♥

Morbida insikter & tacksamhet

Det är inte problematiskt att berättiga ifrågasättanden kring andras beteenden när man själv varit tillmötesgående och status quo. Men jag vet inte, och framförallt bryr jag mig inte. Jag är samma introvert konstifika människa som jag alltid varit och mina kylda förmågor ser inte sin ände vid horisonten. Ännu. Det är inte min symfoni att göra andras reaktioner personliga, hur personliga de än är i faktum. Att bli behandlad "fel" är i de flesta fall företeelser som rinner av mig, det enda jag har obotligt svårt för är obefogad ignorans. Det är helt enkelt oförskämt och min cyniska relation till mänskligheten får ett ovälkommet bränsle i kölvattnet. Och andra sidan är just detta också i högsta grad frånstötande och något jag släpper lika snabbt som det blommar upp. Samtidigt är jag inget helgon, långt ifrån och sanningen är exakt lika motbjudande som den alltid tycks vara. På detta sätt blir jag aldrig ensam. HAHA! Morbida insikter är kung. Skjut mig. Och skjut mig inte minst för att värmen har anlänt med sin stränga hand. Skinkor bränner varma i piskandet och det hjärnbedövande klimatet håller i sig långt inpå natten. Det är dock okej, jag må låta sträv men i själva verket är det just denna hettan jag väntat på genom vinterhalvårets skitväder. Nu jävlar ska jag daskas och le tacksamt.

Och javisst, M gav mig sällskap mellan tisdag och onsdag. Det var för mig varmt, charmigt, begeistrande och antiklimaktiskt. Vilket det också var dömt att bli, får jag förmoda. Men bara den lilla tiden med en fin människa gjorde mycket, på så många plan. Jag är tacksam, orubbad och ifrågaställande men berörd till en grad jag inte väntat mig. Och det var det.

Somna med mig innanför ögonlocken

Juninätterna har blivit förrädiskt kyliga och jag tog bussen hem från bion idag, trots min passionerade avsky för det hutlösa vuxenpriset. Arton riksdaler är långt ifrån vettigt, inte ens om femton öl spetsade med ecstasy stormat min arma skalle hade jag obrytt accepterat denna avgift. Det ÄR en tjugolapp, för de resterande två kronorna betyder absolut ingenting i en ekonomisk verklighet. De kunde likväl bett om en tjugosedel, men jag förmodar att de själva insåg hur bindgalet absurt det vore. Hursomhelst. Det var sagan om S, T, J och jag som trampade in som yra höns i biosalongen för att tillägna tiden åt Transformatorerna 2, Plåtburkarnas hämnd. Den hämnden var två och en halv timme lång och under denna epok fick jag lyssna på snorisen bakom mig och alla hans spörsmål om filmen. -Vad är det? -Varför gör han så? -Snart blundar jag. Ett sparsamt utdrag ur det Hall Of Fame som utgjorde hans episka samling högljudda inlägg i salongsmörkret. Det är en sak att vara tolv till femton år, det är en annan att vara helt dum i huvudet. Han skrattade också på komiskt ovidkommande ställen. Haha! Jag insåg precis hur mycket jag stör mig. Ännu! Irrition kan vara så elektriskt upplyftande. Nåväl, när robotarna inte längre orkade dunka på varandra tog vi en sväng till pizzerian runt hörnet. Jag blev den enda med pastasallad på tallriken och tvingade prompt de andra att erhålla mina oliver. Fan. Det är små, svarta otyg som skrämmer mina tänder och smaklökar. En flamsig diskussion om robotkön följde tills jag kände att det var dags att sälja min själ för nämnda bussbiljett. Vid hemkomst fick kvällen sin finaste peak när jag och M delade ord över elektromagnetiska vågor. Det kändes anspråkslöst fint, och bättre än det brukar kännas. För mig. Och det var väl bara det jag ville säga med allt det här. Det var längesen jag kunde låta någon somna med mig innanför ögonlocken.

Oskrapad nitlott

Inatt var jag inlåst på en vind med en vän från forna år - oklart vem - och tvingades jaga möss med nunchakus för att överleva. Av alla fuckade drömmar. Och jag vaknade till min ensliga midsommarafton, som så många gånger tidigare. Jag vaknade också till faktumet att skolan jag kämpat för i fyra år återigen nekade mig inträde häromdagen. Plötsligt känns inte nunchakudrömmen alls dum. Den hade gärna fått fortsätta i kontrast till den här hopplösa verkligheten jag drabbats av, eller försatt mig i. Jag vet inte längre. Min framtid hänger på den sköra tråden att lyckas bli antagen till högskolan men förtroendet till positiv utveckling är krossat till smulor. Jag hatar att låta så jävla emo, det är inget jag eftersträvar alls. Men det går bara inte att tjoa och hålla optimismen igång när man skallknullas av livet, år efter år efter år. Vad hjälper det att kämpa stenhårt när man aldrig syns för någon som kan styra en rätt, ges en spontan chans eller bara får en break. Det är så här människor ger upp,- ångan i kroppen tar någon gång slut och det är en mycket enkel, odiskutabel sanning när man mår så utmattat. Och det lustiga är att jag inte alls framstår som jag känner mig när jag läser vad jag skriver. Det riktiga ligger därunder, om man skrapar loss slipade formuleringar och analogier. Men, det borde man inte göra. Högst troligen är det en mekanism med syfte att inte dra på mig för tung uppmärksamhet. Jag är lika less på att bara ha dåliga nyheter om mitt liv åt andra, att berätta om all skit gör att jag känner mig så gränslöst ful och misslyckad. I nio fall av tio när någon frågar mig om läget tar jag en trivialiserande kurva och styr in samtalet på annat. Fy fan. Skriver jag mer nu så bölar jag. Patetiskt. Dags att göra tradition av dagen!

Glad midsommar.

♥

Jordbävningsmaskiner och uteblivet folkvett

Sakta men kirurgiskt precist suger byggarbetet utanför mitt fönster livet ur mig. Idag vaknade jag förödande tidigt av deras jordbävningsmaskin. Och nej, jordbävningsmaskin är inget övermått. Det är en stor jävla tingest, likt en kundvagn som de har för att platta till marken. Idag skulle jorden som exakt omger mitt fönster bli platt. MITT fönster. ENBART här. Fan i jävla helvete! Det finns oljud, men detta är inte oljud. Det är ett väsen, en form av entitet som söker sig in i kroppen och tuggar på själen. Man kan få en känning av ljudnivån om jag säger flygplansmotor och jag tycker uppriktigt sagt synd om saten som måste stå där och försöka tygla den jävla draken. Jag hatar att förlora sömn såhär. Det är en sak om den egna kroppen ställer till det men att någon står precis utanför mitt fönster och river loss jordskalv med en helvetesmaskin,- det kan få mig på något sämre humör. Golvet skakar, sängen skakar, möblerna skakar, jag skakar och M den livrädda kraken till katt skakar väl så i fettet att hon får men för livet av det här. Byggarbetet har över huvudtaget gjort henne till ett nervöst vrak och det är sällan hon vågar gå ut före 17:00 på eftermiddagen. 17! Det brukade vara 12! Hon tar för givet att de alltid finns där ute med sina domedagsmaskiner, även på helgerna och det är inte rimligt för mig att behöva slita fram henne under sängen för att tvinga ut stackaren. Ibland vågar hon inte ens komma fram och äta när det är dags. Jag är så jävla less på det här. Så jävla less.

Anledningen till att sömnen var sjukt kritisk just idag är nattens eskapader med S och T. Det var inte planerat - av mig åtminstone - och S nämnde det bara kvickt inför bion igår och frågade om en trio med spelkontroller i händerna var okej i min lya senare. Vilket det givetvis var. Men den här värdsrollen börjar bli för mycket och jag står för varje liten utgift, för att inte nämna maten. Det tar en storslagen tugga ur förrådet att fräsa ihop mat åt tre personer. Med alla gånger S har varit här och ätit vill jag inte ens tänka på pengarna det har inneburit. Jag vill inte vara den som är den och begär ersättning för bjuden mat, men någonstans måste det finnas en gräns. Vad fan gör man liksom. Vid det här laget måste det röra sig om tusentals kronor genom alla år. Jag är bussig och generös men som sagt, GRÄNSER ffs. Jag försökte pika under nattens gång hur mycket det här kalaset kostade med drickor, mat och chips men det måste runnit igenom. Vi har delat på det tidigare men formeln verkar inte vilja applicera sig till varje tillfälle. Jag trodde det var folkvett att inse hur mycket någon annan lägger ut åt en själv och kompensera för detta efter naturligt samvete. Det är bud på att ta upp den här frågan med rakare metoder.

Suck. Jag är så trött i huvud och kropp. Nu ska jag vänta på att S kommer hit igen för att skriva ut några papper på min skrivare. Det är verkligen lustigt, hela dealen.

En morbror spekulerar

Min yngre syster ringde mig igår samt idag om hennes fyraåriga parvels födelsedag i juli. Min charmiga systerson som enligt alla kriterier är hur jävla cool som helst. Karismatiska systerdöttrar i all ära men en morbror känner ändå marginalet fetare koppling till en raggarbilsvurmande kottegrabb utan sociala restriktioner gentemot mig hur länge det än går mellan våra träffar. Det är en av mina största pinnar i hjulet som består av att bo ända här nere på kartan. Jag får bara umgås med familjens pärlor vid årets alla utpekade tillfällen, aldrig spontant och naturligt. Det gör så jävla ont i mig när jag väger de ensamma dagarnas värdelösa valuta mot den alternativa verkligheten - om jag bosatt mig nära dem och kunde varit det familjära drygpuckot Pablo och inte han som bor så långt bort att nästa högtid också blir nästa återseende. Hursomhelst ville nämnda syster, J, att jag skulle poppa in i en affär och spana efter action figures. Det föll lite i prioritet när hon ringde igen och rapporterade att hon själv hittat en bunt plastsnubbar, men jag vill ändå gärna köpa något lämpligt åt honom när jag trippar nordost mot julis sena dagar. Spindelmannen eller Harry Potter, helst då det förstnämnda. Potter kan trolla upp sin simsalabimpinne i Hogwartsgrottan. Samtidigt är det bud på att ge honom akademiska PC-spel, men hur apsnuskigt svårt är inte det? Vad är lätt och vad är svårt för en fyraåring? Jag vågar inte ens spekulera, jag vet bara att coola hjältesnubbar i plast väger guld i den åldern. Engagerande och välkomna beslut.

♥

Döda pappor & försommar

Min pappa dog inatt, på ett sätt. Drömmen var oerhört karismatisk i natur och det var svårt att skönja kanterna på den som jag annars brukar. Min pappa har en hel del temperament i sig och han reagerar väldigt överflödigt på negativa företeelser. Olikt mig tack och lov, som åtminstone kan tygla instinkter av så påtaglig ilska och behålla kontroll. Jag har aldrig sett poängen med att höja rösten om situationen inte kräver det för att göra sig hörd, men inte ens då ska det vara nödvändigt. Saken är förmodligen den att jag ställer mig relativt apatisk till bråk och emotionella uppror över huvudtaget. Speciellt om en annan part är eldig åt mitt håll. Hursomhelst, denna hetlevrade sida hos pappa blev slutligen orsaken till en hjärtattack och han dog väldigt snabbt när jag var på besök, eller fortfarande bodde där. Jag närvarade inte i skedet och han var lika plumpt begravd, på bakgården som ett litet djur. En stor, svart gravsten fick han åtminstone och på den stod "RELAX" i guld, vilket var både fint och lite olustigt. Att han dog var inget bekymmer för mig i sig, mer obehaglig var känslan att umgås med mamma när huset ekade av en tomhet, en själslig halvering som vägde bly och nu låg på hennes axlar. Förlust av den kalibern är kuslig även i drömmar. Kusinernas pappa dog av skelettcancer vilket är en hel historia för sig, men det framgår mer klart nu vad de måste gått igenom. Han försvann ur alla våras liv och jag fick lite lös information om att de fann bortgången skön i kontrast med all plåga upplevd inför. Vilket säkert är sant, han liksom förmultnade bort och varje gång släkten träffades ordentligt på julafton bevittnade man hans förfall. Men tomheten av utrymmet där han en gång fanns måste ändå varit en bomb.

De första stekande dagarna har uppträtt på scen i staden nu och det känns oerhört bra även om den kvava känslan mitt på dagen sällan är en höjdare. Jag har inte varit ute mycket alls, inte känt lust, inte haft behov. Jag vet knappt vad jag gör bortom faktumet att isolera mig mer. Omhänderta vampyrhuden. Fast jag väntar såklart, i ett försök att inte vänta och jag tänker inte ens gå in på det. In genom öppna fönster kommer också en kaskad av aromer från gårdens blommor och deras effekt kan hålla mig fast i en trankil trans genom dagar i ända. Mitt luktsinne är så enormt, på gott och ont. Röker någon på en balkong i närheten känner jag det omedelbart och måste stänga fönstret. Jag upplever lukten extremt aggressiv och atmosfäriskt påfrestande. Den uppfattningen har jag haft sedan barnsben, inget har förändrats. Och nu har jag glömt frukost igen. Jag undrar vad det säger om mitt liv att jag mår som bäst på dagen när jag får äta de goda mackorna jag lyckas prestera. Hu.

Blipplös radar & Själsligt kitschig

Maj närmar sig ombytet till juni och det är en akut punkt som så många gånger tillbaks nu att jag nästan inte kan ta det på allvar längre. Men det är på allvar och jag vet inte vad som händer med mig om motgångarna består. Sanningen är den att jag har det så labilt ställt att tanken på tillbakaflytt ter sig allt mer verklig och acceptabel. Fortsättningsvis låter jag ändå bli att tänka på skolorna och de kommande beskeden, min sömn är dålig men inte så dålig att den inte kan bli sämre. Arbetet på mitt nya album är snart också klart och det är som en ljuspunkt i livet, men det framstår plågsamt tydligt hur mina sociala värderingar blivit korrupta av min iver att få det färdigställt. Jag har liksom tappat människor, de har slutat blippa på min radar och kvar är jag med en osäker ström av radiovågor. Ju mer jag tänker på det desto mindre känner jag mig värdig att återfå kontakten. Det är hemskt, och jag är hemsk. Umgänget med S har också stagnerat mer och mer, inte minst pga anledningar han själv står för. Det är en form av eskalation i hans hobby som låter skjuta undan samvaron vi tidigare delade på regelbunden basis. Det är inte fatalt på något sätt men det är onekligen diskutabelt hur mycket en hobby ska få överskugga en kamratskaps bränsle.

I övrigt har jag blivit heltorsk på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie med tidsresor och snarriga dilemman. Nördigt så det smäller och dundrar men so be it. Jag har också skaffat mig tre säsonger av dokuserien The Universe att stilla hungern med. Det går inte att få NOG. Mer rymd. MER RYMD! Jag krymper till ingenting när jag vältrar mig i detta och matchar således mitt emotionella tillstånd. Man är så själsligt kitschig.

♥

Bekännelser om enslighet & en snar framtid

Med mina år har jag utvecklat ett sätt att stöta ifrån mig människor i kortare och längre perioder, och det är naturligtvis inte en självklar faktor för de som inte vet. Det händer att jag glömmer detta och får den återkommande frågan vart jag tagit vägen. Jag känner mig alltid så ynklig när jag ska svara på det. Näe, jag, liksom, har haft en del att göra. Det går i den jargongen. Förvisso ser jag alltid till att avtrubba ensamheten extra mycket när jag drar mig undan men sanningen är ju den att man aldrig är upptagen nog för att inte kunna höra av sig. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så här. Det är bara ett behov och mer än så kan jag inte säga. Men jag känner mig som ett jävla arsel när det händer, för vilken rätt har jag egentligen mot människor som saknar mig, att bara försvinna. Ingen rätt för den mängden det gäller. Så det är därför jag blint accepterar när någon tröttnat på mig och min omätliga aptit för enslighet, när jag känner vibben att människan inte vill vara med om det längre kan jag bara inte protestera, för jag förstår känslan så väl. Den behandlingen har applicerats på mig om och om igen, fast säkert av andra anledningar. Anledningar som har en poäng.

Mitt arbete på ett album börjar närma sig en fas då allting kan sammanställas, men det finns inte mycket ekonomiskt ljus att förtrösta sig till i tunneln. Det är så assholedyrt att trycka böcker på egen hand. Offertförfrågningar har skickats hit och dit och jag får se hur det blir nu. Jag vet inte ens om det är värt mödan, en obehaglig likgiltighet har fötts ur de ständiga motgångarna och det känns som att stirra Djävulen rakt i ögonen. I övrigt sover jag sämre än någonsin. Yay. Pepp inlägg. Härligt. De hamrar som fan på bygget här utanför varje morgon. Såna gälla slag penetrerar tid och rum och inte minst min skalle, så jag känner mig aldrig utvilad. I timmar kan min kropp ligga och i princip låtsas sova. Jag känner att jag är vaken för jag skulle kunna kliva upp när som helst, om än sömndrucken. Utvilad eller inte, till helgen blir det iallafall en slutgiltig vision av den europeiska sorten, herrarna S och T ska hit och jag behöver såklart städa. Det är tur att någon vill besöka mig med jämna mellanrum, annars hade Pablolyan varit ett riktigt jävla rövarnäste. Vilket i och för sig låter rätt mysigt.

Mellan pandemier och växthuseffekter

Valborgskvällen ligger nyfödd vid farstun och jag får en faceoff med ensamheten även i år. Jag kan inte minnas att valborg någonsin blivit en event för mig, och jag kan inte minnas att det känts överdrivet jobbigt någon gång. I år finns det hursomhelst inget val när jag är kapsejsad i en öde bygd. Det lockar inte ens att höra efter med S. Det har uppstått en slags risig dekadens över bandet mellan oss. En lustdödare. Hursomhelst kommer jag knäcka några lämpliga drycker och göra saker som göras kan på solokvisten, med dator som enda sällskap. På tal om dekadens. Sovandet här är en haltande historia, man blir väckt väldigt konsekvent eftersom mina föräldrar inte verkar ha en avdelning för ordet hänsyn i sin vokabulär. När jag somnar om så tidigt på morgonen drömmer jag alltid makalöst skruvade grejer. Den här gången åkte jag rollerblades på en sjö och det var ganska nice. Lite obehagligt kanske. Mitt där ute, med svart vatten under pjäxorna och sjunkfobi i bakfickan. Men jag vaknade med känslan att det faktiskt kunde fungera, tills solen slog sans i mig med en rak höger. Det är verkligen sommar, NU, nu är det sommmar. Även om alla knoppar inte brustit, även om nätterna inte kommit in i rytmen så kan man inte ta miste på stektemperaturen. Detta är också ganska obehagligt med hela klimatfrågan i åtanke men som någon sade; varför inte uppskatta idag. Även om man sitter inklistrad mellan pandemier och växthuseffekter. Dags att försöka uppskatta den här kvällen.

Puss.

♥

Snednykter & tillfreds

Haha, vissa blir snedfulla och av mitt tidigare inlägg att döma blir jag tydligen snednykter. Visst står jag för allt blaj, men hur fan uttrycker jag mig? NÅ, VÄL. Jag är hos mamma och pappa och lapar i mig små surrealismer. Gatlyktorna har bytts ut mot orangea sådana och skänker en oerhört rödrostig, Silent Hill-lustig atmosfär om natten. Förmodligen energisparande lampor; ljuset når inte så långt och det uppstår luckor mellan lyktor där allting är svart. Jag gillar det. Dagsvärmen är slående lik sommar när solen står som kåtast och man undrar var hela klimatet är på väg. Jag handlade vin i en flåsande bil för att liksom småfira mina hoppingivande skolansökningar ikväll och det slutade med Låt Den Rätte Komma In i drygt två timmar. Oförskämt fint men jag hatar den här stolen. HATAR. Det här huset har ett datorrum med tillhörande och passande kontorsstolar som nöter på arslet likt asfalt. Jag sitter på tre kuddar men känner ändå träsmaken, det är nästan fascinerande. M följer mig som vanligt genom hela villan och ska prompt parkera sig på kontorsstolen bredvid så fort jag stationerar mig vid datorn. Trots att hon har hela huset, för att inte nämna småbygden att svansa runt i. Mitt barn liksom; kärleken är episk. Just nu är jag ganska tillfreds med allt oavsett om ekonomin är åskmolnet i horisonten. Sommaren står på farstun och är makalöst sexig i nyvaket solljus medan vårkänslorna manifesterar sig i en slags skur kring människorna jag får kontakt med. Det är kanske det bästa jag kan åstadkomma. Det finns några som lyser oerhört starkt för mig men jag vet så väl att detta är tiden då i princip alla kärar ned sig och glömmer bort mig, så jag är helt tillbakadragen och förberedd. Skönt att åtminstone ha en viss koll på saker.

You may say I'm a dreamer

Det händer att jag frågar mig om det finns fler än jag som ser på den vidöppna natthimlen och tänker att det är utsikten rakt in i gränslösheten. Om det finns fler än jag som inte förlagt panoramats innebörd och ännu inte betraktar natthavet som en kuliss efter gammal vana. Förmodligen är det lätt att låta sig uppslukas i bubblan som planeten erbjuder i form av samhälle och dess sociala strukturer, ekonomi och allt som utgör den civiliserade apparaten. Med våra sekel blir det mer och mer avancerat och bubblans yta växer i tjocklek, människor dras ned i levnadsmönster och bubblan skyler allt mer synen ut. Folk har helt enkelt inte tid och kommer det tid blir en eventuell drömmande tanke överskuggad av de verkliga problem som samhället medför. Det är så sorgligt. Jag har inte varit en mutter i samhällets maskineri på bra länge och allting känns så klart och tydligt just nu. Ser jag en stjärnklar himmel kan jag bara tänka hur små vi är och hur relativt livet ter sig i kontrast till evigheten utanför. Jag vill inte ansluta mig till systemet och trubbas av från det här, för mig känns det idag som existentiell prostitution att joina klubben. Men jag vet att livet kräver det, jag vet att anpassningen behövs för att leva. Frågan är bara på vilken sida av livets perspektiv man lever som mest genuint.

Projekt och andra planer

När jag behöver få något viktigt utfört kan det hända att jag försvinner från jordens yta. Att gå underground med saken är som ett sätt att försäkra mig att projektet blir av, att behålla sinnesstämningen som bär på den motivationen. Det är helt freaky hur social kontakt kan få denna faktor ur balans och det är således väldigt få människor jag vill ge mig själv till under en sån här period. Hursomhelst har jag målet i sikte nu och det handlar om en projektplan. Mitt fjärde försök att söka till en skola som verkligen klubbat min skalle likt en bedjande sälunge år efter år. Jag har iallafall lärt mig att inte förvänta mig något längre, hur ambitiös och omsorgsfull jag än är med projektplanen. Faktumet att jag också sökt till högskolan denna gång är en avtrubbande faktor, men ironiskt nog känns det ändå som en större chans att ta mig in på sälklubbarskolan. Jag ska se till att bli klar med detta veckan som kommer och sen trippa till mor&far-trakter för bildäcksbyte, likaså atmosfärbyte. Ikväll är det dock TV-spelsafton hos A. Koppla bort. Vad jag förstått är ett helt entourage på väg dit för att kräma in sig. Kan bli strålande ormgropigt. Det känns också som att värmen ska explodera när som helst... Jag tamejfan bävar. Respect for nature, deluxe.

♥

Det ljudisolerade båset av glas

Det är extremt sällan jag slås av häpnad, får marken bortdragen under fötterna eller låter en främling krypa in under skinnet. Ikväll hände det. Runt klockan fjorton ringer A och tjoar om en releasefest jag trodde skulle äga rum i helgen. Jag bekräftade mitt påhäng och tog igen en dos sömn som natten inte levererat för att sedan knalla bort till hennes port. Hennes vän P från Stockholm ska med och det är ju sådär självklart hur rätt någon känns ibland, sådär plågsamt uppenbart hur attraherad man är, hur sorgligt försvarslös man är inför omständigheterna som verkligen inte låter en bekräfta eller ens pika något av det som känns inuti när hon vänder blicken mot eller riktar orden hitåt. Jag spelade verkligen Allan. Stenhårt. Som ett proffs. Vad fan skulle jag göra, utöver alternativet att dumförklara mig själv med nånslags förstagångenmanses-tömning av känningar i ett plumpt inferno av olämplighet i ljuset av hennes hemvist och sociala status. Det kan kännas så jävla orättvist att befinna sig i det ljudisolerade båset av glas, att ha fri sikt men veta hur meningslöst det vore att öppna käften. Att sitta där och explodera om och om igen. För det gjorde jag, i mullret av skräniga människor, i suggestiv kosmosmusik och stagnanta strobelights kunde jag bara tänka på människan till höger om mig vid bordet. Och det finns så mycket mer att säga om kvällen men detta är det enda som framstår värt i kontrast.

Lägesrapporter & inre riddare

Tiden fullkomligt strålar förbi som de ljusa dagarna och jag har behövt lägga på kol i jämn takt för att inte hamna i stressade björnfällor. Jag har en förmåga att skjuta upp det viktigaste och så har det varit även denna gången, men högskolan är nu åtminstone ett stort kanske till hösten. Dumt att hysa grandiosa förhoppningar när drygt sex hundra personer verkar söka till de aktuella programmen årligen. Mina betyg är okej men de blir som ett piss i havet bredvid allt annat. Jag trodde inte heller att jag skulle samla förlåtande att återigen söka till det ställe som försökt mosa mina drömmar tre gånger i rad, men om en tillräcklig idé kan utforma sig blir det också av innan maj knackar på dörren. I övrigt är jag ett löv för vinden och det mesta ligger i stiltje omkring mig. Sparsam ekonomi leder till ett sparsamt liv men jag snålar även med det som inte kostar något, liksom för att hålla uppe en enhetlighet. Fråga inte. Jag vet knappt. Hursomhelst finns det alltid en blinkande glöd i mig som försöker gå i motsatt riktning och jag uppskattar den mycket. Min inre riddares kamp mot dekadensen. Jag släpper ned mitt hår för dig, osv osv. Idag kommer en nybekant på besök och det blir underhållning i många former. Det kan bli lika guld som vädret.