♥

Feltramp i kokainet

Allt kändes som ett feltramp. Men istället för foten sitter jag med en vrickad själ och undrar vad fan det är som sker, vad som skett i alla år och om det måste fortsätta ske. Allt det här är egentligen knutet direkt till föregående inlägg om pinnar i hjul. Jag bara snubblade över hennes sida och sjönk genom jorden. Man bildar sig nästan en uppfattning att personer inte existerar längre, när tillräckligt med tid har passerat. Jag tror att det är en läkande, eller återställande procedur för mig. Den uppfattningen slogs i bitar igår och nu jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Pixlar lyste. Jävla internet, jag borde avsäga mig hela soppan. Detta är biverkningar av nätkokainet. Hon har följt med mig så länge nu, trots att jag vet hur snyggt det verkar ha klaffat med hennes respektive. Trots att jag aldrig träffat henne. Det irriterar mig mest av allt för jag är inte den här typen men allt blev så verkligt igårkväll. Hon existerade igen, rakt ut ur skärmen och läget lindrades inte när jag påmindes om att vi bor en stadsdel ifrån varandra. Egentligen är det absurt. Nu känns det som att jag är obligerad att ta upp kontakten igen för det hade varje normal person gjort. Gissar jag. Men jag måste verkligen överväga om det skulle gagna mitt välmående.

Pinnar i hjul & bättre än sex

Vi är säkert alla bekanta med fenomenet att fästa sig vid fel personer, just de personer som antingen inte vill veta av en av någon anledning, eller personer man fått en chans med och misslyckats. Vissa har bara det där, det som gör dem så förbannat svåra att släppa taget om. Allt är en illusion dessutom, det är inte ens dem, det är bara ett minne och inget mer. Det är bara en dröm man aldrig får drömma igen, men någonstans djupt där inne i bröstet pulserar ett litet hopp att det kommer ske. Makalöst korkat. Två personer har haft den effekten på mig, under alla mina år. Mer eller mindre är det fortfarande så att jag tänker på dem, utan att förstås göra det i en mängd som blir creepy. Jag är ju sån, anspråkslös på alla plan! Faktiskt. Men problemet är, och säkert en klassiker, att jag kan låta detta hindra vissa former av relationer. Med vissa människor. Det är svårt att få kläm på specifikationerna kring pinnen i hjulet, men pinnen finns där ibland och det är fabulöst onödigt att leva sitt liv med en pinne i hjulet.

På en övrigt not vill jag konstatera hur mirakulöst det kan kännas med en så trivial historia som att klia sig. Idag fick jag en kliande plätt på vaden, av okänd orsak. Jag rände runt i matbutiken vid tillfället och kände inte att det var läge för ett kli så jag höll på det, och då växte den kliande sensationen till astronomiska proportioner. Jag hade tre kassar på cykeln och jag vet knappt hur jag lyckas handla så mycket, men det resulterade i att jag fick vänta tills jag kom hem innan det sagolika kliandet kunde inledas. Alltså, där i hallen, jag och min vad. Det var bättre än sex. En så enkel sak, en kliande hudplätt och jag rös som ett litet djur och ville falla ihop på golvet och le sådär fånigt som när man somnar lycklig. Det har inte kliat sen dess och nu känns det som att jag haft ett one night stand.

Snart är S här och ammunitionen är laddad.
Lika bra att nyttja ledig tid innan den krossas under samhällets krav, känner vi.

Förlorad kväll & raringtjat

Det var nån sorts miniatyrfestival på gården igårkväll. Ett tält hade rests, musiken pumpade, folk cavemannade och jag blev bara inte klok på det. Känns lite som en dröm i efterhand. Varför skulle det tråcklas ihop en så ambitiös tillställning mitt i gröten av kvartér, i kvasikylan och halvdekadensen. Frågan hängde lite ljummet i luften men överskuggades av irritationen som låg i full spurt gentemot det tekniska strulet som genomsyrade kvällen. Om man nödvändigtvis ska vara ensam och jävlig kan man åtminstone få en chans att underhålla sig på sedvanligt sätt, tycker man. Men fan nej, allt skulle trotsa. Det kan kvitta nu men kvällen känns verkligen förlorad på alla sätt. Den här söndagen får en golgata om den vill kompensera. Söndagar liksom, den glömda dagen. Den är så luddig i kanterna och okittlande på alla plan att den nästan inte finns. Säkert också därför den flyger förbi som ingenting utan att lämna avtryck i minnet, det finns liksom inget den kan bjuda på. Men jag ska sluta skriva menlös rappakalja och fixa min frukost som blir framskjuten igen. Det är praktiskt att M väcker mig på relativt anständiga tider, annars hade jag sovit till Narnia och aldrig setts igen. Hon är söt när hon gör det. Det blir att hon jamar sådär försiktigt för hon vet hur mycket jag ogillar hennes tjat. Effekten är ett patetiskt litet rop efter något som samtidigt signalerar att hon inte vill väcka mig egentligen. Raring!

♥

Något enklare än framtiden

Ikväll vid ett svagt ögonblick tänkte jag för första gången på allvar att jag skulle vara tillfreds med att avsluta allt. Jag vet inte ens vad det innebär i praktiken. Det är inte så att jag ivrigt vill kasta mig i ett vattenfyllt badkar med en ipluggad brödrost, det handlar mest om tankens tyngd och hur mycket jag skäms för egoismen. Jag grät i en timme och försökte få reson på allt men inget ville klarna och förklara sig. Det känns tafatt och märkligt. Det känns som att en främling har knackat mig på axeln från den blinda vinkeln och sagt något avgörande, något som dragit bort mattan under mina fötter. Jag är överrumplad. Herregud. Vad har jag blivit. Detta är inget rop på hjälp eller annan halvmenad dynga för jag står bakom allt jag skriver och gör precis vad jag vill med min kropp. Poängen är att jag ska kunna ventilera. Det känns åtminstone som att mitt avståndstagande beteende har fått vissa förklaringar för jag har delvis undrat vad fan det är som pågår. Något är inte som det ska och jag önskar att orsaken stod klar för mig. Jag önskar för allt i världen att det var något enkelt. Något enklare än framtiden.

Självmordsuppdrag och saknader

Fullmånens jonisering gjorde min nattsömn enastående rastlös. Jag drömde en sällsynt historia om att sändas ut i rymden på självmordsuppdrag att rädda solen från att slockna, som i filmen Sunshine. I drömmen blev jag tillfrågad om uppgiften lät som något att hänga i julgranen och jag svarade obekymrat ja. Jag skulle inte vara ensam hela vägen, några kapabla astronauter skulle hänga på halvvägs och se till att allt gick rätt till. Som känslan säger dog de antagligen någonstans på vägen, som sig bör med såna här illabådande filmscenarion. Jag anlände ensam på en planet där en bas hade byggts och allt stod öde i väntan på mig. Det var mörkt och dammigt och stora maskiner låg under skynken, latenta och high tech. Någonstans där tog drömmen slut, men det kunde kvitta. En större del av drömmen bestod av ja-svaret jag gav och hur det kändes. Jag var helt likgiltig till att dö och det var knappt en fråga om att rädda planeten. Det kan ha varit att uppdraget kittlade mig på ett förföriskt sätt. Hursomhelst blev det också en fråga om att framföra mitt öde för släkt och vänner. Jag visste inte alls hur jag skulle berätta för mamma, och jag tänkte selektivt hur vissa skulle reagera när jag sade att jag skulle försvinna ur deras liv om någon vecka. Det jobbiga var känslan i drömmen att ingen brydde sig nämnvärt, och så får jag för mig att det faktiskt är. Släkten är en sak, men det är alltid en speciell relation jag bygger med vänner och bekanta, något som jag uppfattar är en lös och rörlig kontakt. Speciellt eftersom jag är så mån om att aldrig ta någon för givet, förmodligen applicerar jag också mitt tänkande på dem. Men jag vet inte... Så makalöst saknad hade jag nog ändå inte blivit. Och varför skulle jag förtjäna saknad när jag är en sån urusel människa i relationsfrågor. Skicka alla självmordsuppdrag min väg. Jag fixar... Ja, åtminstone en av dem.

Faildrömmar och någotbrist

Drömde oroligt inatt. Jag var på semester eller liknande tillställning, med någon vars identitet jag inte kan placera med säkerhet. Förmodligen var det S. Exteriören var en campingplats och min katt var med oss i sin bur. Tanken rörde sig kring att hon absolut inte fick ta sig ur buren för då hade hon chickenkutat till Nangijala. Då förstås, tog hon sig ur buren. Jag fick tag i henne varpå hon plötsligt var en igelkott och jag minns att jag tänkte WTF. Hon sprattlade frenetiskt och jag fick bära henne som en skylt mot någonstans. I drömmen var det också en fråga om att hitta till ställe X. Mitt apusla lokalsinne gjorde sig bekant och allt gick åt helvete, precis som det ofta gör när jag ska hitta någonstans. Det är ett gissel. Men jag ska vara tillfreds med den här typen av drömmar. Det kunde varit repriser av barndomsdrömmarna med vålnader, gapande asfalt med skärseldar och Giger-aliens lösa i huset. Det är fail.

Tiden går och jag vet inte var min kropp ska ta vägen. Det är en rastlös känsla som saknar någon med ambition att hålla i tyglarna. Jag vet inte om jag bryr mig längre. Om något alls. Huvudet orkar inte. Vitaminbrist har jag tänkt, någotbrist. Åtgärder är i process och stämmer misstanken borde saker ske framöver. Om inte, ja... hjälp.

♥

Fulafton och distansering

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Tyvärr var det inte om fred och myspys på jorden vilket hade varit lika sublimt som bittersnaskigt. Till en början var det iallafall småtrevligt med jul och snö, kusiner var på väg för att hämta mig och en okänd person även om inte rutinen går till så. Fuck it. Jag var på väg att fira en vit jul, det är kontentan. Men så förvandlades plötsligt den potentiella idyllen till en prekär katastrof, där hela släkten satt och ugglade på en dokumentär om kvinnliga orgasmer, sådär lite alldeles olämpligt och ocensurerat på julafton, prime time. Tack då. Fulafton. Jag låg och vred mig i sömnen.

Internet verkar distansera sig från mig eller tvärtom, därmed allt och alla som hör till. Men det är inget luddigt faktum att jag har saknat lusten till kontakt den senaste tiden och det sprickande samvetet gör sig påmint. Många tycker om mig ändå. Av någon anledning. Jag vet inte om jag är i slutet av denna fas, någonstans i mitten eller har en lång tids nätfrånvaro framför mig. S var här igår i ett krisresultat av husvisning där han är inneboende. Han fick inte tag i någon annan att spendera visningatimmarna med och jag skulle egentligen jobbat över ritbordet under förmiddagen, men fick ställa upp när han kom knackandes. Det är väl okej. Det är väl sånt man står till tjänst med, jag är bara ovan. Men det är tämligen svårt att koncentrera sig ordentligt på manus med poängbehov när man har någon i samma rum och jag kläckte ur mig något riktigt hafsigt. Utbytet var åtminstone bra umgänge upp mot de sena timmarna.

Partner equals bortglömda vänner

Detta är ju klassiskt och ingen är ett relationshelgon, men fenomenet då vänner glömmer av vänner för att de skaffar partners är jävligt frustrerande. Eftersom jag i princip aldrig träffar någon som kan väcka min miserabla isattrapp till hjärta bemöter jag vänskapssveket mer frekvent, i perioder kan vän efter vän plötsligt och mycket tydligt bara glida iväg från mig. Kontakten från det hållet upphör liksom, och man känner sig sjukt billig. Man var i stort sett bara ett tidsfördriv, det är den effekten som uppstår. Om man inte glöms bort och kontakt bibehålls är det också vanligt att det ska ältas om och lyssnas på hur fantastisk deras thing är. Ledsen liksom. Jag ser hellre på filmad, torkande målarfärg, i svartvitt. Det är inte mer egoistiskt än att lägga all kommunikation på sitt kärleksliv. Att låta sina känslor för någon stöta bort andra människor är tamejfan bland det fulaste man kan göra och blir jag någonsin kär igen ska det inte få gå ut över någon annan. Absolut fulast blir det också när man efteråt, när förhållandet är över, kommer krypande och vill återställa saker. Jag vet att jag själv gjort det till viss mån så det är inget jag avsäger mig ansvaret för. Men man ska ha klart för sig att man ligger, eller med all rätt borde ligga jävligt risigt till i detta fall.

Wham bam God damn

Natten bestod av en frustrerande dröm där F, en gammal lärare rantade runt i mina föräldrars hus och pekade på upphängda teckningar av mig. Det var i syfte att visa hur jag borde teckna, en fråga som mer eller mindre hänger i luften efter min senaste mailkontakt med honom. Irritationen i drömmen var jävligt påtaglig i mig. Efter hur han betedde sig med katastrofen i juli har jag inget gott öga kvar åt karln. Hursomhelst sov jag dåligt från att jag somnade vid fem på morgonen. Det måste sättas punkt för mitt sanslösa nattspelande, jag känner mig som en addict helt utan kontroll. Kroppen vaknade till vid halv ett och min disiga tanke slog fast att jag behövde komma ur sängen NU för att inte sova till tre. Det är sol idag och jag är sådär moskåt, med en såsig längtan utan större ambition att få bort suget. Jag behöver bli tagen bara. Wham bam God damn, som en chanslös stafettpinne. Men inte fan lär det ske.

♥

Stadens vattenhål och lasagne-mani

Onsdagen den tredje september, 2008. Det är en typisk dag där något ljust ligger i luften och liksom sprider sitt optimistiska pollen genom de svala vindarna, som för övrigt är perfekt balanserade i temperatur och le powër. Det behöver inte spruta solsken för att bli en fin dag, det behöver bara vara balanserat och man känner när det är det. Man mår trankilt och känner sig snyggare än vanligt som det vore en slags spirituell makeover man blivit pådunkad. Jag voltade in i matbutiken och handlade som vanligt mer än jag borde och bytte leenden med en och annan. Det har egentligen inte slagit mig tidigare vilken grogrund alla matbutiker är till flirtar. Det är som savanndjurens vattenhål, en neutral zon där alla möjliga arter samlas helt anspråkslöst och naturligt. De spanar säkert också in varandra. Men utöver blickarna och smilandet vet jag inte om det borde gå längre än så. Det är ju fjantigt och borde absolut inte vara så, men att inleda kontakt i en mataffär verkar riskabelt. Plötsligt har hon slängt blicken på ens varor så blir man onämnt dömd och stämplad. Mina tablettaskar med Svarta Katten, Viol och TuttiFrutti (och mitt Pez-godis kanske framförallt) får mig säkert att framstå som en förvuxen tioåring, och hela köttcirkusen kan ge mig oförklarligt feta nojor. Det ska inte behöva vara så, men jag skulle bli oerhört förvånad om det inte fanns lika många vegetarianer som fnyste åt andras matvanor som det finns vegetarianer helt obrydda om saken. Jag kan nämna några äkta fnysare på rak arm. Militanta nolltolerans-clowner. Det blir som två olika arter, det går liksom inte att para ihop dem som människor. Sorgligt.

Snart kommer S hit, vi är lika sysslolösa båda två och bankar ner timmar i marken med cinematiska klubbor så fort tillfälle ges, verkar det som. Jag har skippat frukost igen och borde skämmas. Fick jag lasagne till frukost varje morgon hade jag nog fanimej ätit. Fick jag lasagne av vem som helst hade jag förmodligen blivit kär. Lasagne.

Sköldpaddor på rygg

Det behöver bli rätsida på min situation. Livet. Det behöver hända något, kanske ett mirakel. Kanske två. Jag bygger peppiga låtlistor och låter musiken fylla mina kvällar som en vägg mellan mig och ångesten, men den kan inte alltid vara där. Det är när tystnaden infinner sig som stenen i bröstet växer och jag känner hur min kropp blir allt tyngre. Så tung, är jag rädd, att det snart inte hjälper att simma mot ytan när jag sjunker. Utan min kreativitet har jag blivit ett tomt skal och jag känner mig helt avklippt från verkligheten. Ensam och meningslös. Jag vet inte vad detta är. Det skrämmer mig. När jag var liten och S kontinuerligt svek mig med andra fyllde jag alltid tomheten med att leka själv, se på film eller leka med C, familjens dåvarande hund. Jag blev bra på det till slut, även om tristessen kom krypande efter ett tag jobbade jag ihop en acceptans till ensamheten. Skolan tog upp en väsentlig del och ibland kom mina syskon över så det uppstod naturliga pausrum att andas i. Idag har jag ingen aktiv acceptans kvar. Det finns inga pausrum, inga som räcker till i den här tomma rymden. Jag vill inte skriva sånt här. Jag vill bara att saker ska bli okej. Jag nöjer mig med okej.

Kashmir - Melpomene

Something tells me that I'm left without a chance
in my suspicious attempts to get her close
enough to close my lips around her smile
now I can't close my eyes when she's around
and she's around
passing like the wind that shapes the clouds
she is around, she is around

I don't know how but suddenly it has been a while
and we've been walking in through that same front door
undressing like there were no parts to hide
and calling eachother names we never had
you never heard
and then an unexpected turn
and we hit the kerb
a stupid term, a fatal word

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

you broke the code
just like i'm sure you always do
without intentions but I know
that's how I broke away from you
now that the clouds are obsolete
I hope you landed on your feet
without those evil demons
keeping you reminding of...

the war they pulled us through
as fragile hearts ran short of glue
as we're both running out of time
and seek to drown the fact in wine
it should be honest and naive
like we should give, we should receive
I must be jaded
fading out of function into solitude

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

♥

Vi ska alla nån gång vaxa ett känsligt område

De gagnlösa drömmarna om mitt möglande bröd börjar valsa mig på nerverna. För ja, det dröms om möglande bröd och det är inte krångligare än att jag står i köket och upptäcker den lokala svampodlingen genom brödpåsen. Varför, är ju en försynt frågeställning i detta scenario. Det finns viktigare saker att ta upp under sina nattliga koman. Som kanske självbejakande gester i form av välvilja och mottagandet av det. Superkrafter! Ett smörgåsbord av superkrafter. Möten med människor man trånat efter att säga ett och annat till, kanske en verbal vendetta som i drömmen kan realiseras. Why not. Lajbanz i form av utförliga sexakter med precis rätt personer och annat mer eller mindre för verkligheten utopiskt humbug. Vi har ett fantastiskt maskineri på vindsvåningen, så kapabelt och så onyttjat, ändå drömmer man oftast bara dynga. Nu är det ju starkt ifrågasatt om medelsvensson bara använder 10% av hjärnan eller inte, men klart borde vara att det finns obrukade resurser att ta ifrån. Jag tänker ofta i termer som "I framtiden, dåå, då kommer de att ha knåpat fram procedurer för att utvinna större potential ur vilken hjärna som helst". Som att hitta en nyckel till en låst dörr. Och då, för att vara lite trivial, kanske det går att styra sina drömmar och se till att varje natts sömn blir en sådan fröjd att halva det bortslumrade livet berikas.

Lite löst på tal om drömmar kan jag berätta om den skummaste jag upplevt, och det var när jag dog om och om igen. Jag försökte naivt fly från en atombombsexplosion men blev till pulvermos i tryckvågen (inte bokstavligt) och det jag kände i kroppen var en riktigt obskyr känsla. Hjärtat stängdes av som ett ljus, som att någon hade flippat ljusknappen och det pirrade till i kroppen för att sedan bli helt trankilt, avslappnat och svart. Tidigare var jag spänd och stel under scenariots hot. Detta upprepade sig flera gånger under samma natt så jag fick en klar minnesbild över känslan. Jag önskar jag kunde säga att det inte var någon big deal att dö, men obehaget i klicket när hjärtat stannade var något omskakande. Däremot var det över kvickt och därför drar jag nu denna slutsatsen: att dö är som att vaxa ett känsligt område. Det går över snabbt.

Ur fas, förskjuten

Jag har låtit nätterna ta kontroll över mig som envisa lejontämjare med den enda ambitionen att hålla mig vaken till nollfyra-halvfem. Efter ett sådant pass sover jag bekymmerslöst fram till tvåtiden som idag och kallduschar i ångest så fort klockan örfilar blicken. Vid dagar som denna får jag dåligt samvete över mitt sätt att leva livet och ser därför till att få något arbete gjort. Det är däremot svårt att utföra något när inget är påbörjat och inspirationen fått fenorna bortskurna av militanta drömkrossare. Men jag försöker. Över huvudtaget känns det dock som att jag är ur fas med mig själv. Förskjuten, malplacerad i tankarna och återhållsam. Jag har svårt för att skriva och ibland vill jag inte ens öppna sedvanliga kontakter när jag ser dem, vilket är oroväckande. Det är ändå människor jag tycker om. Och kring detta beteende har jag gjort en tanke av hur mycket jag hade behövt någon just nu, om nätterna, i tankarna, och hur lite jag kan få någon just nu. Det finns ingen. Djupa ekon. Jag ska inte bli långrandig mot mig själv. Huvudvärken ska dresseras av ipren och fläderblomssaft, tänder ska borstas lika nojigt noggrant som alltid och sängar lär därefter belägras. Imorgon kommer S och delar tid. Välkommet.

Oförklarligheter och kronisk trotsålder

Ibland, som nu, är det många saker som inte förklarar sig själva alls. Som att laktosfri mjölk har en eftersmak av risgrynsgröt. Ursäkta wtf? Alright är en tanke, det håller väl. Men i längden; NEJ. Smaken är så gruvligt gräddig. Andra saker, som att vissa människor vill "BLI AV MED" en även om man inte är den påstridiga typen och detta faktum tydligt står hugget i sten. Vad är poängen då? Varför skära av en människa från sitt liv om han/hon inte gjort något fel eller uppvisar kritiska behov? Alarmerande billigt och osexigt. Fler saker, som på Playstation Live och närmare bestämt nördiga servers till Soul Calibur 4 där de virtuella slagsmålen aldrig når en ände. Att en sån flerfald där förknippar nöje med att enbart vinna, en vinkel som resulterar i en speltaktik bestående av ETT OCH SAMMA slag genom hela matchen. Var finns spelglädjen i det? Att spela online skyfflar fram många mänskliga sidor som man inte vill se. Utan ögonkontakt tar sig många friheter, precis som paralleller i stil med att snacka bakom någons rygg. Det är så lätt hänt att något extra slinker ut ur käften, något man inte skulle sagt om läget inte var så distanserat från personen i fråga.

I övrigt dör nu sommaren i takt med stans festival. Regnet har bosatt sig som en tidsenlig stamkund och ljuset blir långsamt en större bristvara. En form av ny verklighet startar och det finns bara allvar på tapeten. Egentligen vill jag bara trotsa alla ansvar och använda besparingar till en jävligt lång resa på andra sidan planeten. Men så har jag och andra sidan alltid känt. Frågan är varför det inte blir av.