♥

Episk överlevnad & nollnollställningar

Katten har en rakad fläck på ryggen. Hursomhelst begriper jag knappt varför detta forum behöver samexistera ihop med det nya place jag värpt ihop med kramper och mödraglöd. Eller jo, låt oss inte sopa under mattan det faktum att samtliga i hela min balltacklande släkt råugglar den nya bloggen som det vore frukost, lunch och kvällsmat. Således lever EPISK och pulsen häri bultar ännu. Internet och dess jävla förgreningar, liksom. Till och med mamma har skaffat facebook och mumsar in sig på stället för att kolla läget var och varannan eviga dag. Skulle jag haft en vanlig jävla svenssonkontakt med moderskeppet så hade hennes närvaro i cyberpajen inte kostat en massa negligens. Nu handlar det istället om att behöva plantera en mantel över de inre strutsar som trycker in skallarna i själmarken jag bygger mitt Jag på. DET ÄR INTE PASSANDE att dela skiten med kött och blod. De är inte redo. Jag är inte redo. Förmodligen blir jag eller dem aldrig redo för den tvåfilade responsen och detta är ingen brist på något sätt, det är bara ett faktum att rätta sig efter. Allt behöver inte klaffa som ett jävla legobygge för 149 spänn på BR Leksaker. Vissa revir ska förbli revir.

I övrigt rullar livet på likt en stock i lutning och medvind. Högskolefrenzyn har exploderat igång efter juluppehållet och nu efter helgen väntar tio dagar verksamhetsförlagd tid på partnerskolan. Jag vill knappt föreställa mig. Förra gången handlade det om hälften i omfång. Jag ranglade hem spenderad vid 17-tiden varje dag, färre krav ställdes och man kunde behandla tiden som en temporär faktor. Den processen blir svårare nu när allting får en fetare ram. Men jag köper det! Bring it on! Nu har jag ändå hängett mig åt denna cirkus. Servera det som krävs, jag frossar. Som dagens niotimmarspass av semiotisk analys. POW.

Synkroniserat med ovanstående har jag klippt av vissa relationsband och lämnat några bakom mig. Det känns efter perioder som en nödvändighet och jag är förmodligen ett jävla svin som tar mig dessa friheter. Jag kan dock inte vara den enda som anser att rövsmiskande många halvkontakter inte är värda att vårda likt den heliga moderns minne när verklighetens vardagschema knappt ens tillåter socialt utbyte av den kamratliga sorten. Jag vet dessutom - plötsligt - att F har återvänt från dödens svängdörrar och tar babysteg på stabil mark igen. Även om kopplingen inte är en otänkbarhet så var nyheten en spark i ansiktet. Jag har liksom aldrig förstått mig på kontakten mellan F och mig själv. Det verkar som att vi håller oss borta från varann. Skulle hon försvinna ur världen hade jag skadats i pundiga mängder och gråtit upp de minnen hon manifesterar. Men så länge det inte sker är jag förbannat kall och anonym, också ur ett inre perspektiv. Det ger mig dåligt samvete samtidigt som det rättfärdigas av nollnollställningen oss emellan.

Onyheter från spruckna ispalats

Kring spruckna ispalats av barndomsminnen, ballögda terriers, livrädda perser och otekniskt lagda föräldrar har snön lagt sig som ett landskap av florsocker. Den här lilla staden fryser till is och det var länge sedan nu. Jag trodde helt och hållet att de vita jularnas tid var passé, men där ser man. Det är lika bra att njuta av köldslaget så länge planeten vill bjuda på omväxlingen. Så ja, imorgon ska det firas julafton, om det nu är något att fira. Mer än någonsin känns det som en släktträff att få överstökad. Tyvärr. I år delar också gruppen på sig och även om en mindre skara kacklande släktingar kan göra dagen lugnare misstänker jag samtidigt att den kan bli drygare. Den andra gruppen som består av syster med familj, kommer på juldagen. Nåväl, man har åtminstone alltid maten att se fram emot. MAT! JULMAT. Mat är sällan drygt. Vi får se hur drygt nyåret blir när ensamheten kommer krypande. Den S jag har på denna planhalvan är med största sannolikhet upptagen på något vänster, och jag vet inte om jag bryr mig. Dyka upp där, andrahandsröka mig genom allt och sucka inombords åt hans intresse för vansinnestråkiga PC-shooters. Det är ingen dans på änglasång att vara socialt fördömd. Det gäller att acceptera dessa sällskapslösa högtider för annars slår det skruv under kraniet. Jag vill inte bli mörk igen, saker går ändå bra nu. Högskolan går bra. Jag jobbar bra. Mot... något iallafall. Tiden får rinna vidare och värdet i allt får bevisa sig en dag. Eller inte. Jag vill bara inte stanna i nuet, för jag har absolut ingenting här att hämta.

God jul, Pablo.

♥

Avskildhetens Jack Sparrow redogör

Det känns märkligt att återkomma till min skriftliga oas som att ingen tid har förflutit, när det i själva verket känns som att flera kalenderår har blåst förbi. Jag tror att det handlar om utveckling - min utveckling - men samtidigt inte. För jag känner mig inte mycket annorlunda trots den fylliga terminen på högskolan som rullar vidare och stjäl all min tid. De säger på lärarutbildningen att man borde växa som person och att något är snett om det inte sker, men jag har då inte sett fler nyanser av mig själv. Ännu. Jag har däremot lärt mig en hel del och det har fått tiden att forcera sig fram med demonisk kraft. Det lyssnas, skrivs, redovisas, skrivs, diskuteras, redovisas, lyssnas och skrivs. En naturlig och trygg plats har uppstått i läsningen när jag nu inser att det går att genomföra hela affären, för hittills har det varit lätt segling hela vägen genom delexaminationerna.

Den muntliga som jag genomförde med A gick som en dans, men långt ifrån tango. Det är beklagligt att A har såna hjärtstickande svårigheter att tala inför andra. Hon hämtade andan mitt under redovisningen och jag kunde bara hålla huvudet kallt vid sidan av. Det gör ont att se men hennes är ett mod värt att beundra. Själv fick jag som lärarrespons att mitt talförande var som en skiva erfarenhet från flera års arbete. Det är halvt obekvämt att prisas så när resterande studenter i arbetslagen inte alls kom i närheten av samma beröm. Så professionell kan jag inte framstått ändå. Jag har ett visst sätt att glida in i en roll när jag står inför publik, som när jag höll i en lektion på praktiken. Jag blev... flummig. Abstrakt ord att fiska upp men det är svårt att beskriva. Kroppspråket blir lite onyktert och jag kan ibland fumla efter mina poänger, och inte minst rekvisita. Denna lektion var visserligen helt oförberedd men det finns en viss ingjuten rolldräkt som uppstår i dessa situationer. Som en mildare Jack Sparrow, lite mer i kontroll. Är det mitt sätt att bli trygg i rampljuset? Kanske lika bra att låta frågan passera.

De skriftliga delarna är inte mycket att orda om. Jag vispar ihop vetenskapliga texter som det vore att blöda på pappret. Däremot är slarvfel min superkraft och det återstår att se om väl godkänt kan skramlas ihop. Tryggt känns det däremot, när andra verkar strida emot underkänt. En del hoppar också av tåget nu och det är främmande att tänka sig. Jag har inget val, detta är det enda spåret jag kan se vid horisonten. Jag har varken ett nytt att växla till eller anledning att se bakåt. Min kreativa sida hamnar i en allt djupare koma och när ett stort projekt snart läggs till vila kommer det estetiska i mitt liv vara utplånat. Det återstår att se hur min kropp reagerar till tomheten, då jag alltid haft kreativitet i händerna. Ständigt något. Ständigt. Alltihop känns också ironiskt med tanke på hur ensam jag fortfarande är, och mer därtill. Jag hinner aldrig träffa S längre och även om det är trevliga grupper man arbetar med i skolan så klaffar det inte på rätt plan. Denna avskildhet verkar helt inpräntad i mitt skinn. Den går inte att tvätta bort.

Surr i stadens upprymda puls

Det årliga festivalsurret står på full gas i staden och igår kväll blev det en konsertlös kväll med öl i följe av S, T och C. Årets uppsättning av artister och band lämnar mig ganska sval men jag har saknat att röra mig ut så en ölkväll är naturligtvis lika skön som en annan. Det var ett eldprov att ta sig genom myriaden av människor på väg till puben. De flesta vidhåller en oerhört seg takt när de går och gatorna kan bli så tätt packade av strömmar att man rätt och slätt tvingas till halt, vilket är lagom frustrerande. Men själva mängden tillför också att så mycket mer händer, var man än sätter foten. I en snäv trappa till pubens WC-faciliteter står man plötsligt och halvkrockar med Gert Fylking, det gamla dragplåstret. Upp eller ner, frågar han och jag klämmer ur mig något om att trappan vore gjord för dvärgar. Vilket ju är HELT ovidkommande i situationen men jag hinner förbi karln innan den irrationella harangen hunnit sjunka in. På väg mot andras bussar och eget hemtramp blev jag också räddaren i nöden för två bönor på tuggummijakt. Det tog ett par omfrågor innan jag begrep att de inte frågade om cigg eller något annat det vanligtvis frågas om. Och hey, en välpreppad stofil som jag är kunde jag langa fram mina V6, påsen som egentligen inte innehöll V6-tugg utan Fluorotte efter min senaste tandnoja. Det är helt enkelt praktiskt att fösa ner Fluorette i en V6-påse för att ta med sig på äventyr, vilket jag så kände mig drygt tvungen att förklara väldigt ingående i stundens hetta. Haha! Hursomhelst var den milda givmildheten rart uppskattad.

Ikväll händer antagligen ett och annat därtill. Vädret är kanske inte magiskt somrigt men och andra sidan blir det svalt och behagligt på krigsfältet. Och på måndag är det öppet hus på högskolan. Det vore dumt om jag inte trampade dit och tog en koll för att litegrann tvätta bort känslan att skolan är ett invecklat palats jag inte skulle känna mig hemma i.

♥

Dagarna bland moderskepp och faraoner

Dagarna här bland moderskepp och faraoner tycks passera som flyktiga drömmar utan konturer, jag lyckas bara inte få ett grepp om tiden som gäckar min sista ledighet. Men återigen, det är så befriande att allting bär mot ett mål. Fredagen före den förra rattade jag hit genom en stekande ugn i sällskap av den skrikande fyrbentingen i buren på passagerarsätet. Jag fick stanna fyra-fem gånger för att plocka upp henne i brisen och torka dregel. Det är kärlek. När jag reser i sträckor av denna magnitud vill jag annars bara komma i mål och få vägtangon överstökad. Hur som helst har det hunnit vara en rejält tilltagen mysfaktor att befinna sig här, med både blått, vitt och grått på himlavalvet. Mest grått kanske, eller helt enkelt snarare. Men en regnig sommar knäpper mig inte på kranen just nu, det vore värre om regnet uppstod senare i augusti under en tillställning som stavas festival. Eller om ugnen drogs igång igen när jag och fyrbentingen ska resa tillbaks. Det har också blivit ett par kvällar hos S, barndomstrollet, som inledningsvis lät oerhört ivrig att träffa mig. Min "nypa" salt var legendarisk och mycket riktigt ställde han in våra planer gång på gång på gång med anledningar som sjöng att annat folk plötsligt fått min plats på hans schema. Jag kan bara betrakta karusellen som rutin och känna komforten i att inte bry mig längre. Det är också styltat när man väl kommer dit, in i dekadensen han skapat där i renoveringsobjektet. Möbeltömt, kallt och jävligt med skräp överallt på grund av hans oförmåga att sluta spendera pengarna på driften av en motorcykel. Jag begriper inte hur han pallar att leva i en så självförvållad dystopi och det är inte konstigt att kedjerökandet blivit ett faktum för hans lungor. På en ljusare not flängde jag iväg på barnkalas i söndags, hos systersonen. Halva släkten hade köpt vattenpistoler till honom och jag kom rasslande med den allra minsta, ändå valde han att springa ut och leka med just den. En riktig pärla, den minitomten. Så ja, nu återstår det att se när vägarna bär hemåt igen. Jag har flaggat för helgen om det svala vädret står på sig. Det känns dock en smula tidigt men det vore kardinalfel att inte passa på.

Bort från avgrundens rand

Vid avgrundens rand kan man stå och tänka hemska saker, man kan taxera sig till noll och intet värde och skrapa så djupt inpå själens sköra skal att man skäms över allt det destruktiva som sjuder i en. Så har jag nu känt i några år när både skolor och jobb enträget fäktat bort mig med stoppskyltar. Jag har mått som ett misslyckande, tagit mig an titeln som ett litet husdjur och ibland till och med haft det i mitt knä, klappat det ömt som för att intala mig själv att det är okej att inte lyckas i livet, okej att inte ha en framtid att hoppas på. Detta generande mörker har jag levt med tills i lördags, när beskedet att jag antagits till bildlärarutbildningen blänkte upp på datorskärmen. Jag har nu ingen aning om vilken typ av bedrift det är att godtas dit, eller om det hela kommer smeka mig medhårs. Men jag är så tacksam. Och glad, att jag har en riktning igen. Att jag inte behöver släcka ljuset för en hel institution av mitt tänkande som vill och behöver behandla framtiden. Att jag kan bry mig om mig själv igen. Nu återstår det att se hur skolstarten blir i slutet av augusti eftersom jag inte studerat ordentligt på tio ofattbart långa, tillika obegripligt korta år. Nu ska jag plötsligt sluka 330 högskolepoäng och det känns helt utomkroppsligt svindlande att ha fem år av skola framför mig. Lika svindlande känns det att sedan arbeta som bildlärare. Med elever. Med auktoritet. Med allt. Det blåser kring mitt förstånd som örfilar med piskande kulingstyrka.

Senare idag när sömnen fått sin runda är det läge för sommarens vanliga tripp till föräldrar, syskon och alla slags barn och ungdomar. Det framstår som alltid skönt men jag chansar inte, en smärre ensemble av tekniska leksaker får hänga med i bilen. Högst troligen blir de nallade ute på parkeringen i skrivande stund, eftersom vissa redan ligger där i åkdonet fullt synliga och väser "stjäl mig" med flaxande ögonfransar. Mor fyller år i linje med systerns minsta kotte så jag spankulerade bort till det tacksamt närbelägna shoppingdubbade nybygget och fick där fullständigt hjärnsläpp tills jag bara nöjde mig med något. Det blir iaf något lilla mamma kommer må bra av och något lilla kotten verkligen inte behöver i havet av sina andra leksaker. Men han är för go. Man måste ge något. Och min ständiga frånvaro i hans liv lättar inte på det vacklande samvetet. Jag kan också nämna att min relativt fräscha och definitivt älskade mobil åkte i golvet som en pannkaka härom natten. Displayen grät blod som mitt krossade hjärta och plötsligt var en extremt fräsch och nu bevisligen ännu mer älskad mobil på väg hem med posten. Jag är lite kär i den silvriga skiten men försöker hålla fötterna på jorden. Min drumlighet är en heartbreaker även om det nu finns garanti att luta sig mot. Garanti är precis vad människokärlek hade blivit guld av.

♥

Morbida insikter & tacksamhet

Det är inte problematiskt att berättiga ifrågasättanden kring andras beteenden när man själv varit tillmötesgående och status quo. Men jag vet inte, och framförallt bryr jag mig inte. Jag är samma introvert konstifika människa som jag alltid varit och mina kylda förmågor ser inte sin ände vid horisonten. Ännu. Det är inte min symfoni att göra andras reaktioner personliga, hur personliga de än är i faktum. Att bli behandlad "fel" är i de flesta fall företeelser som rinner av mig, det enda jag har obotligt svårt för är obefogad ignorans. Det är helt enkelt oförskämt och min cyniska relation till mänskligheten får ett ovälkommet bränsle i kölvattnet. Och andra sidan är just detta också i högsta grad frånstötande och något jag släpper lika snabbt som det blommar upp. Samtidigt är jag inget helgon, långt ifrån och sanningen är exakt lika motbjudande som den alltid tycks vara. På detta sätt blir jag aldrig ensam. HAHA! Morbida insikter är kung. Skjut mig. Och skjut mig inte minst för att värmen har anlänt med sin stränga hand. Skinkor bränner varma i piskandet och det hjärnbedövande klimatet håller i sig långt inpå natten. Det är dock okej, jag må låta sträv men i själva verket är det just denna hettan jag väntat på genom vinterhalvårets skitväder. Nu jävlar ska jag daskas och le tacksamt.

Och javisst, M gav mig sällskap mellan tisdag och onsdag. Det var för mig varmt, charmigt, begeistrande och antiklimaktiskt. Vilket det också var dömt att bli, får jag förmoda. Men bara den lilla tiden med en fin människa gjorde mycket, på så många plan. Jag är tacksam, orubbad och ifrågaställande men berörd till en grad jag inte väntat mig. Och det var det.

Somna med mig innanför ögonlocken

Juninätterna har blivit förrädiskt kyliga och jag tog bussen hem från bion idag, trots min passionerade avsky för det hutlösa vuxenpriset. Arton riksdaler är långt ifrån vettigt, inte ens om femton öl spetsade med ecstasy stormat min arma skalle hade jag obrytt accepterat denna avgift. Det ÄR en tjugolapp, för de resterande två kronorna betyder absolut ingenting i en ekonomisk verklighet. De kunde likväl bett om en tjugosedel, men jag förmodar att de själva insåg hur bindgalet absurt det vore. Hursomhelst. Det var sagan om S, T, J och jag som trampade in som yra höns i biosalongen för att tillägna tiden åt Transformatorerna 2, Plåtburkarnas hämnd. Den hämnden var två och en halv timme lång och under denna epok fick jag lyssna på snorisen bakom mig och alla hans spörsmål om filmen. -Vad är det? -Varför gör han så? -Snart blundar jag. Ett sparsamt utdrag ur det Hall Of Fame som utgjorde hans episka samling högljudda inlägg i salongsmörkret. Det är en sak att vara tolv till femton år, det är en annan att vara helt dum i huvudet. Han skrattade också på komiskt ovidkommande ställen. Haha! Jag insåg precis hur mycket jag stör mig. Ännu! Irrition kan vara så elektriskt upplyftande. Nåväl, när robotarna inte längre orkade dunka på varandra tog vi en sväng till pizzerian runt hörnet. Jag blev den enda med pastasallad på tallriken och tvingade prompt de andra att erhålla mina oliver. Fan. Det är små, svarta otyg som skrämmer mina tänder och smaklökar. En flamsig diskussion om robotkön följde tills jag kände att det var dags att sälja min själ för nämnda bussbiljett. Vid hemkomst fick kvällen sin finaste peak när jag och M delade ord över elektromagnetiska vågor. Det kändes anspråkslöst fint, och bättre än det brukar kännas. För mig. Och det var väl bara det jag ville säga med allt det här. Det var längesen jag kunde låta någon somna med mig innanför ögonlocken.

Oskrapad nitlott

Inatt var jag inlåst på en vind med en vän från forna år - oklart vem - och tvingades jaga möss med nunchakus för att överleva. Av alla fuckade drömmar. Och jag vaknade till min ensliga midsommarafton, som så många gånger tidigare. Jag vaknade också till faktumet att skolan jag kämpat för i fyra år återigen nekade mig inträde häromdagen. Plötsligt känns inte nunchakudrömmen alls dum. Den hade gärna fått fortsätta i kontrast till den här hopplösa verkligheten jag drabbats av, eller försatt mig i. Jag vet inte längre. Min framtid hänger på den sköra tråden att lyckas bli antagen till högskolan men förtroendet till positiv utveckling är krossat till smulor. Jag hatar att låta så jävla emo, det är inget jag eftersträvar alls. Men det går bara inte att tjoa och hålla optimismen igång när man skallknullas av livet, år efter år efter år. Vad hjälper det att kämpa stenhårt när man aldrig syns för någon som kan styra en rätt, ges en spontan chans eller bara får en break. Det är så här människor ger upp,- ångan i kroppen tar någon gång slut och det är en mycket enkel, odiskutabel sanning när man mår så utmattat. Och det lustiga är att jag inte alls framstår som jag känner mig när jag läser vad jag skriver. Det riktiga ligger därunder, om man skrapar loss slipade formuleringar och analogier. Men, det borde man inte göra. Högst troligen är det en mekanism med syfte att inte dra på mig för tung uppmärksamhet. Jag är lika less på att bara ha dåliga nyheter om mitt liv åt andra, att berätta om all skit gör att jag känner mig så gränslöst ful och misslyckad. I nio fall av tio när någon frågar mig om läget tar jag en trivialiserande kurva och styr in samtalet på annat. Fy fan. Skriver jag mer nu så bölar jag. Patetiskt. Dags att göra tradition av dagen!

Glad midsommar.

♥

Jordbävningsmaskiner och uteblivet folkvett

Sakta men kirurgiskt precist suger byggarbetet utanför mitt fönster livet ur mig. Idag vaknade jag förödande tidigt av deras jordbävningsmaskin. Och nej, jordbävningsmaskin är inget övermått. Det är en stor jävla tingest, likt en kundvagn som de har för att platta till marken. Idag skulle jorden som exakt omger mitt fönster bli platt. MITT fönster. ENBART här. Fan i jävla helvete! Det finns oljud, men detta är inte oljud. Det är ett väsen, en form av entitet som söker sig in i kroppen och tuggar på själen. Man kan få en känning av ljudnivån om jag säger flygplansmotor och jag tycker uppriktigt sagt synd om saten som måste stå där och försöka tygla den jävla draken. Jag hatar att förlora sömn såhär. Det är en sak om den egna kroppen ställer till det men att någon står precis utanför mitt fönster och river loss jordskalv med en helvetesmaskin,- det kan få mig på något sämre humör. Golvet skakar, sängen skakar, möblerna skakar, jag skakar och M den livrädda kraken till katt skakar väl så i fettet att hon får men för livet av det här. Byggarbetet har över huvudtaget gjort henne till ett nervöst vrak och det är sällan hon vågar gå ut före 17:00 på eftermiddagen. 17! Det brukade vara 12! Hon tar för givet att de alltid finns där ute med sina domedagsmaskiner, även på helgerna och det är inte rimligt för mig att behöva slita fram henne under sängen för att tvinga ut stackaren. Ibland vågar hon inte ens komma fram och äta när det är dags. Jag är så jävla less på det här. Så jävla less.

Anledningen till att sömnen var sjukt kritisk just idag är nattens eskapader med S och T. Det var inte planerat - av mig åtminstone - och S nämnde det bara kvickt inför bion igår och frågade om en trio med spelkontroller i händerna var okej i min lya senare. Vilket det givetvis var. Men den här värdsrollen börjar bli för mycket och jag står för varje liten utgift, för att inte nämna maten. Det tar en storslagen tugga ur förrådet att fräsa ihop mat åt tre personer. Med alla gånger S har varit här och ätit vill jag inte ens tänka på pengarna det har inneburit. Jag vill inte vara den som är den och begär ersättning för bjuden mat, men någonstans måste det finnas en gräns. Vad fan gör man liksom. Vid det här laget måste det röra sig om tusentals kronor genom alla år. Jag är bussig och generös men som sagt, GRÄNSER ffs. Jag försökte pika under nattens gång hur mycket det här kalaset kostade med drickor, mat och chips men det måste runnit igenom. Vi har delat på det tidigare men formeln verkar inte vilja applicera sig till varje tillfälle. Jag trodde det var folkvett att inse hur mycket någon annan lägger ut åt en själv och kompensera för detta efter naturligt samvete. Det är bud på att ta upp den här frågan med rakare metoder.

Suck. Jag är så trött i huvud och kropp. Nu ska jag vänta på att S kommer hit igen för att skriva ut några papper på min skrivare. Det är verkligen lustigt, hela dealen.

En morbror spekulerar

Min yngre syster ringde mig igår samt idag om hennes fyraåriga parvels födelsedag i juli. Min charmiga systerson som enligt alla kriterier är hur jävla cool som helst. Karismatiska systerdöttrar i all ära men en morbror känner ändå marginalet fetare koppling till en raggarbilsvurmande kottegrabb utan sociala restriktioner gentemot mig hur länge det än går mellan våra träffar. Det är en av mina största pinnar i hjulet som består av att bo ända här nere på kartan. Jag får bara umgås med familjens pärlor vid årets alla utpekade tillfällen, aldrig spontant och naturligt. Det gör så jävla ont i mig när jag väger de ensamma dagarnas värdelösa valuta mot den alternativa verkligheten - om jag bosatt mig nära dem och kunde varit det familjära drygpuckot Pablo och inte han som bor så långt bort att nästa högtid också blir nästa återseende. Hursomhelst ville nämnda syster, J, att jag skulle poppa in i en affär och spana efter action figures. Det föll lite i prioritet när hon ringde igen och rapporterade att hon själv hittat en bunt plastsnubbar, men jag vill ändå gärna köpa något lämpligt åt honom när jag trippar nordost mot julis sena dagar. Spindelmannen eller Harry Potter, helst då det förstnämnda. Potter kan trolla upp sin simsalabimpinne i Hogwartsgrottan. Samtidigt är det bud på att ge honom akademiska PC-spel, men hur apsnuskigt svårt är inte det? Vad är lätt och vad är svårt för en fyraåring? Jag vågar inte ens spekulera, jag vet bara att coola hjältesnubbar i plast väger guld i den åldern. Engagerande och välkomna beslut.

♥

Döda pappor & försommar

Min pappa dog inatt, på ett sätt. Drömmen var oerhört karismatisk i natur och det var svårt att skönja kanterna på den som jag annars brukar. Min pappa har en hel del temperament i sig och han reagerar väldigt överflödigt på negativa företeelser. Olikt mig tack och lov, som åtminstone kan tygla instinkter av så påtaglig ilska och behålla kontroll. Jag har aldrig sett poängen med att höja rösten om situationen inte kräver det för att göra sig hörd, men inte ens då ska det vara nödvändigt. Saken är förmodligen den att jag ställer mig relativt apatisk till bråk och emotionella uppror över huvudtaget. Speciellt om en annan part är eldig åt mitt håll. Hursomhelst, denna hetlevrade sida hos pappa blev slutligen orsaken till en hjärtattack och han dog väldigt snabbt när jag var på besök, eller fortfarande bodde där. Jag närvarade inte i skedet och han var lika plumpt begravd, på bakgården som ett litet djur. En stor, svart gravsten fick han åtminstone och på den stod "RELAX" i guld, vilket var både fint och lite olustigt. Att han dog var inget bekymmer för mig i sig, mer obehaglig var känslan att umgås med mamma när huset ekade av en tomhet, en själslig halvering som vägde bly och nu låg på hennes axlar. Förlust av den kalibern är kuslig även i drömmar. Kusinernas pappa dog av skelettcancer vilket är en hel historia för sig, men det framgår mer klart nu vad de måste gått igenom. Han försvann ur alla våras liv och jag fick lite lös information om att de fann bortgången skön i kontrast med all plåga upplevd inför. Vilket säkert är sant, han liksom förmultnade bort och varje gång släkten träffades ordentligt på julafton bevittnade man hans förfall. Men tomheten av utrymmet där han en gång fanns måste ändå varit en bomb.

De första stekande dagarna har uppträtt på scen i staden nu och det känns oerhört bra även om den kvava känslan mitt på dagen sällan är en höjdare. Jag har inte varit ute mycket alls, inte känt lust, inte haft behov. Jag vet knappt vad jag gör bortom faktumet att isolera mig mer. Omhänderta vampyrhuden. Fast jag väntar såklart, i ett försök att inte vänta och jag tänker inte ens gå in på det. In genom öppna fönster kommer också en kaskad av aromer från gårdens blommor och deras effekt kan hålla mig fast i en trankil trans genom dagar i ända. Mitt luktsinne är så enormt, på gott och ont. Röker någon på en balkong i närheten känner jag det omedelbart och måste stänga fönstret. Jag upplever lukten extremt aggressiv och atmosfäriskt påfrestande. Den uppfattningen har jag haft sedan barnsben, inget har förändrats. Och nu har jag glömt frukost igen. Jag undrar vad det säger om mitt liv att jag mår som bäst på dagen när jag får äta de goda mackorna jag lyckas prestera. Hu.

Blipplös radar & Själsligt kitschig

Maj närmar sig ombytet till juni och det är en akut punkt som så många gånger tillbaks nu att jag nästan inte kan ta det på allvar längre. Men det är på allvar och jag vet inte vad som händer med mig om motgångarna består. Sanningen är den att jag har det så labilt ställt att tanken på tillbakaflytt ter sig allt mer verklig och acceptabel. Fortsättningsvis låter jag ändå bli att tänka på skolorna och de kommande beskeden, min sömn är dålig men inte så dålig att den inte kan bli sämre. Arbetet på mitt nya album är snart också klart och det är som en ljuspunkt i livet, men det framstår plågsamt tydligt hur mina sociala värderingar blivit korrupta av min iver att få det färdigställt. Jag har liksom tappat människor, de har slutat blippa på min radar och kvar är jag med en osäker ström av radiovågor. Ju mer jag tänker på det desto mindre känner jag mig värdig att återfå kontakten. Det är hemskt, och jag är hemsk. Umgänget med S har också stagnerat mer och mer, inte minst pga anledningar han själv står för. Det är en form av eskalation i hans hobby som låter skjuta undan samvaron vi tidigare delade på regelbunden basis. Det är inte fatalt på något sätt men det är onekligen diskutabelt hur mycket en hobby ska få överskugga en kamratskaps bränsle.

I övrigt har jag blivit heltorsk på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie med tidsresor och snarriga dilemman. Nördigt så det smäller och dundrar men so be it. Jag har också skaffat mig tre säsonger av dokuserien The Universe att stilla hungern med. Det går inte att få NOG. Mer rymd. MER RYMD! Jag krymper till ingenting när jag vältrar mig i detta och matchar således mitt emotionella tillstånd. Man är så själsligt kitschig.

♥