tid. Olika projekt står vid startlinjen och jag vill egentligen påbörja dem, men om hjärtat är mitt finger orkar jag inte avlossa startskottet i det här scenariot. Jag sårar mig själv inifrån med bristen av handlingskraft och skulle jag inte finna styrkan att söka till högskolan till hösten så har jag i princip skrivit under min egen undergång. Helgerna har åtminstone blivit fristäder för tankeskingring tack vare S och T. Vi alternerar plats per vecka, äter mat och ser på melodiskandalen på ett sätt som faktiskt fungerar för oss alla tre. Men vin får det mesta att fungera. På lördag blir det hos S och det blir första gången jag ser hans lägenhet. Han damp ner hos mig idag på spontanvisit och det blir alltid lika påtagligt hur dålig jag är på att host:a ett sådant scenario. Det blir skallgång efter Spontanitethanteringspiller vid nästa besök på Apoteket.

♥

Spegeln till djurriket

"A lone wolf is a wolf that lives by itself rather than with others as part of a pack. Lone wolves are typically old specimens driven from their pack or young adults in search of new territory. Instead of openly challenging the leadership of the pack leaders, most young wolves between the ages of 1 and 4 years leave their family in order to search for a pack of their own. Though it is shown that some wolves will simply remain lone wolves as such lone wolves are usually stronger, more aggressive and far more dangerous than the average wolf that is a member of a pack. They have difficulty hunting, as wolves's favorite prey are large ungulates, and it is nearly impossible for a wolf to bring one down by itself (hunting on their own can be done, as lone wolves are naturally stronger and some specialise in hunting moose on their own). Instead, they will hunt smaller animals and scavenge. Sometimes, a lone wolf will find another lone wolf of the opposite sex, and the two will start a new pack.

When used to describe a person, this term is applied to individuals who prefer solitude or who work alone. In literature, the term is used to establish a character as aloof and emotionally unable or unwilling to directly interact with other characters in the story. A stereotypical lone wolf will be dark or serious in personality; he is often taciturn, and will distinguish himself through his reserved nature."

Wiki.

Golvet är lysande, Sickan!

Persiennerna ligger prompt nere, strilar solljuset in får man en visuell örfil av dammet som lever om i luften. Jag behöver verkligen städa oftare. Under sängen låg en arabisk matta i gråskala och virkade efterlevande, jag kunde bara sätta mig på den och flyga ut genom fönstret. Till Happyjoyland där män av min sort automatiskt blir lyckliga. Fingertopparna blev nariga av någon anledning. Kan damm orsaka sånt? De har verkligen badats i handkräm för att återfå en slags uppsyn av friskhet igen. Att sängen blivit soffa förändrar rummet radikalt och det var med viss underhållning jag fick se M's reaktion, då den varit utbäddad under eoner. Ett par år tänker jag, minst. Hon svansade runt ballögt och undersökte all ny mark man kunde träda på, och begrep väl inte alls var jag gjort av det stora dundret man ska ligga i och håra ner. Iallafall. S och T kommer hit ikväll för en landskamp i umgänge och melodifestivalen som utgångspunkt, så jag har städat mig trasig. Slarvigt dessutom, men något är alltid bättre än inget och jag slavar gärna i dammets kedjor om jag får bjuda på en social tillställning då och då. Jag behöver det här innan min mänsklighet trillar av pinn. Så det har handlats tilltugg och donats på diverse sätt för jag är så planerande av mig. Likt en social Charles-Ingvar Jönsson.

Stålmonstrens dunder & de döda timmarna

De har minst tre helvetesmaskiner igång utanför mitt fönster och oljudet tryckte mig i tvåan tills jag nådde det där stadiet när inga återförsök i världen skulle få mig att somna igen. Man kommer till en viss gräns liksom, en point of no return. Öronproppar blir närmast ett patetiskt försök att stanna inom den markerade linjen när sängen vibrerar. De har förstört min sömn för första gången och garanterat inte den sista. Men jag behöver acceptera det här på något otänkbart och skrattretande löjligt sätt för de ska ändå hålla på fram till juni och bygga sitt infernaliska cykelhus med sopsortering. Hur det över huvudtaget kan ta så lång tid är bortom mitt förstånd. Mest av allt tycker jag synd om M vars halva dag blir bortkastad i skräck för de pumpande, skrikande livsfarliga stålmonstren som härjar precis utanför, och varje gång hon mot alla odds vill gå ut under deras arbetstid är jag livrädd att hon ska bli kattpaj under en flängande grävskopa. Det är ingen sund oro. Jag är trött på oro men oro måste uppenbarligen vara en del av livet. Ptja, nu sitter jag här och undrar vilken syssla som ska påbörjas tills jag blir trött igen. Men de skränar fortfarande och det har hållit på sedan 08:00 så jag antar dundret tänker dundra hela dagen. Och det är märkvärdigt hur tidiga timmar blir så döda för mig, hur de liksom inte känns värda någonting. Steril tomhet, själlöst utrymme ämnat för samhällets gapande krav.

Hursomhelst, kvällen... nej, helgen blir ensam. S spelmani låter offra våran sedvanliga fredagskväll för digital underhållning och det känns lite svagt prioriterat. Jag är ingen höjdare med sociala beslut men spel är spel och försvinner aldrig på något plan. Imorgon hade han en planerad tillställning med folk framför Melodifestivalen som jag inte riktigt känner mig lämpad i. Jag har svårt för situationer där jag blir betraktaren bland människor som kan diskutera saker sådär hysteriskt intensivt, vilket jag vet att de kan,- och kommer göra. När man behöver avfyra en Colt Magnum i taket för att få en syl i vädret. Då är jag hellre ensam hela helgen. Men det är okej. Att underhålla mig själv är något av mitt specialområde här i livet.

♥

Kalinkamusiker & hemkomst

Jag hade en morbid dröm om ett pars tioårsjubileum. Det var en liten samling människor i vardagsrummet och det skulle visas bandade minnen på tellyn, men först skulle jag, en rabbi och en annan karaktär spela en lustig liten rysk kalinkasak på gitarr, piano och dragspel. Det roliga var att jag verkligen föll för låten! Jag minns att jag tänkte medan vi spelade, "Den här vill jag hitta på Spotify! Men näe det går ju inte, vi spelar live och detta är en dröm". Man kan vara så skönt simpel i huvudet när man drömmer och tråkigt nog minns jag sällan vad som utspelar sig i vinden under nätterna. Troligen drömmer jag lika skört som jag sover. Det var längesen jag sjönk ner som en sten i sängen och jag undrar var förmågan att sova tungt har tagit vägen. Skönt vore det att få känna sig utsövd iallafall. Sådär redigt formaterad, helt mald av natten som en slags antifylla med samma fysiska symptom som en vanlig. Apropå Spotify som nu får gratisreklam,- har det öppnat vissa ögon för mig. Eller öron snarare. Grejen är att den lilla saken kan ställas in på årtal och genre så skapar den en spellista och bara goes to town. Mitt mixtrande med detta har lett till insikten att jag verkligen uppskattar rock och hårdrock från åttio-nittiotalet. Det är sånt jag aldrig skulle tagit insikt till mig och skaffat annars. Trevligt. Dessutom kan jag vältra mig i funk/soul/jazz som en annan scubapduwap-nörd.

Och just det, jag är hemma igen. I kojan som tiden glömt. Jag satte den verkligen på paus när jag reste för drygt fyrtio dagar sedan. Till och med växterna har överlevt, men det var på håret. De hängde och deppade som ledsna clowner när jag kom flygande med vattningen som en florist i dramatisk slowmotion. Min fasa över räkningarna realiserades heller inte så farligt, även om den samlade summan sved. Värre är det att behöva slänga ut en femtiolapp om dagen för att gatukontoret inte skickat boendeparkeringstillståndet för den nya bilen. Skandal. De har inte hört det sista om det här.

Ljuset i tunneln & min mänsklighet

Det känns som att jag flyttat tillbaks hit. Tillbaka till och förstorat den forna verklighet som höll på att krympa i staden. Jag är alltså fortfarande hos mor och far, hund och katt, detta lilla snödrabbade hål i den västgötiska marken. Förströelser i form av serier, film och spel har avverkats och det kalla huset gör mig spänd, jag letar efter nödransoner i diverse former och hittar brödsmulor. Det mesta jag kan ta mig för blir att pyssla med datorn och hänga som en uggla framför Discovery och Animal Planet. Växterna i lägenheten har garanterat dukat under, förmodligen med hesa desperata utrop av mitt namn. Ugh. Men det finns ett ljus i tunneln, äntligen har vi lyckats haffa en bil, den ska bara piffas till med ett halvljus, kanske ett batteri. En fin droska, mycket bättre och säkrare än den förra skroten. Och snyggare, även om det verkligen känns sekundärt. Redan nu tänker jag hur overkligt det kommer bli att återvända till den tomma kojan, till rutinerna, till frustrationen. Det är egentligen bara här efter så lång tids frånvaro som det slår mig hur påfrestande tomt jag har det där nere, och jag tänker att det måste-måste-måste bli ändring på det innan jag förlorar fler detaljer av min sargade mänsklighet. Men den tanken har passerat mitt medvetande så många gånger utan ha blivit taget på allvar av mitt fysiska jag. Isoleringen har en diabolisk snöbollseffekt på mig.

Strandsatt med Zidane & Vivi

Jag är strandsatt hos mor och far. Min lilla röda bil som hemmakvarteret plågat, medvetet eller inte, behöver nya delar som tar tid att transportera från landet Ingenstans. Nu talas det om att behålla den för lagning i förmån till min syster och istället skaffa mig en ny bil inom rimliga siffror. Och javisst, bring it, jag är tacksam. Men saker tar så mycket tid och jag får snart ett plumpt astmaanfall av paranoia. Ligger det räkningar på golvet? Är det påminnelseavgifter? Dör mina stackars växter igen? Ligger staden kvar ens? Åh. Det återstår att se hur länge jag blir kvar här. Egentligen kunde jag stannat en bra stund om jag bara riktat om posten hit från första början, men naivt tog jag aldrig för givet att apbilen skulle bitcha sig. För det är ändå inte dumt att vara här med tillgång till mat, arbetet i laptopen och ensamheten blir bara indirekt. Men jag saknar kvällarna med S. Han verkar ha boendet fixat så att han kan stanna i staden efter skolan. Kritiskt vore det annars för han är den enda jag har där nere. Jag gillar staden men inte så mycket att jag vill stanna där helt utan livlina. Risken finns att jag skapar en Wilson. Kanske bygger en flotte och beger mig ut på sundet. Hursomhelst, dagarna här spenderas till biljakt, Final Fantasy IX och sömnlöshet. Snön kom för några dagar sedan men den svettas nu. Jag hoppas den kan stanna ett tag. Det vita är trankilt.

♥

Den hopplösa presenten & rasbyte

Så var den här, själva dagen jag verkligen fyller. Firandet, om det nu går att benämna det så, gick av stapeln för några dagar sedan och det som öppnar sig idag är ett kolossalt utrymme för reflektion. Jag vet inte om jag vill, men jag vet att det med största sannolikhet kommer ske om något plötsligt inte inträffar. Det är förmodligen bättre att uppmärksammas på själva födelsedagen när man kommer upp i den här åldern, så man avtrubbas och inte får tid att mala med tankarna. Men i det stora hela är det mesta taget med ro. Hittills. Men det vore lögn att påstå hur jag inte ville vara tjugo till tjugosex igen, mest bara för att få uppleva ett speciellt urval händelser en gång till.

Med gråten i halsen fastnade jag framför en vargdokumentär på Animal Planet tidigare. Det var skönt att bli berörd av något så oberoende, något så avklippt från omständigheten. Jag har försökt sätta fingret på varför just det djuret påverkar mig så utöver de faktiska bitarna. Hur vackra de är, deras stolthet, intelligens, integritet. Hur orubbliga de är. Men det känns mer som att jag bara relaterar till deras blickar. Vargar har ett alldeles särpräglat sätt att tala med ögonen, precis som många hundar med större intelligens. Termen könsbyte haltar ju fram genom världen så man tänker försynt... rasbyte? Något gediget då, för detta känns ju inte särskilt lyckat.

Mercyfucks & landstigningar

Jag var så inställd på ett ensamt nyår att det fick mig lite ur balans när S ringde och berättade att hans planer gått i stöpet. Men jag kände mig inte som en reservplan den här gången, hans planer lät lite väl osäkra från första början. Det är lite svårt att förstå vad som händer med den killen. Ena året har han fullt upp och den här gången tycktes han mer lämnad åt ödemarken än jag själv kan radiera. Jag vet inte, kvällen var något obekväm i den mån hur han levde,- utan värme, möbler eller sällskap. Och även om jag föredrog sällskap på nyårsafton var det lite mercyfuck över atmosfären när han raljerade om sin knapra situation, och jag fick slussa i mig vinglas efter vinglas för att dels kontra kylan i rummet, tillika understimulansen som infann sig snabbt när våra symptom på ifrånväxt återigen krockade under den tystande kudden jag lägger över allt, för gammal vänskaps skull. Trots detta blev det en lång natt och jag hajkade inte hemåt förrän 07, i en kyla som fick hans rum att framstå som kanarieöarna. Följande dag och kväll mådde jag räligt bakis. Exemplarisk start på det nya året.

Att sova hos mamma och pappa är inget lätt projekt. De båda snarkar som skogsmaskiner och har morgonrutiner som för tankarna till landstigningen i Normandie. Hunden och katten hjälper till med att främja den liknelsen. Av någon sinnessjuk anledning har de fått rutinen i sig att jaga varandra genom hela huset, flera varv, om och om igen varje morgon. Den jyckens krafsiga klordunsar ekar som bomber genom väggarna och skulle få vem som helst att bita i täcket. Efter denna ottans drabbning sov jag lite till och klev upp för att vänta in andra landstigningar i form av systrar och barn som skulle gratulera mina årliga framsteg med presenter i stil med luvtröjor, USB-minnen och diverse smågodis. Uppskattat och praktiskt. Men att se de där gödda siffrorna på grattiskortet kändes tungt i hjärtat. Jag förstår inte alls var tiden tar vägen och jag vet att jag konstaterat det till leda nu. Men holy shitz, att det inte finns någon måtta på accelerationen liksom.

♥

Tids,- och andra paradoxer

Så var julen förbi. Det gick ännu kvickare än jag förutspått men det är väl lättare att känna så några dagar efter. Allt gick bra och det var mysigt, inte för mycket kallprat (riktat mot mig åtminstone) och tillräcklig sömn natten före. Det som tog emot var att se mormor så illa förtärd av tiden. Jag hälsade men såg att det inte riktigt registrerades, vilket gjorde ont. Hon kunde liksom inte deltaga, ens gå ned i källaren där barnen fick sina julklappar. Något säger mig att det här var hennes sista jul och jag vill unna den henne mer än någon annan. Självklart skulle hon vara med. Det är sällan jag blir så påmind om tidens effekt, när mitt eget ansikte förblir oförändrat som en docka genom årtionden. Och det känns sorgligt att konstatera men nyåret är ju det som väntas in nu, som att jag hade förväntat mig mer av min vistelse hos mamma och pappa. Kort därefter blir det hemresa och lägenhet igen. Ensamhet igen. Livet igen, det som måste på rätsida på något motoddsigt manér.

En upprörande knallklar dröm om min första flickvän spelade upp sig inatt. Eller egentligen strax före jag vaknade nångång mot sjusovartimmarna. Fast drömmen handlade snarare om möjligheten att få träffa henne igen, återuppleva den där resan jag gått och romantiserat om. Hennes mamma hade skickat en flygbiljett till Orlando, vilket borde varit Oregon men jag ifrågasatte det inte längre än chansen att alla flyttat. Det där var tio år sedan. Jag tänker på henne ibland, undrar hur hon ser ut, vad hon gör. En gång youtubade jag hennes namn men fick bara Charlotte Perellis androidfejja stämplad på skärmen. Jag vågar sätta en stadig femma på att hon gjort karriär, skaffat man och kotte och hus i något gemytligt kvartér. Man tror ofta så om människor man inte sett på evigheter,- att de har gjort det mesta av livet och allting är ett enda stort barnkalas. Men jag blev trots allt misstänksam i drömmen, det var lite olustigt att få en inbjudan efter ett decennium av zero kontakt. Familjen har kanske blivit kannibaler och minns hur saftiga mina lemmar såg ut. Men så borde jag väl komma ihåg att det var en dröm också.

Ikväll föreligger en slags uppfattning att jag ska till S och hänga, trots den svajiga atmosfären som blev efter hans förra vänskapssvek. Det är mest han som tagit initiativ och med all jävla rätt, men som jag vill minnas var det också han förra gången. Jag bryr mig dock inte, hur det än blir. Ärligt talat kunde jag lika gärna blåsa av det, för det vore mer tilltalande här, med min musik, mina filmer, min musik och mina preferenser överhuvudtaget. Jag ogillar att döma andras smak i saker och ting, men vissa fastnar verkligen i utvecklingen. Det är skönt att inte bry sig längre, men som alltid oroar det mig att jag lyckas bli så kall.

Pimp my tree

Jag har semester från ensamheten. Som en liten lämmel har jag nu slagit mig till ro, här i hörnet av barndomsstaden och inväntar julen med viss skepsism. M var en ängel på väg hit, som hon varit ett par resor fram och tillbaks i kontrast till det vanliga skrikandet. Jag tror att hon börjar fatta hela grejen med bilåkandet, eller åtminstone att jag inte vänder tillbaks och stannar bilen hur mycket hon än vrålar sina besvärjelser om ond, bråd död. Det första jag gjorde efter ankomst och all setup av tekniska prylar var att äta mammas mat framför Discovery Channel, och sedan dess har jag flitigt zappat mellan den kanalen, History Channel och Animal Planet. Guld och åter guld. Idag svepte jag upp granen och det var som att skjuta från höften. Fanns det en titel som professionell granklädare hade jag varit yrkets Messias. Granar hade vallfärdat land och rike tvärs, kastat sig i min famn för att frälsas med en pimpning. Och jag skulle le med ett bombastiskt Jesuskomplex, klappa granarna medbarrs och milt viska... "I'll hook you up".

♥