EPISK

♥

2010-07-24T04:16:00.001+03:00

Episk överlevnad & nollnollställningar

2010-01-29T03:28:00.003+02:00

Katten har en rakad fläck på ryggen. Hursomhelst begriper jag knappt varför detta forum behöver samexistera ihop med det nya place jag värpt ihop med kramper och mödraglöd. Eller jo, låt oss inte sopa under mattan det faktum att samtliga i hela min balltacklande släkt råugglar den nya bloggen som det vore frukost, lunch och kvällsmat. Således lever EPISK och pulsen häri bultar ännu. Internet och dess jävla förgreningar, liksom. Till och med mamma har skaffat facebook och mumsar in sig på stället för att kolla läget var och varannan eviga dag. Skulle jag haft en vanlig jävla svenssonkontakt med moderskeppet så hade hennes närvaro i cyberpajen inte kostat en massa negligens. Nu handlar det istället om att behöva plantera en mantel över de inre strutsar som trycker in skallarna i själmarken jag bygger mitt Jag på. DET ÄR INTE PASSANDE att dela skiten med kött och blod. De är inte redo. Jag är inte redo. Förmodligen blir jag eller dem aldrig redo för den tvåfilade responsen och detta är ingen brist på något sätt, det är bara ett faktum att rätta sig efter. Allt behöver inte klaffa som ett jävla legobygge för 149 spänn på BR Leksaker. Vissa revir ska förbli revir.

I övrigt rullar livet på likt en stock i lutning och medvind. Högskolefrenzyn har exploderat igång efter juluppehållet och nu efter helgen väntar tio dagar verksamhetsförlagd tid på partnerskolan. Jag vill knappt föreställa mig. Förra gången handlade det om hälften i omfång. Jag ranglade hem spenderad vid 17-tiden varje dag, färre krav ställdes och man kunde behandla tiden som en temporär faktor. Den processen blir svårare nu när allting får en fetare ram. Men jag köper det! Bring it on! Nu har jag ändå hängett mig åt denna cirkus. Servera det som krävs, jag frossar. Som dagens niotimmarspass av semiotisk analys. POW.

Synkroniserat med ovanstående har jag klippt av vissa relationsband och lämnat några bakom mig. Det känns efter perioder som en nödvändighet och jag är förmodligen ett jävla svin som tar mig dessa friheter. Jag kan dock inte vara den enda som anser att rövsmiskande många halvkontakter inte är värda att vårda likt den heliga moderns minne när verklighetens vardagschema knappt ens tillåter socialt utbyte av den kamratliga sorten. Jag vet dessutom - plötsligt - att F har återvänt från dödens svängdörrar och tar babysteg på stabil mark igen. Även om kopplingen inte är en otänkbarhet så var nyheten en spark i ansiktet. Jag har liksom aldrig förstått mig på kontakten mellan F och mig själv. Det verkar som att vi håller oss borta från varann. Skulle hon försvinna ur världen hade jag skadats i pundiga mängder och gråtit upp de minnen hon manifesterar. Men så länge det inte sker är jag förbannat kall och anonym, också ur ett inre perspektiv. Det ger mig dåligt samvete samtidigt som det rättfärdigas av nollnollställningen oss emellan.

Onyheter från spruckna ispalats

2009-12-23T17:10:00.001+02:00

Kring spruckna ispalats av barndomsminnen, ballögda terriers, livrädda perser och otekniskt lagda föräldrar har snön lagt sig som ett landskap av florsocker. Den här lilla staden fryser till is och det var länge sedan nu. Jag trodde helt och hållet att de vita jularnas tid var passé, men där ser man. Det är lika bra att njuta av köldslaget så länge planeten vill bjuda på omväxlingen. Så ja, imorgon ska det firas julafton, om det nu är något att fira. Mer än någonsin känns det som en släktträff att få överstökad. Tyvärr. I år delar också gruppen på sig och även om en mindre skara kacklande släktingar kan göra dagen lugnare misstänker jag samtidigt att den kan bli drygare. Den andra gruppen som består av syster med familj, kommer på juldagen. Nåväl, man har åtminstone alltid maten att se fram emot. MAT! JULMAT. Mat är sällan drygt. Vi får se hur drygt nyåret blir när ensamheten kommer krypande. Den S jag har på denna planhalvan är med största sannolikhet upptagen på något vänster, och jag vet inte om jag bryr mig. Dyka upp där, andrahandsröka mig genom allt och sucka inombords åt hans intresse för vansinnestråkiga PC-shooters. Det är ingen dans på änglasång att vara socialt fördömd. Det gäller att acceptera dessa sällskapslösa högtider för annars slår det skruv under kraniet. Jag vill inte bli mörk igen, saker går ändå bra nu. Högskolan går bra. Jag jobbar bra. Mot... något iallafall. Tiden får rinna vidare och värdet i allt får bevisa sig en dag. Eller inte. Jag vill bara inte stanna i nuet, för jag har absolut ingenting här att hämta.

God jul, Pablo.

♥

2009-11-12T21:44:00.000+02:00

Avskildhetens Jack Sparrow redogör

2009-11-08T18:20:00.000+02:00

Det känns märkligt att återkomma till min skriftliga oas som att ingen tid har förflutit, när det i själva verket känns som att flera kalenderår har blåst förbi. Jag tror att det handlar om utveckling - min utveckling - men samtidigt inte. För jag känner mig inte mycket annorlunda trots den fylliga terminen på högskolan som rullar vidare och stjäl all min tid. De säger på lärarutbildningen att man borde växa som person och att något är snett om det inte sker, men jag har då inte sett fler nyanser av mig själv. Ännu. Jag har däremot lärt mig en hel del och det har fått tiden att forcera sig fram med demonisk kraft. Det lyssnas, skrivs, redovisas, skrivs, diskuteras, redovisas, lyssnas och skrivs. En naturlig och trygg plats har uppstått i läsningen när jag nu inser att det går att genomföra hela affären, för hittills har det varit lätt segling hela vägen genom delexaminationerna.

Den muntliga som jag genomförde med A gick som en dans, men långt ifrån tango. Det är beklagligt att A har såna hjärtstickande svårigheter att tala inför andra. Hon hämtade andan mitt under redovisningen och jag kunde bara hålla huvudet kallt vid sidan av. Det gör ont att se men hennes är ett mod värt att beundra. Själv fick jag som lärarrespons att mitt talförande var som en skiva erfarenhet från flera års arbete. Det är halvt obekvämt att prisas så när resterande studenter i arbetslagen inte alls kom i närheten av samma beröm. Så professionell kan jag inte framstått ändå. Jag har ett visst sätt att glida in i en roll när jag står inför publik, som när jag höll i en lektion på praktiken. Jag blev... flummig. Abstrakt ord att fiska upp men det är svårt att beskriva. Kroppspråket blir lite onyktert och jag kan ibland fumla efter mina poänger, och inte minst rekvisita. Denna lektion var visserligen helt oförberedd men det finns en viss ingjuten rolldräkt som uppstår i dessa situationer. Som en mildare Jack Sparrow, lite mer i kontroll. Är det mitt sätt att bli trygg i rampljuset? Kanske lika bra att låta frågan passera.

De skriftliga delarna är inte mycket att orda om. Jag vispar ihop vetenskapliga texter som det vore att blöda på pappret. Däremot är slarvfel min superkraft och det återstår att se om väl godkänt kan skramlas ihop. Tryggt känns det däremot, när andra verkar strida emot underkänt. En del hoppar också av tåget nu och det är främmande att tänka sig. Jag har inget val, detta är det enda spåret jag kan se vid horisonten. Jag har varken ett nytt att växla till eller anledning att se bakåt. Min kreativa sida hamnar i en allt djupare koma och när ett stort projekt snart läggs till vila kommer det estetiska i mitt liv vara utplånat. Det återstår att se hur min kropp reagerar till tomheten, då jag alltid haft kreativitet i händerna. Ständigt något. Ständigt. Alltihop känns också ironiskt med tanke på hur ensam jag fortfarande är, och mer därtill. Jag hinner aldrig träffa S längre och även om det är trevliga grupper man arbetar med i skolan så klaffar det inte på rätt plan. Denna avskildhet verkar helt inpräntad i mitt skinn. Den går inte att tvätta bort.

Surr i stadens upprymda puls

2009-08-15T15:57:00.000+03:00

Det årliga festivalsurret står på full gas i staden och igår kväll blev det en konsertlös kväll med öl i följe av S, T och C. Årets uppsättning av artister och band lämnar mig ganska sval men jag har saknat att röra mig ut så en ölkväll är naturligtvis lika skön som en annan. Det var ett eldprov att ta sig genom myriaden av människor på väg till puben. De flesta vidhåller en oerhört seg takt när de går och gatorna kan bli så tätt packade av strömmar att man rätt och slätt tvingas till halt, vilket är lagom frustrerande. Men själva mängden tillför också att så mycket mer händer, var man än sätter foten. I en snäv trappa till pubens WC-faciliteter står man plötsligt och halvkrockar med Gert Fylking, det gamla dragplåstret. Upp eller ner, frågar han och jag klämmer ur mig något om att trappan vore gjord för dvärgar. Vilket ju är HELT ovidkommande i situationen men jag hinner förbi karln innan den irrationella harangen hunnit sjunka in. På väg mot andras bussar och eget hemtramp blev jag också räddaren i nöden för två bönor på tuggummijakt. Det tog ett par omfrågor innan jag begrep att de inte frågade om cigg eller något annat det vanligtvis frågas om. Och hey, en välpreppad stofil som jag är kunde jag langa fram mina V6, påsen som egentligen inte innehöll V6-tugg utan Fluorotte efter min senaste tandnoja. Det är helt enkelt praktiskt att fösa ner Fluorette i en V6-påse för att ta med sig på äventyr, vilket jag så kände mig drygt tvungen att förklara väldigt ingående i stundens hetta. Haha! Hursomhelst var den milda givmildheten rart uppskattad.

Ikväll händer antagligen ett och annat därtill. Vädret är kanske inte magiskt somrigt men och andra sidan blir det svalt och behagligt på krigsfältet. Och på måndag är det öppet hus på högskolan. Det vore dumt om jag inte trampade dit och tog en koll för att litegrann tvätta bort känslan att skolan är ett invecklat palats jag inte skulle känna mig hemma i.

♥

2009-08-04T00:04:00.002+03:00

Dagarna bland moderskepp och faraoner

2009-07-28T14:44:00.001+03:00

Dagarna här bland moderskepp och faraoner tycks passera som flyktiga drömmar utan konturer, jag lyckas bara inte få ett grepp om tiden som gäckar min sista ledighet. Men återigen, det är så befriande att allting bär mot ett mål. Fredagen före den förra rattade jag hit genom en stekande ugn i sällskap av den skrikande fyrbentingen i buren på passagerarsätet. Jag fick stanna fyra-fem gånger för att plocka upp henne i brisen och torka dregel. Det är kärlek. När jag reser i sträckor av denna magnitud vill jag annars bara komma i mål och få vägtangon överstökad. Hur som helst har det hunnit vara en rejält tilltagen mysfaktor att befinna sig här, med både blått, vitt och grått på himlavalvet. Mest grått kanske, eller helt enkelt snarare. Men en regnig sommar knäpper mig inte på kranen just nu, det vore värre om regnet uppstod senare i augusti under en tillställning som stavas festival. Eller om ugnen drogs igång igen när jag och fyrbentingen ska resa tillbaks. Det har också blivit ett par kvällar hos S, barndomstrollet, som inledningsvis lät oerhört ivrig att träffa mig. Min "nypa" salt var legendarisk och mycket riktigt ställde han in våra planer gång på gång på gång med anledningar som sjöng att annat folk plötsligt fått min plats på hans schema. Jag kan bara betrakta karusellen som rutin och känna komforten i att inte bry mig längre. Det är också styltat när man väl kommer dit, in i dekadensen han skapat där i renoveringsobjektet. Möbeltömt, kallt och jävligt med skräp överallt på grund av hans oförmåga att sluta spendera pengarna på driften av en motorcykel. Jag begriper inte hur han pallar att leva i en så självförvållad dystopi och det är inte konstigt att kedjerökandet blivit ett faktum för hans lungor. På en ljusare not flängde jag iväg på barnkalas i söndags, hos systersonen. Halva släkten hade köpt vattenpistoler till honom och jag kom rasslande med den allra minsta, ändå valde han att springa ut och leka med just den. En riktig pärla, den minitomten. Så ja, nu återstår det att se när vägarna bär hemåt igen. Jag har flaggat för helgen om det svala vädret står på sig. Det känns dock en smula tidigt men det vore kardinalfel att inte passa på.

Bort från avgrundens rand

2009-07-16T00:45:00.001+03:00

Vid avgrundens rand kan man stå och tänka hemska saker, man kan taxera sig till noll och intet värde och skrapa så djupt inpå själens sköra skal att man skäms över allt det destruktiva som sjuder i en. Så har jag nu känt i några år när både skolor och jobb enträget fäktat bort mig med stoppskyltar. Jag har mått som ett misslyckande, tagit mig an titeln som ett litet husdjur och ibland till och med haft det i mitt knä, klappat det ömt som för att intala mig själv att det är okej att inte lyckas i livet, okej att inte ha en framtid att hoppas på. Detta generande mörker har jag levt med tills i lördags, när beskedet att jag antagits till bildlärarutbildningen blänkte upp på datorskärmen. Jag har nu ingen aning om vilken typ av bedrift det är att godtas dit, eller om det hela kommer smeka mig medhårs. Men jag är så tacksam. Och glad, att jag har en riktning igen. Att jag inte behöver släcka ljuset för en hel institution av mitt tänkande som vill och behöver behandla framtiden. Att jag kan bry mig om mig själv igen. Nu återstår det att se hur skolstarten blir i slutet av augusti eftersom jag inte studerat ordentligt på tio ofattbart långa, tillika obegripligt korta år. Nu ska jag plötsligt sluka 330 högskolepoäng och det känns helt utomkroppsligt svindlande att ha fem år av skola framför mig. Lika svindlande känns det att sedan arbeta som bildlärare. Med elever. Med auktoritet. Med allt. Det blåser kring mitt förstånd som örfilar med piskande kulingstyrka.

Senare idag när sömnen fått sin runda är det läge för sommarens vanliga tripp till föräldrar, syskon och alla slags barn och ungdomar. Det framstår som alltid skönt men jag chansar inte, en smärre ensemble av tekniska leksaker får hänga med i bilen. Högst troligen blir de nallade ute på parkeringen i skrivande stund, eftersom vissa redan ligger där i åkdonet fullt synliga och väser "stjäl mig" med flaxande ögonfransar. Mor fyller år i linje med systerns minsta kotte så jag spankulerade bort till det tacksamt närbelägna shoppingdubbade nybygget och fick där fullständigt hjärnsläpp tills jag bara nöjde mig med något. Det blir iaf något lilla mamma kommer må bra av och något lilla kotten verkligen inte behöver i havet av sina andra leksaker. Men han är för go. Man måste ge något. Och min ständiga frånvaro i hans liv lättar inte på det vacklande samvetet. Jag kan också nämna att min relativt fräscha och definitivt älskade mobil åkte i golvet som en pannkaka härom natten. Displayen grät blod som mitt krossade hjärta och plötsligt var en extremt fräsch och nu bevisligen ännu mer älskad mobil på väg hem med posten. Jag är lite kär i den silvriga skiten men försöker hålla fötterna på jorden. Min drumlighet är en heartbreaker även om det nu finns garanti att luta sig mot. Garanti är precis vad människokärlek hade blivit guld av.

♥

2009-07-07T21:07:00.000+03:00

Morbida insikter & tacksamhet

2009-07-05T01:40:00.000+03:00

Det är inte problematiskt att berättiga ifrågasättanden kring andras beteenden när man själv varit tillmötesgående och status quo. Men jag vet inte, och framförallt bryr jag mig inte. Jag är samma introvert konstifika människa som jag alltid varit och mina kylda förmågor ser inte sin ände vid horisonten. Ännu. Det är inte min symfoni att göra andras reaktioner personliga, hur personliga de än är i faktum. Att bli behandlad "fel" är i de flesta fall företeelser som rinner av mig, det enda jag har obotligt svårt för är obefogad ignorans. Det är helt enkelt oförskämt och min cyniska relation till mänskligheten får ett ovälkommet bränsle i kölvattnet. Och andra sidan är just detta också i högsta grad frånstötande och något jag släpper lika snabbt som det blommar upp. Samtidigt är jag inget helgon, långt ifrån och sanningen är exakt lika motbjudande som den alltid tycks vara. På detta sätt blir jag aldrig ensam. HAHA! Morbida insikter är kung. Skjut mig. Och skjut mig inte minst för att värmen har anlänt med sin stränga hand. Skinkor bränner varma i piskandet och det hjärnbedövande klimatet håller i sig långt inpå natten. Det är dock okej, jag må låta sträv men i själva verket är det just denna hettan jag väntat på genom vinterhalvårets skitväder. Nu jävlar ska jag daskas och le tacksamt.

Och javisst, M gav mig sällskap mellan tisdag och onsdag. Det var för mig varmt, charmigt, begeistrande och antiklimaktiskt. Vilket det också var dömt att bli, får jag förmoda. Men bara den lilla tiden med en fin människa gjorde mycket, på så många plan. Jag är tacksam, orubbad och ifrågaställande men berörd till en grad jag inte väntat mig. Och det var det.

Somna med mig innanför ögonlocken

2009-06-27T03:26:00.002+03:00

Juninätterna har blivit förrädiskt kyliga och jag tog bussen hem från bion idag, trots min passionerade avsky för det hutlösa vuxenpriset. Arton riksdaler är långt ifrån vettigt, inte ens om femton öl spetsade med ecstasy stormat min arma skalle hade jag obrytt accepterat denna avgift. Det ÄR en tjugolapp, för de resterande två kronorna betyder absolut ingenting i en ekonomisk verklighet. De kunde likväl bett om en tjugosedel, men jag förmodar att de själva insåg hur bindgalet absurt det vore. Hursomhelst. Det var sagan om S, T, J och jag som trampade in som yra höns i biosalongen för att tillägna tiden åt Transformatorerna 2, Plåtburkarnas hämnd. Den hämnden var två och en halv timme lång och under denna epok fick jag lyssna på snorisen bakom mig och alla hans spörsmål om filmen. -Vad är det? -Varför gör han så? -Snart blundar jag. Ett sparsamt utdrag ur det Hall Of Fame som utgjorde hans episka samling högljudda inlägg i salongsmörkret. Det är en sak att vara tolv till femton år, det är en annan att vara helt dum i huvudet. Han skrattade också på komiskt ovidkommande ställen. Haha! Jag insåg precis hur mycket jag stör mig. Ännu! Irrition kan vara så elektriskt upplyftande. Nåväl, när robotarna inte längre orkade dunka på varandra tog vi en sväng till pizzerian runt hörnet. Jag blev den enda med pastasallad på tallriken och tvingade prompt de andra att erhålla mina oliver. Fan. Det är små, svarta otyg som skrämmer mina tänder och smaklökar. En flamsig diskussion om robotkön följde tills jag kände att det var dags att sälja min själ för nämnda bussbiljett. Vid hemkomst fick kvällen sin finaste peak när jag och M delade ord över elektromagnetiska vågor. Det kändes anspråkslöst fint, och bättre än det brukar kännas. För mig. Och det var väl bara det jag ville säga med allt det här. Det var längesen jag kunde låta någon somna med mig innanför ögonlocken.

Oskrapad nitlott

2009-06-19T15:24:00.000+03:00

Inatt var jag inlåst på en vind med en vän från forna år - oklart vem - och tvingades jaga möss med nunchakus för att överleva. Av alla fuckade drömmar. Och jag vaknade till min ensliga midsommarafton, som så många gånger tidigare. Jag vaknade också till faktumet att skolan jag kämpat för i fyra år återigen nekade mig inträde häromdagen. Plötsligt känns inte nunchakudrömmen alls dum. Den hade gärna fått fortsätta i kontrast till den här hopplösa verkligheten jag drabbats av, eller försatt mig i. Jag vet inte längre. Min framtid hänger på den sköra tråden att lyckas bli antagen till högskolan men förtroendet till positiv utveckling är krossat till smulor. Jag hatar att låta så jävla emo, det är inget jag eftersträvar alls. Men det går bara inte att tjoa och hålla optimismen igång när man skallknullas av livet, år efter år efter år. Vad hjälper det att kämpa stenhårt när man aldrig syns för någon som kan styra en rätt, ges en spontan chans eller bara får en break. Det är så här människor ger upp,- ångan i kroppen tar någon gång slut och det är en mycket enkel, odiskutabel sanning när man mår så utmattat. Och det lustiga är att jag inte alls framstår som jag känner mig när jag läser vad jag skriver. Det riktiga ligger därunder, om man skrapar loss slipade formuleringar och analogier. Men, det borde man inte göra. Högst troligen är det en mekanism med syfte att inte dra på mig för tung uppmärksamhet. Jag är lika less på att bara ha dåliga nyheter om mitt liv åt andra, att berätta om all skit gör att jag känner mig så gränslöst ful och misslyckad. I nio fall av tio när någon frågar mig om läget tar jag en trivialiserande kurva och styr in samtalet på annat. Fy fan. Skriver jag mer nu så bölar jag. Patetiskt. Dags att göra tradition av dagen!

Glad midsommar.

♥

2009-06-14T03:35:00.000+03:00

Jordbävningsmaskiner och uteblivet folkvett

2009-06-12T12:47:00.002+03:00

Sakta men kirurgiskt precist suger byggarbetet utanför mitt fönster livet ur mig. Idag vaknade jag förödande tidigt av deras jordbävningsmaskin. Och nej, jordbävningsmaskin är inget övermått. Det är en stor jävla tingest, likt en kundvagn som de har för att platta till marken. Idag skulle jorden som exakt omger mitt fönster bli platt. MITT fönster. ENBART här. Fan i jävla helvete! Det finns oljud, men detta är inte oljud. Det är ett väsen, en form av entitet som söker sig in i kroppen och tuggar på själen. Man kan få en känning av ljudnivån om jag säger flygplansmotor och jag tycker uppriktigt sagt synd om saten som måste stå där och försöka tygla den jävla draken. Jag hatar att förlora sömn såhär. Det är en sak om den egna kroppen ställer till det men att någon står precis utanför mitt fönster och river loss jordskalv med en helvetesmaskin,- det kan få mig på något sämre humör. Golvet skakar, sängen skakar, möblerna skakar, jag skakar och M den livrädda kraken till katt skakar väl så i fettet att hon får men för livet av det här. Byggarbetet har över huvudtaget gjort henne till ett nervöst vrak och det är sällan hon vågar gå ut före 17:00 på eftermiddagen. 17! Det brukade vara 12! Hon tar för givet att de alltid finns där ute med sina domedagsmaskiner, även på helgerna och det är inte rimligt för mig att behöva slita fram henne under sängen för att tvinga ut stackaren. Ibland vågar hon inte ens komma fram och äta när det är dags. Jag är så jävla less på det här. Så jävla less.

Anledningen till att sömnen var sjukt kritisk just idag är nattens eskapader med S och T. Det var inte planerat - av mig åtminstone - och S nämnde det bara kvickt inför bion igår och frågade om en trio med spelkontroller i händerna var okej i min lya senare. Vilket det givetvis var. Men den här värdsrollen börjar bli för mycket och jag står för varje liten utgift, för att inte nämna maten. Det tar en storslagen tugga ur förrådet att fräsa ihop mat åt tre personer. Med alla gånger S har varit här och ätit vill jag inte ens tänka på pengarna det har inneburit. Jag vill inte vara den som är den och begär ersättning för bjuden mat, men någonstans måste det finnas en gräns. Vad fan gör man liksom. Vid det här laget måste det röra sig om tusentals kronor genom alla år. Jag är bussig och generös men som sagt, GRÄNSER ffs. Jag försökte pika under nattens gång hur mycket det här kalaset kostade med drickor, mat och chips men det måste runnit igenom. Vi har delat på det tidigare men formeln verkar inte vilja applicera sig till varje tillfälle. Jag trodde det var folkvett att inse hur mycket någon annan lägger ut åt en själv och kompensera för detta efter naturligt samvete. Det är bud på att ta upp den här frågan med rakare metoder.

Suck. Jag är så trött i huvud och kropp. Nu ska jag vänta på att S kommer hit igen för att skriva ut några papper på min skrivare. Det är verkligen lustigt, hela dealen.

En morbror spekulerar

2009-06-07T03:43:00.001+03:00

Min yngre syster ringde mig igår samt idag om hennes fyraåriga parvels födelsedag i juli. Min charmiga systerson som enligt alla kriterier är hur jävla cool som helst. Karismatiska systerdöttrar i all ära men en morbror känner ändå marginalet fetare koppling till en raggarbilsvurmande kottegrabb utan sociala restriktioner gentemot mig hur länge det än går mellan våra träffar. Det är en av mina största pinnar i hjulet som består av att bo ända här nere på kartan. Jag får bara umgås med familjens pärlor vid årets alla utpekade tillfällen, aldrig spontant och naturligt. Det gör så jävla ont i mig när jag väger de ensamma dagarnas värdelösa valuta mot den alternativa verkligheten - om jag bosatt mig nära dem och kunde varit det familjära drygpuckot Pablo och inte han som bor så långt bort att nästa högtid också blir nästa återseende. Hursomhelst ville nämnda syster, J, att jag skulle poppa in i en affär och spana efter action figures. Det föll lite i prioritet när hon ringde igen och rapporterade att hon själv hittat en bunt plastsnubbar, men jag vill ändå gärna köpa något lämpligt åt honom när jag trippar nordost mot julis sena dagar. Spindelmannen eller Harry Potter, helst då det förstnämnda. Potter kan trolla upp sin simsalabimpinne i Hogwartsgrottan. Samtidigt är det bud på att ge honom akademiska PC-spel, men hur apsnuskigt svårt är inte det? Vad är lätt och vad är svårt för en fyraåring? Jag vågar inte ens spekulera, jag vet bara att coola hjältesnubbar i plast väger guld i den åldern. Engagerande och välkomna beslut.

♥

2009-06-03T00:06:00.000+03:00

Döda pappor & försommar

2009-06-01T12:45:00.000+03:00

Min pappa dog inatt, på ett sätt. Drömmen var oerhört karismatisk i natur och det var svårt att skönja kanterna på den som jag annars brukar. Min pappa har en hel del temperament i sig och han reagerar väldigt överflödigt på negativa företeelser. Olikt mig tack och lov, som åtminstone kan tygla instinkter av så påtaglig ilska och behålla kontroll. Jag har aldrig sett poängen med att höja rösten om situationen inte kräver det för att göra sig hörd, men inte ens då ska det vara nödvändigt. Saken är förmodligen den att jag ställer mig relativt apatisk till bråk och emotionella uppror över huvudtaget. Speciellt om en annan part är eldig åt mitt håll. Hursomhelst, denna hetlevrade sida hos pappa blev slutligen orsaken till en hjärtattack och han dog väldigt snabbt när jag var på besök, eller fortfarande bodde där. Jag närvarade inte i skedet och han var lika plumpt begravd, på bakgården som ett litet djur. En stor, svart gravsten fick han åtminstone och på den stod "RELAX" i guld, vilket var både fint och lite olustigt. Att han dog var inget bekymmer för mig i sig, mer obehaglig var känslan att umgås med mamma när huset ekade av en tomhet, en själslig halvering som vägde bly och nu låg på hennes axlar. Förlust av den kalibern är kuslig även i drömmar. Kusinernas pappa dog av skelettcancer vilket är en hel historia för sig, men det framgår mer klart nu vad de måste gått igenom. Han försvann ur alla våras liv och jag fick lite lös information om att de fann bortgången skön i kontrast med all plåga upplevd inför. Vilket säkert är sant, han liksom förmultnade bort och varje gång släkten träffades ordentligt på julafton bevittnade man hans förfall. Men tomheten av utrymmet där han en gång fanns måste ändå varit en bomb.

De första stekande dagarna har uppträtt på scen i staden nu och det känns oerhört bra även om den kvava känslan mitt på dagen sällan är en höjdare. Jag har inte varit ute mycket alls, inte känt lust, inte haft behov. Jag vet knappt vad jag gör bortom faktumet att isolera mig mer. Omhänderta vampyrhuden. Fast jag väntar såklart, i ett försök att inte vänta och jag tänker inte ens gå in på det. In genom öppna fönster kommer också en kaskad av aromer från gårdens blommor och deras effekt kan hålla mig fast i en trankil trans genom dagar i ända. Mitt luktsinne är så enormt, på gott och ont. Röker någon på en balkong i närheten känner jag det omedelbart och måste stänga fönstret. Jag upplever lukten extremt aggressiv och atmosfäriskt påfrestande. Den uppfattningen har jag haft sedan barnsben, inget har förändrats. Och nu har jag glömt frukost igen. Jag undrar vad det säger om mitt liv att jag mår som bäst på dagen när jag får äta de goda mackorna jag lyckas prestera. Hu.

Blipplös radar & Själsligt kitschig

2009-05-27T23:56:00.001+03:00

Maj närmar sig ombytet till juni och det är en akut punkt som så många gånger tillbaks nu att jag nästan inte kan ta det på allvar längre. Men det är på allvar och jag vet inte vad som händer med mig om motgångarna består. Sanningen är den att jag har det så labilt ställt att tanken på tillbakaflytt ter sig allt mer verklig och acceptabel. Fortsättningsvis låter jag ändå bli att tänka på skolorna och de kommande beskeden, min sömn är dålig men inte så dålig att den inte kan bli sämre. Arbetet på mitt nya album är snart också klart och det är som en ljuspunkt i livet, men det framstår plågsamt tydligt hur mina sociala värderingar blivit korrupta av min iver att få det färdigställt. Jag har liksom tappat människor, de har slutat blippa på min radar och kvar är jag med en osäker ström av radiovågor. Ju mer jag tänker på det desto mindre känner jag mig värdig att återfå kontakten. Det är hemskt, och jag är hemsk. Umgänget med S har också stagnerat mer och mer, inte minst pga anledningar han själv står för. Det är en form av eskalation i hans hobby som låter skjuta undan samvaron vi tidigare delade på regelbunden basis. Det är inte fatalt på något sätt men det är onekligen diskutabelt hur mycket en hobby ska få överskugga en kamratskaps bränsle.

I övrigt har jag blivit heltorsk på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie med tidsresor och snarriga dilemman. Nördigt så det smäller och dundrar men so be it. Jag har också skaffat mig tre säsonger av dokuserien The Universe att stilla hungern med. Det går inte att få NOG. Mer rymd. MER RYMD! Jag krymper till ingenting när jag vältrar mig i detta och matchar således mitt emotionella tillstånd. Man är så själsligt kitschig.

♥

2009-05-18T20:00:00.000+03:00

Bekännelser om enslighet & en snar framtid

2009-05-14T22:45:00.003+03:00

Med mina år har jag utvecklat ett sätt att stöta ifrån mig människor i kortare och längre perioder, och det är naturligtvis inte en självklar faktor för de som inte vet. Det händer att jag glömmer detta och får den återkommande frågan vart jag tagit vägen. Jag känner mig alltid så ynklig när jag ska svara på det. Näe, jag, liksom, har haft en del att göra. Det går i den jargongen. Förvisso ser jag alltid till att avtrubba ensamheten extra mycket när jag drar mig undan men sanningen är ju den att man aldrig är upptagen nog för att inte kunna höra av sig. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så här. Det är bara ett behov och mer än så kan jag inte säga. Men jag känner mig som ett jävla arsel när det händer, för vilken rätt har jag egentligen mot människor som saknar mig, att bara försvinna. Ingen rätt för den mängden det gäller. Så det är därför jag blint accepterar när någon tröttnat på mig och min omätliga aptit för enslighet, när jag känner vibben att människan inte vill vara med om det längre kan jag bara inte protestera, för jag förstår känslan så väl. Den behandlingen har applicerats på mig om och om igen, fast säkert av andra anledningar. Anledningar som har en poäng.

Mitt arbete på ett album börjar närma sig en fas då allting kan sammanställas, men det finns inte mycket ekonomiskt ljus att förtrösta sig till i tunneln. Det är så assholedyrt att trycka böcker på egen hand. Offertförfrågningar har skickats hit och dit och jag får se hur det blir nu. Jag vet inte ens om det är värt mödan, en obehaglig likgiltighet har fötts ur de ständiga motgångarna och det känns som att stirra Djävulen rakt i ögonen. I övrigt sover jag sämre än någonsin. Yay. Pepp inlägg. Härligt. De hamrar som fan på bygget här utanför varje morgon. Såna gälla slag penetrerar tid och rum och inte minst min skalle, så jag känner mig aldrig utvilad. I timmar kan min kropp ligga och i princip låtsas sova. Jag känner att jag är vaken för jag skulle kunna kliva upp när som helst, om än sömndrucken. Utvilad eller inte, till helgen blir det iallafall en slutgiltig vision av den europeiska sorten, herrarna S och T ska hit och jag behöver såklart städa. Det är tur att någon vill besöka mig med jämna mellanrum, annars hade Pablolyan varit ett riktigt jävla rövarnäste. Vilket i och för sig låter rätt mysigt.

Mellan pandemier och växthuseffekter

2009-04-30T18:00:00.000+03:00

Valborgskvällen ligger nyfödd vid farstun och jag får en faceoff med ensamheten även i år. Jag kan inte minnas att valborg någonsin blivit en event för mig, och jag kan inte minnas att det känts överdrivet jobbigt någon gång. I år finns det hursomhelst inget val när jag är kapsejsad i en öde bygd. Det lockar inte ens att höra efter med S. Det har uppstått en slags risig dekadens över bandet mellan oss. En lustdödare. Hursomhelst kommer jag knäcka några lämpliga drycker och göra saker som göras kan på solokvisten, med dator som enda sällskap. På tal om dekadens. Sovandet här är en haltande historia, man blir väckt väldigt konsekvent eftersom mina föräldrar inte verkar ha en avdelning för ordet hänsyn i sin vokabulär. När jag somnar om så tidigt på morgonen drömmer jag alltid makalöst skruvade grejer. Den här gången åkte jag rollerblades på en sjö och det var ganska nice. Lite obehagligt kanske. Mitt där ute, med svart vatten under pjäxorna och sjunkfobi i bakfickan. Men jag vaknade med känslan att det faktiskt kunde fungera, tills solen slog sans i mig med en rak höger. Det är verkligen sommar, NU, nu är det sommmar. Även om alla knoppar inte brustit, även om nätterna inte kommit in i rytmen så kan man inte ta miste på stektemperaturen. Detta är också ganska obehagligt med hela klimatfrågan i åtanke men som någon sade; varför inte uppskatta idag. Även om man sitter inklistrad mellan pandemier och växthuseffekter. Dags att försöka uppskatta den här kvällen.

Puss.

♥

2009-04-26T17:44:00.000+03:00

Snednykter & tillfreds

2009-04-24T01:40:00.001+03:00

Haha, vissa blir snedfulla och av mitt tidigare inlägg att döma blir jag tydligen snednykter. Visst står jag för allt blaj, men hur fan uttrycker jag mig? NÅ, VÄL. Jag är hos mamma och pappa och lapar i mig små surrealismer. Gatlyktorna har bytts ut mot orangea sådana och skänker en oerhört rödrostig, Silent Hill-lustig atmosfär om natten. Förmodligen energisparande lampor; ljuset når inte så långt och det uppstår luckor mellan lyktor där allting är svart. Jag gillar det. Dagsvärmen är slående lik sommar när solen står som kåtast och man undrar var hela klimatet är på väg. Jag handlade vin i en flåsande bil för att liksom småfira mina hoppingivande skolansökningar ikväll och det slutade med Låt Den Rätte Komma In i drygt två timmar. Oförskämt fint men jag hatar den här stolen. HATAR. Det här huset har ett datorrum med tillhörande och passande kontorsstolar som nöter på arslet likt asfalt. Jag sitter på tre kuddar men känner ändå träsmaken, det är nästan fascinerande. M följer mig som vanligt genom hela villan och ska prompt parkera sig på kontorsstolen bredvid så fort jag stationerar mig vid datorn. Trots att hon har hela huset, för att inte nämna småbygden att svansa runt i. Mitt barn liksom; kärleken är episk. Just nu är jag ganska tillfreds med allt oavsett om ekonomin är åskmolnet i horisonten. Sommaren står på farstun och är makalöst sexig i nyvaket solljus medan vårkänslorna manifesterar sig i en slags skur kring människorna jag får kontakt med. Det är kanske det bästa jag kan åstadkomma. Det finns några som lyser oerhört starkt för mig men jag vet så väl att detta är tiden då i princip alla kärar ned sig och glömmer bort mig, så jag är helt tillbakadragen och förberedd. Skönt att åtminstone ha en viss koll på saker.

You may say I'm a dreamer

2009-04-20T03:14:00.000+03:00

Det händer att jag frågar mig om det finns fler än jag som ser på den vidöppna natthimlen och tänker att det är utsikten rakt in i gränslösheten. Om det finns fler än jag som inte förlagt panoramats innebörd och ännu inte betraktar natthavet som en kuliss efter gammal vana. Förmodligen är det lätt att låta sig uppslukas i bubblan som planeten erbjuder i form av samhälle och dess sociala strukturer, ekonomi och allt som utgör den civiliserade apparaten. Med våra sekel blir det mer och mer avancerat och bubblans yta växer i tjocklek, människor dras ned i levnadsmönster och bubblan skyler allt mer synen ut. Folk har helt enkelt inte tid och kommer det tid blir en eventuell drömmande tanke överskuggad av de verkliga problem som samhället medför. Det är så sorgligt. Jag har inte varit en mutter i samhällets maskineri på bra länge och allting känns så klart och tydligt just nu. Ser jag en stjärnklar himmel kan jag bara tänka hur små vi är och hur relativt livet ter sig i kontrast till evigheten utanför. Jag vill inte ansluta mig till systemet och trubbas av från det här, för mig känns det idag som existentiell prostitution att joina klubben. Men jag vet att livet kräver det, jag vet att anpassningen behövs för att leva. Frågan är bara på vilken sida av livets perspektiv man lever som mest genuint.

Projekt och andra planer

2009-04-18T14:48:00.001+03:00

När jag behöver få något viktigt utfört kan det hända att jag försvinner från jordens yta. Att gå underground med saken är som ett sätt att försäkra mig att projektet blir av, att behålla sinnesstämningen som bär på den motivationen. Det är helt freaky hur social kontakt kan få denna faktor ur balans och det är således väldigt få människor jag vill ge mig själv till under en sån här period. Hursomhelst har jag målet i sikte nu och det handlar om en projektplan. Mitt fjärde försök att söka till en skola som verkligen klubbat min skalle likt en bedjande sälunge år efter år. Jag har iallafall lärt mig att inte förvänta mig något längre, hur ambitiös och omsorgsfull jag än är med projektplanen. Faktumet att jag också sökt till högskolan denna gång är en avtrubbande faktor, men ironiskt nog känns det ändå som en större chans att ta mig in på sälklubbarskolan. Jag ska se till att bli klar med detta veckan som kommer och sen trippa till mor&far-trakter för bildäcksbyte, likaså atmosfärbyte. Ikväll är det dock TV-spelsafton hos A. Koppla bort. Vad jag förstått är ett helt entourage på väg dit för att kräma in sig. Kan bli strålande ormgropigt. Det känns också som att värmen ska explodera när som helst... Jag tamejfan bävar. Respect for nature, deluxe.

♥

2009-04-12T03:23:00.000+03:00

Det ljudisolerade båset av glas

2009-04-10T04:01:00.001+03:00

Det är extremt sällan jag slås av häpnad, får marken bortdragen under fötterna eller låter en främling krypa in under skinnet. Ikväll hände det. Runt klockan fjorton ringer A och tjoar om en releasefest jag trodde skulle äga rum i helgen. Jag bekräftade mitt påhäng och tog igen en dos sömn som natten inte levererat för att sedan knalla bort till hennes port. Hennes vän P från Stockholm ska med och det är ju sådär självklart hur rätt någon känns ibland, sådär plågsamt uppenbart hur attraherad man är, hur sorgligt försvarslös man är inför omständigheterna som verkligen inte låter en bekräfta eller ens pika något av det som känns inuti när hon vänder blicken mot eller riktar orden hitåt. Jag spelade verkligen Allan. Stenhårt. Som ett proffs. Vad fan skulle jag göra, utöver alternativet att dumförklara mig själv med nånslags förstagångenmanses-tömning av känningar i ett plumpt inferno av olämplighet i ljuset av hennes hemvist och sociala status. Det kan kännas så jävla orättvist att befinna sig i det ljudisolerade båset av glas, att ha fri sikt men veta hur meningslöst det vore att öppna käften. Att sitta där och explodera om och om igen. För det gjorde jag, i mullret av skräniga människor, i suggestiv kosmosmusik och stagnanta strobelights kunde jag bara tänka på människan till höger om mig vid bordet. Och det finns så mycket mer att säga om kvällen men detta är det enda som framstår värt i kontrast.

Lägesrapporter & inre riddare

2009-04-06T13:44:00.000+03:00

Tiden fullkomligt strålar förbi som de ljusa dagarna och jag har behövt lägga på kol i jämn takt för att inte hamna i stressade björnfällor. Jag har en förmåga att skjuta upp det viktigaste och så har det varit även denna gången, men högskolan är nu åtminstone ett stort kanske till hösten. Dumt att hysa grandiosa förhoppningar när drygt sex hundra personer verkar söka till de aktuella programmen årligen. Mina betyg är okej men de blir som ett piss i havet bredvid allt annat. Jag trodde inte heller att jag skulle samla förlåtande att återigen söka till det ställe som försökt mosa mina drömmar tre gånger i rad, men om en tillräcklig idé kan utforma sig blir det också av innan maj knackar på dörren. I övrigt är jag ett löv för vinden och det mesta ligger i stiltje omkring mig. Sparsam ekonomi leder till ett sparsamt liv men jag snålar även med det som inte kostar något, liksom för att hålla uppe en enhetlighet. Fråga inte. Jag vet knappt. Hursomhelst finns det alltid en blinkande glöd i mig som försöker gå i motsatt riktning och jag uppskattar den mycket. Min inre riddares kamp mot dekadensen. Jag släpper ned mitt hår för dig, osv osv. Idag kommer en nybekant på besök och det blir underhållning i många former. Det kan bli lika guld som vädret.

Gårdagsvitalitet

2009-03-21T14:06:00.000+02:00

Gårdagen var en happening av uppskattade mått. Jag svansade iväg till Filmstaden och lät mig bjudas på Watchmen av S ihop med M och den smekte mig verkligen rätt på alla sätt. Efteråt spankulerade vi genom halva stan för att stoppa föda i våra svultna trutar och slutligen parkera ändarna vid en pub för att köpa åthelvetedyr öl och diskutera humor. Det eskalerade in i en sömlös spiral om skrattets innebörd och existens med allt mer flytande argument efter varje glas våra konton fick sörja över. Det var lyckat mycket för att jag inte svävade iväg i mig själv och lämnade kroppen som annars brukar ske. Denna dampiga känsla var borta och jag vet inte vad som skett i mig sedan sist för att få mig så där i nuet. Jag hoppas det kan förbli. A ringde mitt i allt och var söt. Efter att puben stängt oförskämt tidigt tog jag en extremt lång promenad hem som efteråt framstod miniatyrisk. Min tidsuppfattning måste varit whacked av ölen för jag kunde lika gärna varit teleporterad hem. M sprang upp som en näpen struts och gavs mat, sedan föll jag in i en sedvanlig surfrutin och somnade till slut som en äppelpaj vid fönsterblecket och drömde ängsliga, hallucigena öldrömmar om en makalös mängd saker som jag nu glömt. Idag är jag kvasiförkyld och lurig i huvudet. Det känns som söndag och jag försöker glädja mig i att det inte är så, utan större framgångar. Det ligger mest bara en tät ensamhet runt dagen.

Atjoo.

♥

2009-03-21T13:24:00.000+02:00

Den stora tomma rymden

2009-03-15T19:27:00.002+02:00

Söndagen står hög i kroppens centrum som en totempåle av uttråkade ansikten och gårdagens smak ligger fortfarande på tungan. Det var melodifestival, film och spel med S och T i min hundkoja, tilltuggen haglade och allt var livat. Timmarna före låg jag ned i soffan och kände mig som en tågkrasch efter missödet med vinet på fredagskvällen. Jag tycker om att ta ett par glas och det påverkar mig aldrig fel. I princip. Men då satte det sig oerhört snett och jag försvann i ett töcken av kalla kårar och ödlor på väggarna. Hursomhelst hatar jag att kräkas och det finns inte mycket som toppar den ynkliga känslan att vara så maktlös inför kroppens behov. Samtidigt är det ljuvligt att en spya kan nollställa allt så man mår likt hundra tusen spänn igen. Sprillans. Med all klarhet nu kommer den väntade verkligheten åter och det finns mycket jag borde göra, finns mycket jag har att göra och mycket jag måste lyckas med. Det känns inte som att jag har tid för människor ens. Det är bara det, det och det. Alla dessa saker som varken andas eller har fysisk form, endast en kall och robotisk själ som gör sig hörd från skuggorna. Det är inte så bra. Jag behöver människor för att inte sjunka vidare ner i solitud och Pabloism. Ironiskt nog är det samma döda själ jag måste umgås med för att få tillgång till flocklivet. Utan skola till hösten kommer den stora tomma rymden och tar mig. Det ligger i luften liksom.

Vänskap, personstudier & nattvandring

2009-03-01T04:17:00.002+02:00

Det är beundransvärt av oss, jag och S, att plocka en ytlig gorekavalkad i filmväg och forma den till en skrattfest med vårat anlag för betraktelse-ironi och snärtiga kommentarer. I gott sällskap får också haltande kultur värde, eller tam förströelse i allmänhet, och det sätter en oerhört dekorativ prägel på benämningen vänskap. Jag känner mig välsignad med hans tillskott i mitt liv och hade jag känt samma trygga tillvaro under uppväxten skulle jag förmodligen varit mer benägen att lita på människor utan att ständigt vara på min vakt. Likt ett missanpassat freak. På nattbussar genom staden tänker jag intensivt och det finns alltid personer i bussen att analysera. Ett bra trick att studera någon utan att oförskämt stirra är att ta del av reflektionen i fönstret. Ofta bygger jag upp ett litet scenario för en människa och det handlar allt som oftast om tjejer av någon anledning (förmodligen en heterosexuellt influerad sådan). Hon kanske har varit på krogrunda och gör tidig reträtt i besvikelse för människans mörka sidor. Hon kanske är kedjad till samhällets bojor kommande morgon och vill hem ned i sängen alldeles pronto. Hon kanske övergivits något helt makabert olyckligt och mår piss i kvadrat. Jag har nog aldrig sett en visuellt lycklig människa på solokvist genom nattstaden. Man verkar helt enkelt inte le i ensamhet, endast i käckt sällskap. Hon kanske skulle uppskattat om jag strålade in genom periferiseendet och kommenterade nuet med särpräglad Pabloism. Hon kanske skulle förvärvat något från kontakten med en ödmjuk främling klockan tre på natten. Eller så hade hon funnit det suspekt och raggigt. Högst troligen det sistnämnda. Så kliver hon av och jag på hållplatsen därpå för att få en promenad hem. Nattvandring har saknats mig. Jag älskade varje steg.

Loopar & Spontanitethanteringspiller

2009-02-26T21:18:00.000+02:00

Kölden ligger som en pekande hand över staden och jag vill bara kura i sängen hela dagarna. Kanske flyga över susande ängar i Flower på min trogna Playstation3, men nu är det redan över och understimulansen hade ätit upp mig inifrån om jag upprepade spelet. Jag kliver upp och spenderar dagen med samma rutiner som alltid, likt en loop av kött och blod och hela vevan är bara ett sätt att köpa mig tid. Olika projekt står vid startlinjen och jag vill egentligen påbörja dem, men om hjärtat är mitt finger orkar jag inte avlossa startskottet i det här scenariot. Jag sårar mig själv inifrån med bristen av handlingskraft och skulle jag inte finna styrkan att söka till högskolan till hösten så har jag i princip skrivit under min egen undergång. Helgerna har åtminstone blivit fristäder för tankeskingring tack vare S och T. Vi alternerar plats per vecka, äter mat och ser på melodiskandalen på ett sätt som faktiskt fungerar för oss alla tre. Men vin får det mesta att fungera. På lördag blir det hos S och det blir första gången jag ser hans lägenhet. Han damp ner hos mig idag på spontanvisit och det blir alltid lika påtagligt hur dålig jag är på att host:a ett sådant scenario. Det blir skallgång efter Spontanitethanteringspiller vid nästa besök på Apoteket.

♥

2009-02-17T18:08:00.004+02:00

Spegeln till djurriket

2009-02-16T14:27:00.003+02:00

"A lone wolf is a wolf that lives by itself rather than with others as part of a pack. Lone wolves are typically old specimens driven from their pack or young adults in search of new territory. Instead of openly challenging the leadership of the pack leaders, most young wolves between the ages of 1 and 4 years leave their family in order to search for a pack of their own. Though it is shown that some wolves will simply remain lone wolves as such lone wolves are usually stronger, more aggressive and far more dangerous than the average wolf that is a member of a pack. They have difficulty hunting, as wolves's favorite prey are large ungulates, and it is nearly impossible for a wolf to bring one down by itself (hunting on their own can be done, as lone wolves are naturally stronger and some specialise in hunting moose on their own). Instead, they will hunt smaller animals and scavenge. Sometimes, a lone wolf will find another lone wolf of the opposite sex, and the two will start a new pack.

When used to describe a person, this term is applied to individuals who prefer solitude or who work alone. In literature, the term is used to establish a character as aloof and emotionally unable or unwilling to directly interact with other characters in the story. A stereotypical lone wolf will be dark or serious in personality; he is often taciturn, and will distinguish himself through his reserved nature."

Wiki.

Golvet är lysande, Sickan!

2009-02-14T15:28:00.000+02:00

Persiennerna ligger prompt nere, strilar solljuset in får man en visuell örfil av dammet som lever om i luften. Jag behöver verkligen städa oftare. Under sängen låg en arabisk matta i gråskala och virkade efterlevande, jag kunde bara sätta mig på den och flyga ut genom fönstret. Till Happyjoyland där män av min sort automatiskt blir lyckliga. Fingertopparna blev nariga av någon anledning. Kan damm orsaka sånt? De har verkligen badats i handkräm för att återfå en slags uppsyn av friskhet igen. Att sängen blivit soffa förändrar rummet radikalt och det var med viss underhållning jag fick se M's reaktion, då den varit utbäddad under eoner. Ett par år tänker jag, minst. Hon svansade runt ballögt och undersökte all ny mark man kunde träda på, och begrep väl inte alls var jag gjort av det stora dundret man ska ligga i och håra ner. Iallafall. S och T kommer hit ikväll för en landskamp i umgänge och melodifestivalen som utgångspunkt, så jag har städat mig trasig. Slarvigt dessutom, men något är alltid bättre än inget och jag slavar gärna i dammets kedjor om jag får bjuda på en social tillställning då och då. Jag behöver det här innan min mänsklighet trillar av pinn. Så det har handlats tilltugg och donats på diverse sätt för jag är så planerande av mig. Likt en social Charles-Ingvar Jönsson.

Stålmonstrens dunder & de döda timmarna

2009-02-06T10:17:00.000+02:00

De har minst tre helvetesmaskiner igång utanför mitt fönster och oljudet tryckte mig i tvåan tills jag nådde det där stadiet när inga återförsök i världen skulle få mig att somna igen. Man kommer till en viss gräns liksom, en point of no return. Öronproppar blir närmast ett patetiskt försök att stanna inom den markerade linjen när sängen vibrerar. De har förstört min sömn för första gången och garanterat inte den sista. Men jag behöver acceptera det här på något otänkbart och skrattretande löjligt sätt för de ska ändå hålla på fram till juni och bygga sitt infernaliska cykelhus med sopsortering. Hur det över huvudtaget kan ta så lång tid är bortom mitt förstånd. Mest av allt tycker jag synd om M vars halva dag blir bortkastad i skräck för de pumpande, skrikande livsfarliga stålmonstren som härjar precis utanför, och varje gång hon mot alla odds vill gå ut under deras arbetstid är jag livrädd att hon ska bli kattpaj under en flängande grävskopa. Det är ingen sund oro. Jag är trött på oro men oro måste uppenbarligen vara en del av livet. Ptja, nu sitter jag här och undrar vilken syssla som ska påbörjas tills jag blir trött igen. Men de skränar fortfarande och det har hållit på sedan 08:00 så jag antar dundret tänker dundra hela dagen. Och det är märkvärdigt hur tidiga timmar blir så döda för mig, hur de liksom inte känns värda någonting. Steril tomhet, själlöst utrymme ämnat för samhällets gapande krav.

Hursomhelst, kvällen... nej, helgen blir ensam. S spelmani låter offra våran sedvanliga fredagskväll för digital underhållning och det känns lite svagt prioriterat. Jag är ingen höjdare med sociala beslut men spel är spel och försvinner aldrig på något plan. Imorgon hade han en planerad tillställning med folk framför Melodifestivalen som jag inte riktigt känner mig lämpad i. Jag har svårt för situationer där jag blir betraktaren bland människor som kan diskutera saker sådär hysteriskt intensivt, vilket jag vet att de kan,- och kommer göra. När man behöver avfyra en Colt Magnum i taket för att få en syl i vädret. Då är jag hellre ensam hela helgen. Men det är okej. Att underhålla mig själv är något av mitt specialområde här i livet.

♥

2009-02-01T02:25:00.003+02:00

Kalinkamusiker & hemkomst

2009-01-29T14:47:00.002+02:00

Jag hade en morbid dröm om ett pars tioårsjubileum. Det var en liten samling människor i vardagsrummet och det skulle visas bandade minnen på tellyn, men först skulle jag, en rabbi och en annan karaktär spela en lustig liten rysk kalinkasak på gitarr, piano och dragspel. Det roliga var att jag verkligen föll för låten! Jag minns att jag tänkte medan vi spelade, "Den här vill jag hitta på Spotify! Men näe det går ju inte, vi spelar live och detta är en dröm". Man kan vara så skönt simpel i huvudet när man drömmer och tråkigt nog minns jag sällan vad som utspelar sig i vinden under nätterna. Troligen drömmer jag lika skört som jag sover. Det var längesen jag sjönk ner som en sten i sängen och jag undrar var förmågan att sova tungt har tagit vägen. Skönt vore det att få känna sig utsövd iallafall. Sådär redigt formaterad, helt mald av natten som en slags antifylla med samma fysiska symptom som en vanlig. Apropå Spotify som nu får gratisreklam,- har det öppnat vissa ögon för mig. Eller öron snarare. Grejen är att den lilla saken kan ställas in på årtal och genre så skapar den en spellista och bara goes to town. Mitt mixtrande med detta har lett till insikten att jag verkligen uppskattar rock och hårdrock från åttio-nittiotalet. Det är sånt jag aldrig skulle tagit insikt till mig och skaffat annars. Trevligt. Dessutom kan jag vältra mig i funk/soul/jazz som en annan scubapduwap-nörd.

Och just det, jag är hemma igen. I kojan som tiden glömt. Jag satte den verkligen på paus när jag reste för drygt fyrtio dagar sedan. Till och med växterna har överlevt, men det var på håret. De hängde och deppade som ledsna clowner när jag kom flygande med vattningen som en florist i dramatisk slowmotion. Min fasa över räkningarna realiserades heller inte så farligt, även om den samlade summan sved. Värre är det att behöva slänga ut en femtiolapp om dagen för att gatukontoret inte skickat boendeparkeringstillståndet för den nya bilen. Skandal. De har inte hört det sista om det här.

Ljuset i tunneln & min mänsklighet

2009-01-19T14:47:00.004+02:00

Det känns som att jag flyttat tillbaks hit. Tillbaka till och förstorat den forna verklighet som höll på att krympa i staden. Jag är alltså fortfarande hos mor och far, hund och katt, detta lilla snödrabbade hål i den västgötiska marken. Förströelser i form av serier, film och spel har avverkats och det kalla huset gör mig spänd, jag letar efter nödransoner i diverse former och hittar brödsmulor. Det mesta jag kan ta mig för blir att pyssla med datorn och hänga som en uggla framför Discovery och Animal Planet. Växterna i lägenheten har garanterat dukat under, förmodligen med hesa desperata utrop av mitt namn. Ugh. Men det finns ett ljus i tunneln, äntligen har vi lyckats haffa en bil, den ska bara piffas till med ett halvljus, kanske ett batteri. En fin droska, mycket bättre och säkrare än den förra skroten. Och snyggare, även om det verkligen känns sekundärt. Redan nu tänker jag hur overkligt det kommer bli att återvända till den tomma kojan, till rutinerna, till frustrationen. Det är egentligen bara här efter så lång tids frånvaro som det slår mig hur påfrestande tomt jag har det där nere, och jag tänker att det måste-måste-måste bli ändring på det innan jag förlorar fler detaljer av min sargade mänsklighet. Men den tanken har passerat mitt medvetande så många gånger utan ha blivit taget på allvar av mitt fysiska jag. Isoleringen har en diabolisk snöbollseffekt på mig.

Strandsatt med Zidane & Vivi

2009-01-09T17:58:00.000+02:00

Jag är strandsatt hos mor och far. Min lilla röda bil som hemmakvarteret plågat, medvetet eller inte, behöver nya delar som tar tid att transportera från landet Ingenstans. Nu talas det om att behålla den för lagning i förmån till min syster och istället skaffa mig en ny bil inom rimliga siffror. Och javisst, bring it, jag är tacksam. Men saker tar så mycket tid och jag får snart ett plumpt astmaanfall av paranoia. Ligger det räkningar på golvet? Är det påminnelseavgifter? Dör mina stackars växter igen? Ligger staden kvar ens? Åh. Det återstår att se hur länge jag blir kvar här. Egentligen kunde jag stannat en bra stund om jag bara riktat om posten hit från första början, men naivt tog jag aldrig för givet att apbilen skulle bitcha sig. För det är ändå inte dumt att vara här med tillgång till mat, arbetet i laptopen och ensamheten blir bara indirekt. Men jag saknar kvällarna med S. Han verkar ha boendet fixat så att han kan stanna i staden efter skolan. Kritiskt vore det annars för han är den enda jag har där nere. Jag gillar staden men inte så mycket att jag vill stanna där helt utan livlina. Risken finns att jag skapar en Wilson. Kanske bygger en flotte och beger mig ut på sundet. Hursomhelst, dagarna här spenderas till biljakt, Final Fantasy IX och sömnlöshet. Snön kom för några dagar sedan men den svettas nu. Jag hoppas den kan stanna ett tag. Det vita är trankilt.

♥

2009-01-09T17:09:00.000+02:00

Den hopplösa presenten & rasbyte

2009-01-05T17:30:00.001+02:00

Så var den här, själva dagen jag verkligen fyller. Firandet, om det nu går att benämna det så, gick av stapeln för några dagar sedan och det som öppnar sig idag är ett kolossalt utrymme för reflektion. Jag vet inte om jag vill, men jag vet att det med största sannolikhet kommer ske om något plötsligt inte inträffar. Det är förmodligen bättre att uppmärksammas på själva födelsedagen när man kommer upp i den här åldern, så man avtrubbas och inte får tid att mala med tankarna. Men i det stora hela är det mesta taget med ro. Hittills. Men det vore lögn att påstå hur jag inte ville vara tjugo till tjugosex igen, mest bara för att få uppleva ett speciellt urval händelser en gång till.

Med gråten i halsen fastnade jag framför en vargdokumentär på Animal Planet tidigare. Det var skönt att bli berörd av något så oberoende, något så avklippt från omständigheten. Jag har försökt sätta fingret på varför just det djuret påverkar mig så utöver de faktiska bitarna. Hur vackra de är, deras stolthet, intelligens, integritet. Hur orubbliga de är. Men det känns mer som att jag bara relaterar till deras blickar. Vargar har ett alldeles särpräglat sätt att tala med ögonen, precis som många hundar med större intelligens. Termen könsbyte haltar ju fram genom världen så man tänker försynt... rasbyte? Något gediget då, för detta känns ju inte särskilt lyckat.

Mercyfucks & landstigningar

2009-01-02T19:36:00.003+02:00

Jag var så inställd på ett ensamt nyår att det fick mig lite ur balans när S ringde och berättade att hans planer gått i stöpet. Men jag kände mig inte som en reservplan den här gången, hans planer lät lite väl osäkra från första början. Det är lite svårt att förstå vad som händer med den killen. Ena året har han fullt upp och den här gången tycktes han mer lämnad åt ödemarken än jag själv kan radiera. Jag vet inte, kvällen var något obekväm i den mån hur han levde,- utan värme, möbler eller sällskap. Och även om jag föredrog sällskap på nyårsafton var det lite mercyfuck över atmosfären när han raljerade om sin knapra situation, och jag fick slussa i mig vinglas efter vinglas för att dels kontra kylan i rummet, tillika understimulansen som infann sig snabbt när våra symptom på ifrånväxt återigen krockade under den tystande kudden jag lägger över allt, för gammal vänskaps skull. Trots detta blev det en lång natt och jag hajkade inte hemåt förrän 07, i en kyla som fick hans rum att framstå som kanarieöarna. Följande dag och kväll mådde jag räligt bakis. Exemplarisk start på det nya året.

Att sova hos mamma och pappa är inget lätt projekt. De båda snarkar som skogsmaskiner och har morgonrutiner som för tankarna till landstigningen i Normandie. Hunden och katten hjälper till med att främja den liknelsen. Av någon sinnessjuk anledning har de fått rutinen i sig att jaga varandra genom hela huset, flera varv, om och om igen varje morgon. Den jyckens krafsiga klordunsar ekar som bomber genom väggarna och skulle få vem som helst att bita i täcket. Efter denna ottans drabbning sov jag lite till och klev upp för att vänta in andra landstigningar i form av systrar och barn som skulle gratulera mina årliga framsteg med presenter i stil med luvtröjor, USB-minnen och diverse smågodis. Uppskattat och praktiskt. Men att se de där gödda siffrorna på grattiskortet kändes tungt i hjärtat. Jag förstår inte alls var tiden tar vägen och jag vet att jag konstaterat det till leda nu. Men holy shitz, att det inte finns någon måtta på accelerationen liksom.

♥

2009-01-02T01:44:00.000+02:00

Tids,- och andra paradoxer

2008-12-28T12:56:00.000+02:00

Så var julen förbi. Det gick ännu kvickare än jag förutspått men det är väl lättare att känna så några dagar efter. Allt gick bra och det var mysigt, inte för mycket kallprat (riktat mot mig åtminstone) och tillräcklig sömn natten före. Det som tog emot var att se mormor så illa förtärd av tiden. Jag hälsade men såg att det inte riktigt registrerades, vilket gjorde ont. Hon kunde liksom inte deltaga, ens gå ned i källaren där barnen fick sina julklappar. Något säger mig att det här var hennes sista jul och jag vill unna den henne mer än någon annan. Självklart skulle hon vara med. Det är sällan jag blir så påmind om tidens effekt, när mitt eget ansikte förblir oförändrat som en docka genom årtionden. Och det känns sorgligt att konstatera men nyåret är ju det som väntas in nu, som att jag hade förväntat mig mer av min vistelse hos mamma och pappa. Kort därefter blir det hemresa och lägenhet igen. Ensamhet igen. Livet igen, det som måste på rätsida på något motoddsigt manér.

En upprörande knallklar dröm om min första flickvän spelade upp sig inatt. Eller egentligen strax före jag vaknade nångång mot sjusovartimmarna. Fast drömmen handlade snarare om möjligheten att få träffa henne igen, återuppleva den där resan jag gått och romantiserat om. Hennes mamma hade skickat en flygbiljett till Orlando, vilket borde varit Oregon men jag ifrågasatte det inte längre än chansen att alla flyttat. Det där var tio år sedan. Jag tänker på henne ibland, undrar hur hon ser ut, vad hon gör. En gång youtubade jag hennes namn men fick bara Charlotte Perellis androidfejja stämplad på skärmen. Jag vågar sätta en stadig femma på att hon gjort karriär, skaffat man och kotte och hus i något gemytligt kvartér. Man tror ofta så om människor man inte sett på evigheter,- att de har gjort det mesta av livet och allting är ett enda stort barnkalas. Men jag blev trots allt misstänksam i drömmen, det var lite olustigt att få en inbjudan efter ett decennium av zero kontakt. Familjen har kanske blivit kannibaler och minns hur saftiga mina lemmar såg ut. Men så borde jag väl komma ihåg att det var en dröm också.

Ikväll föreligger en slags uppfattning att jag ska till S och hänga, trots den svajiga atmosfären som blev efter hans förra vänskapssvek. Det är mest han som tagit initiativ och med all jävla rätt, men som jag vill minnas var det också han förra gången. Jag bryr mig dock inte, hur det än blir. Ärligt talat kunde jag lika gärna blåsa av det, för det vore mer tilltalande här, med min musik, mina filmer, min musik och mina preferenser överhuvudtaget. Jag ogillar att döma andras smak i saker och ting, men vissa fastnar verkligen i utvecklingen. Det är skönt att inte bry sig längre, men som alltid oroar det mig att jag lyckas bli så kall.

Pimp my tree

2008-12-17T22:50:00.001+02:00

Jag har semester från ensamheten. Som en liten lämmel har jag nu slagit mig till ro, här i hörnet av barndomsstaden och inväntar julen med viss skepsism. M var en ängel på väg hit, som hon varit ett par resor fram och tillbaks i kontrast till det vanliga skrikandet. Jag tror att hon börjar fatta hela grejen med bilåkandet, eller åtminstone att jag inte vänder tillbaks och stannar bilen hur mycket hon än vrålar sina besvärjelser om ond, bråd död. Det första jag gjorde efter ankomst och all setup av tekniska prylar var att äta mammas mat framför Discovery Channel, och sedan dess har jag flitigt zappat mellan den kanalen, History Channel och Animal Planet. Guld och åter guld. Idag svepte jag upp granen och det var som att skjuta från höften. Fanns det en titel som professionell granklädare hade jag varit yrkets Messias. Granar hade vallfärdat land och rike tvärs, kastat sig i min famn för att frälsas med en pimpning. Och jag skulle le med ett bombastiskt Jesuskomplex, klappa granarna medbarrs och milt viska... "I'll hook you up".

♥

2008-12-16T00:20:00.000+02:00

Vi två, Dex

2008-12-13T03:25:00.000+02:00

Ja, vatten är källan till liv men också källan till ett jävla torkande om en hel bunt av det bestämmer sig för att parkera på ens golv. Den här bloggen håller på att förloras. Det är min restriktiva distribution av privatlivet som sätter lås på fingrarna, för jag vet inte vem jag lever åt längre och det får mig att skämmas en ansevärd portion. Jag gör och åstadkommer saker men när jag reflekterar över saken slutar rapporten alltid med att jag endast gjort någon annan en tjänst och den känslan är väldigt oförlåtande när man söker existentiellt värde. Exempel som taveluppdraget åt L, det uppkom som en intressant faktor och joxades ihop oväntat snabbt och läckert till ett blygsamt arvode bara för att ge mig känslor om tomhet... efteråt. Såklart är det också relativt, eftersom tavlan i sin tur kommer göra en annan människa glad. Också idag, när jag gjorde S en tjänst och hämtade hans glömda krafs hos en tidigare bovärd, med mycket tekniskt krångel på vägen. Saken är bara den att dessa ständiga bistånd inte räcker hela vägen till en poäng i mig. Jag har uppenbarligen fallit ner i en livsrutin som bara erbjuder osjälviska tjänster att bygga variation med. Jag hoppas det är tillfälligt, hur hjälpsam jag än må vara till naturen. Det är för fan jag själv som behöver de mest kritiska, intima tjänster utförda.

Den senaste tiden har spenderats mycket till planering och förberedelse inför julperioden, så den kan bli anspråkslöst behaglig och avslappnad från förpliktelser. Det blir föräldraresa på måndag, efter en helg av tvätt och städ. Jag vill inte komma hem och möta såna gråa uppgifter efter jul och nyårskarusellen. Faktum är att frågan är; om jag vill komma tillbaks överhuvudtaget. Framtiden i denna staden känns idag oerhört luddig i tanken, som att den inte kan ta form, som att den kan kvitta. Jag har liksom inget att hämta just nu. Inte ett dyft, inte en människa, inte en attraktion mer än vana och gängse belåtenhet. Jag får se hur korten lägger sig nästa år, När S slår rot på nytt och jobbsökandet får ny tyngd. Själva julen med släkt och hela ensemblen blir åtminstone spenderad hos föräldrarna. Vilket alltid är prefererat. Det känns mest jul. Men jag förväntar mig inte storverk, den naiva känslan avtog för flera år sedan. Jag vet inte, ibland känns det som att jag borde fixat en egen setup att dela julen med, istället för att lapa säsongen avsides släkten. Jag menar... med häpnad, livspartner och barn. Det är lustigt. I tredje säsongen av Dexter är hans liv på väg mot familjebildning och han ifrågasätter det som en utomjordisk formel tillika fascineras, precis som jag. Vi två, Dex. Vi två.

Allt är bara så plötsligt

2008-11-30T05:01:00.005+02:00

Av någon anledning har jag dragit mig för mig att skriva här tills livet stod på rätsida igen, vilket självfallet var en naiv tanke att försöka realisera. Många pusselbitar sitter avsides och garvar. De små asen. Mitt liv korroderar djupare och har nått det fysiska skiktet. Det känns ibland som att min kropp faller i bitar och det är en ny erfarenhet man tvingas bekanta sig med. Varför, försöker jag låta bli att fråga mig. Gång på gång. Det värsta är när man omedvetet förknippar nedgången med utsikten att förtjäna socialt utbyte. Det kan kvitta egentligen, för inför julen har jag bara eoner av ensamhet i sikte, garanterad sådan, och jag forceras stå beredd inför saken. Om cirkus två veckor är jag hos föräldrarna och tar hand om julen tills nyår har passerat. Det är ironiskt hur ensam man kan känna sig omgiven av släkt. Allt det här låter ju jävligt självömkande så jag slår ner det intrycket här och nu. Jag trampar inte på den marken, detta är reflektioner allena.

Häromdagen stöpte jag all julhandel i en omgång. Det tog sin möda och tid men efteråt kunde jag verkligen andas. Jag är så benägen att hitta ordentliga presenter i respektive tids scenario. Den enda taggen i sidan är som vanligt den ekonomiska barriären att inte kunna tillgodogöra varje medlem på julaftonfesten. Det känns fuckat. Även om julen har tappat stora kilon charm tycker jag fortfarande om den, men julklappshysterin petar mig vasst i revbenen med sin påträngande förmåga att kittla samvetet. Jag hoppas bara att de berörda förstår, och i sanningens namn ska det inte behöva vara en signifikant fråga. Men all tid som passerar fortsätter att konfundera mig. "Igår" var jag på Kaizers Orchestra, sommarnatten brisade trankilt och jag hade gärna gått i ytterligare en timme för att komma hem. Nu steker kylan mot kinderna och regnet smiskar sin hänsynslösa hand mot textilerna man bär. Helt abrupt. Allt är bara så plötsligt och det känns som att livet snabbspolas framåt. Om något eller någon bara kunde ställa sig ivägen och säga hey, fan, chilla, och göra ett fysiskt intryck hade jag varit så tacksam.

♥

2008-11-10T18:01:00.000+02:00

Poem #3: i sagan om sonens barndom är du en parentes, pappa

2008-11-09T14:18:00.002+02:00

jag ville tvätta mig ren från hans DNA,
intensivt gråta bort varje blodfläck
på alla minnen rubricerade "Honom"
för att aldrig bli en upprepning,
aldrig bli (en parentes), som luft
i sagan om sonens barndom,
men salt biter inte på intorkat blod,
- bara en av alla saker ögon inte kan se

dina rapp var förlängningar av allt som saknades oss, pappa
och jag kan förlåta dig som naturkatastrof men aldrig som människa
för mirakel av den kalibern lärde du mig aldrig,
såna känslor klär sig inte i mitt slagfält
som istället behusar kyla som den efter din,
står öde efter dig, en aktiv negligens
i tystnaden efter barnskrik och smärta,
- varifrån parenteser våldsamt föds

och "din spökande jävel" tänker jag var tredje år
när jag vill slå på ditt bröst med knutna nävar
och räknar upp mina senaste chanser till lycka
som du så indirekt berövat mig, men
du har lärt mig att inte våga belysa,
och när dina ögon idag spelar på en sorglig ånger
kan jag ändå inte tränga igenom,
- våga beröra mörkret vi delar tillsammans

jag hatar dig och älskar dig men är rädd att
jag har lärt mig älska att hata dig mer
(för du är och förblir en parentes)
i sagan om sonens barndom där minnet av henne
lägger sin skugga över dig och det beskrivs
hur jag behövt regissera mig själv till en bättre människa
än du någonsin hade ambition att göra,
- men salt biter inte på intorkat blod

och din DNA lär alltid förbli,
oavsett hur många speglar jag väljer att inte le i

------------------------------------------------------------------------------------
/Det är fars dag för alla utom jag.

Finansiella påföljder

2008-11-08T00:37:00.003+02:00

Idag väcktes jag av den finansiella världens pulserande lem som prompt ville daska sina indirekta kubikmeter i pannan på mig. Banken hade fått panik när mitt konto inte höll rätt mängd dinero att betala igen den första amorteringen på bolånet. Jag fick verkligen intrycket att yra höns utan huvud sprang omkring i en inhägnad och kacklade straffknull, och när påminnelsen kom på posten kunde jag inget annat än bekräfta den känslan. Av någon depraverad orsak hade jönsarna inte sänt en fysisk anmodan att amorteringen skulle börja. Efter fyra år. Som ett jävla skämt. Plötsligt skulle jag dänga fram 7000 kronor och skedmata dem, varvid en summa på 5000 bagis skulle flaxa in i deras valv varje månad. Näe, glöm det Swedbank. Ett omlån fick deras krav ned på mark igen. Dock har dagen kostat mina besparingar episk sveda och värk. Man blir solklart uppmärksammad på den pretentiösa tyngd som hela ekonomisfären hugger till sig med svärd, blod och skrik. En konsument är bara just det, företagaren är den med jokerkortet, den med nästa växel i följande muskelryck. Själv är man bara maskineri beroende av användaren. Pengafärgade frågor i denna sorten går lätt åt båda hållen. Människor är skyldiga mig pengar och trots mina påminnelser blir dessa saker till synes inte tagna på allvar. Det är en sak om man tjänar ränta på skiten, men inte ens det begär jag. År går och inget händer, varpå min vältro sjunker djupare. Hur vissa sover om nätterna förstår jag inte.

Ironiskt nog var dagen ämnad till ett pekunjärt förvärv. Pengarna hade behövt stanna i min ägo men ibland finns inga principiella spärrar i världen som står emot det man åtrår mest. Tillsammans med S for min resa mot EB Games för att införskaffa Little Big Planet till min PS3. Det är däremot inte vad jag vill berätta. När jag stod vid disken och väntade in min tur sade butikskillen mitt namn när kunden före packade sina grejer. Jag kisade till med ögonen och tänkte att jag hörde fel, men inte var det så. Han kände igen mig och i samma stund som föregående kund hade flippat bort ur synfältet klickade mina kugghjul. J från min livsperiod i mellanstadiet stod där, med åldrat ansikte och trevlig uppsyn. Som efter en resa i tiden, triggad 1995, efter mitt senaste minne av honom under mellanstadiet. MELLANSTADIET. Han var klassens clown och en del i teamet som myntade den tecknade serien jag senare skulle bygga vidare på som mitt ungdomsprojekt. Jag var hemma hos honom och hans syster hånglade ner mig i hans rum under en awkward scen, mest för att killens pappa var polis och jag var rädd att slängas bakom galler. Jag utbrast hans namn och såg säkert lika förstummad ut som jag var. Utan hans intyg om min närvaro hade jag aldrig fattat vem han var och ända fram till skrivande stund har jag tänkt att jag inte tog tillvara på ögonblicket, liksom, frågade var han bodde och möjligheter i stil med att snacka ihop sig igen. Den enda kommunikationen som framlöpte var skenytlig; vad man gjort hittills och hur man hamnade här. Jag nämnde efteråt för S hur sjukt otippat det var att plötsligt springa in i J efter så många år, på den här sidan av Sverige. Allt känns som en hallucination. Jag vill trampa tillbaks in på EB Games och koka ihop en kväll med öl och nostalgidill. Jag vill och jag borde. Sånt här känns som mer än ett sammanträffande.

♥

2008-11-01T16:37:00.000+02:00

Värt tårkanalernas arbete

2008-11-01T01:02:00.001+02:00

Jag har alltid varit ganska mån om att ta till vara på vänner och människor som varit just vänner, inte svikit eller varit assholes på andra vägar. Jag har så få plank av vänskap i mitt liv att det ter sig ganska logiskt att ta till vara på allt som fäster sig vid mig genom åren. Men på sistone har det verkligen blåst emot alla konventionella riktlinjer som min historia huggit i graniten. Jag tycks kunna släppa taget om vem som helst, och det gör mig livrädd. Inte för att bli ensam för det är underförstått att jag är beredd att bli. Totalt så. Men för att jag förlorat all mänsklighet tänkbar. Jävla helvete. Den meningen upprör och skakar om så att tårkanalerna kickstartas. I flera år har jag saknat E, bejakat mitt band till henne och känt en sån anspråkslös kärlek att eventuell oro inte behövt vara aktuell alls. Nu plötsligt, efter en plump och ofördelaktig kontakt är det fullkomligt över. Jag vill inte ha med henne att göra längre. Hon är utstängd, borta, raderad. Saknaden är bara ett minne uppramat i ett apatiskt museum. Varför är jag kapabel till sånt? Jag hatar det och vill inte vara så oförlåtande barbarisk. Jag vill vara människa igen. Jag vill sakna F som jag brukade göra. Länga efter henne. Tänka på henne, vara den där skumma vilsna människan som fortfarande sökte sig till närhet av dem han fäste sig vid. Det enkla, rena, vackra, begäret efter tvåsamhet som strålar sin graalighet genom diset liknar bara en jävla korvkiosk nu. Det, är värt tårkanalernas arbete.

Kroppsliga störningar & Ninja action

2008-10-30T00:38:00.000+03:00

Igår dök det upp en subtil, suspekt känsla i nedre delen av buken. En pulserande obehaglighet som flammade upp under intervaller på trettio sekunder och en minut. Det har fortsatt ända till denna stund. Oerhört störande att dra på sig något nu, om det ÄR något. Jag funderar på en hajk till vårdcentralen om tillståndet fräser på även imorgon. Men hela åkomman är så dryg. Den gör inte ens ont, den bara stör. En fluga runt huvudet. Kroppar! Fan vad avancerade vi var tvungna att bli. Om allt var lego, om vi var lego skulle så mycket skit varit lättare. Men jag ska för självrespektens skull inte dyka ner i den fördjupningen. Istället kan jag nämna min ninjabravad som utfördes när jag idag låste ut mig själv för säkert femte gången i följd. Jag var kvickt på väg mot affären och slängde på mig jackan lite väl fort i hallen, vilket förstås är ett ypperligt skede att låta tanken på nycklarna passera som ett viggen. Slam sade dörren, Fan sade jag. Det gick riktigt fort. Då fick jag den episka idéen att klättra in genom fönstret från räcket som hindrar folk att ramla ner i passagen till källaren. Och lika fort som jag låst ute mitt ass var jag inne i lägenheten igen. Shazaam, ninja!

Dagklonerna anfaller

2008-10-28T02:48:00.002+03:00

Dagen började med ett närmast spasmiskt infall att handla för obscena mängder pengar. Så mycket pengar faktiskt, att jag mer eller mindre medvetet valde att glömma alla medel för valutatransaktion hemma, vilket jag fick slingra ur mig med ett charmigt leende vid kassan. Tjejen sade att jag kunde sätta kassarna i hennes bås och återkomma, så jag gjorde det. Det är skönt att bo så maffigt nära affären, och mindre skönt att det ska behöva ösa piss från himlen när såna här saker sker. Men jag trampade på och fick mina efterlängtade ransoner at the end. Det är verkligen dags att börja placera mössor på pallet, jag trodde att öronen skulle explodera där ett tag. Sverige har blivit kallt och mina öron är känsliga. Döm mig inte. Jag kommer efter dig som en vråk. Som ett bi. Hursomhelst, mina dagar verkar bara flyta på likt små barkbåtar i en större sjö där vindriktningen inte vet ut eller in. Jag vet inte var jag är. Och som idag, när S kom förbi utan större planering och vi umgicks lika träffande som alltid med uttjatad bachelormat, serier, Boston Tea Party och film, framstår dagen som en klon av alla andra dagar. Ändå vill jag inte gnata illa om läget. Jag är lite småläskigt tillfreds med den mållösa rutinen. Det är värt att ifrågasätta.

♥

2008-10-20T22:54:00.000+03:00

Kalleritualer, tonårspartaj & hemresor

2008-10-20T22:47:00.002+03:00

Jag brände precis insidan av kinden på en jävla krämbulle. Det känns fail. När jag var liten köpte jag alltid en Kalle Anka och två mastodontiska krämbullar, varvat med geishachoklad. Det är väl ett mirakel att jag inte blivit fet som ett hus. Eller geisha. Och som jag läste de där Kalletidningarna. Jag kan till och med sakna det idag. Kanske borde tjacka en och inse vilken grym besvikelse de ter sig i vuxen ålder, för att sedan begrava saknaden med ro. Hursomhelst. Saker har kulminerat till en hemresa nu. Imorgon blir det tre timmar bil mot sydliga hem. Vinterdäck, handel och preppat ansvar är fixat så jag bara kan softa loss när bilen återigen står parkerad. Jag har saknat staden. Faktiskt. Mer pinsamt är kanske att jag saknat min Playstation 3. Här har jag också hunnit med en släktträff i och med ena systerdotterns femtonde födelsedag. Den åldern är väl alltid en sjujävla tripp. Timingen träffar den där pinsamma ådran att bli firad och sjungen för, vilket jag i och för sig också förstår. Födelsedagssången är en fjantig skitsak. Finns det bara en trivial sed man kan skippa här i världen så är det att sjunga den larviga soppan. Den pinsamma atmosfären underlättas väl heller inte av att ha en morbror som jag, som vid någons fråga "vad har du fått av mamma och pappa då?" kläcker ur mig "femtio kilo kondomer?". Men it's all good, min släkt kan skratta av sånt och det skönt. Det är lite sött; hon har skaffat sig en kille som är jättekort och har superhäng. Tur att han inte var där. Jag hade behövt låsa in mig på toa och garvat i det tysta.

Håriga djur

2008-10-17T18:40:00.003+03:00

Mamma och pappa har skaffat en vit perserkatt som flyr till minsta ljud. Jag har nog aldrig sett en så skygg katt som till orda inte haft en svår uppväxt. Naturligtvis är den inte kompatibel med min egen. Den fräser och vresar sig så fort M kommer på tal. Och stackars henne, alla katter i mannaminne har gett henne skit och det hela verkar aldrig ta slut. Hon är inte ens aggressiv tillbaks. Besynnerligt. Själv har jag laddat min arsenal mot tristessen med vin och film. Jag tänker inte se åt S håll. Det är inte värt det. Han är inte värd mig. Klippt håret har jag också lyckats med. Jag har på sistone haft en oförklarlig förtunning och det började bli lite väl enerverande långt och lätt att trilla loss. Jag uppskattar långt hår, men kort är så mycket skönare att ha. Det är knappt en match mellan praktiskt och estetiskt där. Vad problemet består av kan jag bara spekulera kring. Det finns inga hårproblem i familjen och jag har knappast stressat den senaste tiden. Vitaminbrist eller liknande känns troligt. Hursomhelst väntar jag på att detta trimmade djur ska torka så att jag kan svansa ner till pizzerian och nalla en nostalgipizza. Ständigt detta fenomen när jag anländer här.

Ett ord om perser och andra framavlade djur med fysiska problem. Det är bara förjävligt. Man hör hur den trycker luften hårdare genom nasalgångarna och leker hon för länge börjar hon flämta för att lyckas kyla ner sig. Jag sade till mamma att man inte ska stödja den här typen av avel men hon var fast besluten att ha en perser för utseendet. Jag blir så ledsen.

Ovidkommande krams egentligen

2008-10-14T14:35:00.003+03:00

Efter en legendariskt intensiv kyssdröm vaknade jag tidigare, fast besluten att sprinta till affären och handla sånt man överlever av. Tills det slog mig att jag måste bila till föräldrar och däckbyte, typ på torsdag redan. Varför ska jag då köpa nytt krams som lär stå och bli gammalt under min frånvaro. Det får gott bli hallonsaft till mackorna i två dagar. Imorgon, onsdag, har jag en väl behövd tvättid och som den ska nyttjas, det blir inte nådigt någonstans. Dessutom ser mina golv ut som skit. Det syns mest i dagsljus så jag slutar alltid tänka på misären mot kvällen. Varför kan man inte bara tvätta golven. Också. Fan vad praktiskt det vore. In med skiten i maskinen bara. Men med tanke på att folk inte får tvätta en liten BH så får man antagligen inte sula in sitt parkettgolv heller. Hursomhelst, ja, lång bilresa på torsdag och det lutar åt en stayover till måndag eller liknande scenario. Det är så drygt att köra. Suck. Jag vet inte. Jag känner mig ganska trött på allt men jag vet heller inte vad jag vill. En jobbig skitunge är man. Det positiva i handlingen är att jag och S (men initiellt jag) har upptäckt ett nytt kärleksbarn. The Mighty Boosh. <3

♥

2008-10-09T02:08:00.000+03:00

TV-kanalernas sepuku

2008-10-09T01:54:00.001+03:00

Mina tv-kanaler har kuppat och begått sepuku. Det är tyst och svart som i graven från den överflödigt stora lådan jag var tvungen ha, sisådär sju år tillbaks. Ett par gånger den senaste tiden har jag bara pausat tankarna och konstaterat hur jävla stor den är, när jag sitter där och korkar framför. Men jag gillar det. Stora tv-apparater, det är jag och dem mot världen. Jag vill ha en bioduk en dag. Ja! Bo i bio klingar nästan för bra för att vara sant, vilket det förstås är. Poängen dock med svart i rutan är att ensamheten späs på och tar en större roll i etern. Det är något närmast terapeutiskt med att höra människoröster i omgivningen vare sig de kommer från TV, radio eller närvarande människor. Jag skulle kunna ta till radio men det känns så drygt. Och vad sänder dem med kvalitet klockan två på natten liksom.

Det finns inte makalöst mycket att rapportera. Mina dagar är kloner av kattmatning, solitud, surf, spel och saftdrickning. Fått dille på vinbärssaft. M bajsar i lådan oroväckande frekvent så jag försöker justera hennes mattider något för att spara in på kattsand. Och det är inte nådigt när det händer. Förbannat mycket krut i den håriga lilla kroppen. Mot mitten av månaden blir det dags för en tripp upp i landet, till föräldrar och däckbyte. Någon har trimmat årstiderna.

Episkt rubbad

2008-10-03T03:23:00.001+03:00

Under mitt uppdrag att införskaffa säkerhetsnålar sprang jag på I utanför Åhléns idag. Lika vacker som alltid, och jag med bråttom försökte hälsa, visa min uppskattning att se henne igen och förklara att det vore kul att joxa ihop umgänge på något sätt. Allt på en gång. Det gick väl mindre bra. Jag skäms så inför henne, för vi gick åt skogen pga min oförmåga att satsa. Då. Förr. Senare. Tidigare. Whatever. Det finns inte en kvadratmillimeter på våran karta av FAIL som inte bär mitt namn och jag tar hela ansvaret. Fan. Jag förstår om jag är en fläck på väggen för henne. Där kan jag gott stanna utan att ifrågasätta något. På vägen hem tänkte jag på alla saker jag kunde sagt, hur ledsen jag var över mitt beteende och allt jag ångrar. Varför jag inte frågade hur det var med henne osv. Ibland är man verkligen dum i huvudet. Vore jag inte episkt rubbad i hjärtat hade jag förmodligen älskat henne då och nu.

Defekt sömn & efterlysningen av tid

2008-10-01T14:31:00.004+03:00

Jag sov med en oförskämt påträngande huvudvärk inatt och det beror säkert inte på något annat än den sena timmen jag till slut kapitulerade under. Att det ska vara så förbannat svårt för mig att få styr på sömnen. Jag kan liksom inte minnas när jag sov tungt senast, en full natts sömn, likt en civiliserad människa. Det hade kanske gått an om jag var kreativ som en cirkus om natten men nu sitter jag mest och knåpar med spelet. Jag borde bara sula ut mojängen, sätta en trepoängare från fönstret rakt ner i containern en bit bort. He scores! Jag minns när jag var yngre, och inte ens särskilt mycket yngre då jag kunde gå i ide varje natt och känna att sömn var det bästa som fanns. Idag känns det bara till besvär. Jag måste lägga mig där och ligga i flera timmar, ensam och jävlig, knappt trött av den rubbade dygnsrytmen och sumobrottas med tankar jag inte vill ta del av. Samtidigt har man ändå tak att sova under och det är inte alla förunnat. Många klagobesvärjelser faller i bitar när de ställs i proportion.

Och jag vet inte var tiden tar vägen. Alls. Vad händer. Var det inte sommar igår? Festival. Öl och nattpromenader. Nu står regnet som fryst makrill mot marken och man är halvvägs mot jul vilket också känns erfaret från förra veckan. Samma jular om och om igen, jag har faktiskt tänkt tanken att flaxa utomlands och bara ge fan i det för en gångs skull. Det hade fungerat lika bra med annat ombyte, som att vara hos någon annan. Eller ensam med flickvän, om bara galaxens planeter ville arrangera sig i linje och frammana ett magiskt vortex som på ett plumpt beskrivet voodoomanér bryter förhållandetorkan. Frågan är varför, men jag får alltid en aggressiv lust att settla down med någon inför julen. Att ha någon just då. Att vara någons. Det är skumbanan...

♥

2008-09-27T01:49:00.000+03:00

Feltramp i kokainet

2008-09-27T01:31:00.001+03:00

Allt kändes som ett feltramp. Men istället för foten sitter jag med en vrickad själ och undrar vad fan det är som sker, vad som skett i alla år och om det måste fortsätta ske. Allt det här är egentligen knutet direkt till föregående inlägg om pinnar i hjul. Jag bara snubblade över hennes sida och sjönk genom jorden. Man bildar sig nästan en uppfattning att personer inte existerar längre, när tillräckligt med tid har passerat. Jag tror att det är en läkande, eller återställande procedur för mig. Den uppfattningen slogs i bitar igår och nu jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Pixlar lyste. Jävla internet, jag borde avsäga mig hela soppan. Detta är biverkningar av nätkokainet. Hon har följt med mig så länge nu, trots att jag vet hur snyggt det verkar ha klaffat med hennes respektive. Trots att jag aldrig träffat henne. Det irriterar mig mest av allt för jag är inte den här typen men allt blev så verkligt igårkväll. Hon existerade igen, rakt ut ur skärmen och läget lindrades inte när jag påmindes om att vi bor en stadsdel ifrån varandra. Egentligen är det absurt. Nu känns det som att jag är obligerad att ta upp kontakten igen för det hade varje normal person gjort. Gissar jag. Men jag måste verkligen överväga om det skulle gagna mitt välmående.

Pinnar i hjul & bättre än sex

2008-09-22T16:06:00.001+03:00

Vi är säkert alla bekanta med fenomenet att fästa sig vid fel personer, just de personer som antingen inte vill veta av en av någon anledning, eller personer man fått en chans med och misslyckats. Vissa har bara det där, det som gör dem så förbannat svåra att släppa taget om. Allt är en illusion dessutom, det är inte ens dem, det är bara ett minne och inget mer. Det är bara en dröm man aldrig får drömma igen, men någonstans djupt där inne i bröstet pulserar ett litet hopp att det kommer ske. Makalöst korkat. Två personer har haft den effekten på mig, under alla mina år. Mer eller mindre är det fortfarande så att jag tänker på dem, utan att förstås göra det i en mängd som blir creepy. Jag är ju sån, anspråkslös på alla plan! Faktiskt. Men problemet är, och säkert en klassiker, att jag kan låta detta hindra vissa former av relationer. Med vissa människor. Det är svårt att få kläm på specifikationerna kring pinnen i hjulet, men pinnen finns där ibland och det är fabulöst onödigt att leva sitt liv med en pinne i hjulet.

På en övrigt not vill jag konstatera hur mirakulöst det kan kännas med en så trivial historia som att klia sig. Idag fick jag en kliande plätt på vaden, av okänd orsak. Jag rände runt i matbutiken vid tillfället och kände inte att det var läge för ett kli så jag höll på det, och då växte den kliande sensationen till astronomiska proportioner. Jag hade tre kassar på cykeln och jag vet knappt hur jag lyckas handla så mycket, men det resulterade i att jag fick vänta tills jag kom hem innan det sagolika kliandet kunde inledas. Alltså, där i hallen, jag och min vad. Det var bättre än sex. En så enkel sak, en kliande hudplätt och jag rös som ett litet djur och ville falla ihop på golvet och le sådär fånigt som när man somnar lycklig. Det har inte kliat sen dess och nu känns det som att jag haft ett one night stand.

Snart är S här och ammunitionen är laddad.
Lika bra att nyttja ledig tid innan den krossas under samhällets krav, känner vi.

Förlorad kväll & raringtjat

2008-09-21T13:44:00.001+03:00

Det var nån sorts miniatyrfestival på gården igårkväll. Ett tält hade rests, musiken pumpade, folk cavemannade och jag blev bara inte klok på det. Känns lite som en dröm i efterhand. Varför skulle det tråcklas ihop en så ambitiös tillställning mitt i gröten av kvartér, i kvasikylan och halvdekadensen. Frågan hängde lite ljummet i luften men överskuggades av irritationen som låg i full spurt gentemot det tekniska strulet som genomsyrade kvällen. Om man nödvändigtvis ska vara ensam och jävlig kan man åtminstone få en chans att underhålla sig på sedvanligt sätt, tycker man. Men fan nej, allt skulle trotsa. Det kan kvitta nu men kvällen känns verkligen förlorad på alla sätt. Den här söndagen får en golgata om den vill kompensera. Söndagar liksom, den glömda dagen. Den är så luddig i kanterna och okittlande på alla plan att den nästan inte finns. Säkert också därför den flyger förbi som ingenting utan att lämna avtryck i minnet, det finns liksom inget den kan bjuda på. Men jag ska sluta skriva menlös rappakalja och fixa min frukost som blir framskjuten igen. Det är praktiskt att M väcker mig på relativt anständiga tider, annars hade jag sovit till Narnia och aldrig setts igen. Hon är söt när hon gör det. Det blir att hon jamar sådär försiktigt för hon vet hur mycket jag ogillar hennes tjat. Effekten är ett patetiskt litet rop efter något som samtidigt signalerar att hon inte vill väcka mig egentligen. Raring!

♥

2008-09-20T14:24:00.000+03:00

Något enklare än framtiden

2008-09-20T04:26:00.000+03:00

Ikväll vid ett svagt ögonblick tänkte jag för första gången på allvar att jag skulle vara tillfreds med att avsluta allt. Jag vet inte ens vad det innebär i praktiken. Det är inte så att jag ivrigt vill kasta mig i ett vattenfyllt badkar med en ipluggad brödrost, det handlar mest om tankens tyngd och hur mycket jag skäms för egoismen. Jag grät i en timme och försökte få reson på allt men inget ville klarna och förklara sig. Det känns tafatt och märkligt. Det känns som att en främling har knackat mig på axeln från den blinda vinkeln och sagt något avgörande, något som dragit bort mattan under mina fötter. Jag är överrumplad. Herregud. Vad har jag blivit. Detta är inget rop på hjälp eller annan halvmenad dynga för jag står bakom allt jag skriver och gör precis vad jag vill med min kropp. Poängen är att jag ska kunna ventilera. Det känns åtminstone som att mitt avståndstagande beteende har fått vissa förklaringar för jag har delvis undrat vad fan det är som pågår. Något är inte som det ska och jag önskar att orsaken stod klar för mig. Jag önskar för allt i världen att det var något enkelt. Något enklare än framtiden.

Självmordsuppdrag och saknader

2008-09-16T14:15:00.001+03:00

Fullmånens jonisering gjorde min nattsömn enastående rastlös. Jag drömde en sällsynt historia om att sändas ut i rymden på självmordsuppdrag att rädda solen från att slockna, som i filmen Sunshine. I drömmen blev jag tillfrågad om uppgiften lät som något att hänga i julgranen och jag svarade obekymrat ja. Jag skulle inte vara ensam hela vägen, några kapabla astronauter skulle hänga på halvvägs och se till att allt gick rätt till. Som känslan säger dog de antagligen någonstans på vägen, som sig bör med såna här illabådande filmscenarion. Jag anlände ensam på en planet där en bas hade byggts och allt stod öde i väntan på mig. Det var mörkt och dammigt och stora maskiner låg under skynken, latenta och high tech. Någonstans där tog drömmen slut, men det kunde kvitta. En större del av drömmen bestod av ja-svaret jag gav och hur det kändes. Jag var helt likgiltig till att dö och det var knappt en fråga om att rädda planeten. Det kan ha varit att uppdraget kittlade mig på ett förföriskt sätt. Hursomhelst blev det också en fråga om att framföra mitt öde för släkt och vänner. Jag visste inte alls hur jag skulle berätta för mamma, och jag tänkte selektivt hur vissa skulle reagera när jag sade att jag skulle försvinna ur deras liv om någon vecka. Det jobbiga var känslan i drömmen att ingen brydde sig nämnvärt, och så får jag för mig att det faktiskt är. Släkten är en sak, men det är alltid en speciell relation jag bygger med vänner och bekanta, något som jag uppfattar är en lös och rörlig kontakt. Speciellt eftersom jag är så mån om att aldrig ta någon för givet, förmodligen applicerar jag också mitt tänkande på dem. Men jag vet inte... Så makalöst saknad hade jag nog ändå inte blivit. Och varför skulle jag förtjäna saknad när jag är en sån urusel människa i relationsfrågor. Skicka alla självmordsuppdrag min väg. Jag fixar... Ja, åtminstone en av dem.

Faildrömmar och någotbrist

2008-09-13T14:45:00.001+03:00

Drömde oroligt inatt. Jag var på semester eller liknande tillställning, med någon vars identitet jag inte kan placera med säkerhet. Förmodligen var det S. Exteriören var en campingplats och min katt var med oss i sin bur. Tanken rörde sig kring att hon absolut inte fick ta sig ur buren för då hade hon chickenkutat till Nangijala. Då förstås, tog hon sig ur buren. Jag fick tag i henne varpå hon plötsligt var en igelkott och jag minns att jag tänkte WTF. Hon sprattlade frenetiskt och jag fick bära henne som en skylt mot någonstans. I drömmen var det också en fråga om att hitta till ställe X. Mitt apusla lokalsinne gjorde sig bekant och allt gick åt helvete, precis som det ofta gör när jag ska hitta någonstans. Det är ett gissel. Men jag ska vara tillfreds med den här typen av drömmar. Det kunde varit repriser av barndomsdrömmarna med vålnader, gapande asfalt med skärseldar och Giger-aliens lösa i huset. Det är fail.

Tiden går och jag vet inte var min kropp ska ta vägen. Det är en rastlös känsla som saknar någon med ambition att hålla i tyglarna. Jag vet inte om jag bryr mig längre. Om något alls. Huvudet orkar inte. Vitaminbrist har jag tänkt, någotbrist. Åtgärder är i process och stämmer misstanken borde saker ske framöver. Om inte, ja... hjälp.

♥

2008-09-08T20:47:00.002+03:00

Fulafton och distansering

2008-09-08T13:58:00.004+03:00

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Tyvärr var det inte om fred och myspys på jorden vilket hade varit lika sublimt som bittersnaskigt. Till en början var det iallafall småtrevligt med jul och snö, kusiner var på väg för att hämta mig och en okänd person även om inte rutinen går till så. Fuck it. Jag var på väg att fira en vit jul, det är kontentan. Men så förvandlades plötsligt den potentiella idyllen till en prekär katastrof, där hela släkten satt och ugglade på en dokumentär om kvinnliga orgasmer, sådär lite alldeles olämpligt och ocensurerat på julafton, prime time. Tack då. Fulafton. Jag låg och vred mig i sömnen.

Internet verkar distansera sig från mig eller tvärtom, därmed allt och alla som hör till. Men det är inget luddigt faktum att jag har saknat lusten till kontakt den senaste tiden och det sprickande samvetet gör sig påmint. Många tycker om mig ändå. Av någon anledning. Jag vet inte om jag är i slutet av denna fas, någonstans i mitten eller har en lång tids nätfrånvaro framför mig. S var här igår i ett krisresultat av husvisning där han är inneboende. Han fick inte tag i någon annan att spendera visningatimmarna med och jag skulle egentligen jobbat över ritbordet under förmiddagen, men fick ställa upp när han kom knackandes. Det är väl okej. Det är väl sånt man står till tjänst med, jag är bara ovan. Men det är tämligen svårt att koncentrera sig ordentligt på manus med poängbehov när man har någon i samma rum och jag kläckte ur mig något riktigt hafsigt. Utbytet var åtminstone bra umgänge upp mot de sena timmarna.

Partner equals bortglömda vänner

2008-09-04T23:12:00.000+03:00

Detta är ju klassiskt och ingen är ett relationshelgon, men fenomenet då vänner glömmer av vänner för att de skaffar partners är jävligt frustrerande. Eftersom jag i princip aldrig träffar någon som kan väcka min miserabla isattrapp till hjärta bemöter jag vänskapssveket mer frekvent, i perioder kan vän efter vän plötsligt och mycket tydligt bara glida iväg från mig. Kontakten från det hållet upphör liksom, och man känner sig sjukt billig. Man var i stort sett bara ett tidsfördriv, det är den effekten som uppstår. Om man inte glöms bort och kontakt bibehålls är det också vanligt att det ska ältas om och lyssnas på hur fantastisk deras thing är. Ledsen liksom. Jag ser hellre på filmad, torkande målarfärg, i svartvitt. Det är inte mer egoistiskt än att lägga all kommunikation på sitt kärleksliv. Att låta sina känslor för någon stöta bort andra människor är tamejfan bland det fulaste man kan göra och blir jag någonsin kär igen ska det inte få gå ut över någon annan. Absolut fulast blir det också när man efteråt, när förhållandet är över, kommer krypande och vill återställa saker. Jag vet att jag själv gjort det till viss mån så det är inget jag avsäger mig ansvaret för. Men man ska ha klart för sig att man ligger, eller med all rätt borde ligga jävligt risigt till i detta fall.

Wham bam God damn

2008-09-04T14:27:00.000+03:00

Natten bestod av en frustrerande dröm där F, en gammal lärare rantade runt i mina föräldrars hus och pekade på upphängda teckningar av mig. Det var i syfte att visa hur jag borde teckna, en fråga som mer eller mindre hänger i luften efter min senaste mailkontakt med honom. Irritationen i drömmen var jävligt påtaglig i mig. Efter hur han betedde sig med katastrofen i juli har jag inget gott öga kvar åt karln. Hursomhelst sov jag dåligt från att jag somnade vid fem på morgonen. Det måste sättas punkt för mitt sanslösa nattspelande, jag känner mig som en addict helt utan kontroll. Kroppen vaknade till vid halv ett och min disiga tanke slog fast att jag behövde komma ur sängen NU för att inte sova till tre. Det är sol idag och jag är sådär moskåt, med en såsig längtan utan större ambition att få bort suget. Jag behöver bli tagen bara. Wham bam God damn, som en chanslös stafettpinne. Men inte fan lär det ske.

♥

2008-09-03T18:29:00.005+03:00

Stadens vattenhål och lasagne-mani

2008-09-03T17:58:00.000+03:00

Onsdagen den tredje september, 2008. Det är en typisk dag där något ljust ligger i luften och liksom sprider sitt optimistiska pollen genom de svala vindarna, som för övrigt är perfekt balanserade i temperatur och le powër. Det behöver inte spruta solsken för att bli en fin dag, det behöver bara vara balanserat och man känner när det är det. Man mår trankilt och känner sig snyggare än vanligt som det vore en slags spirituell makeover man blivit pådunkad. Jag voltade in i matbutiken och handlade som vanligt mer än jag borde och bytte leenden med en och annan. Det har egentligen inte slagit mig tidigare vilken grogrund alla matbutiker är till flirtar. Det är som savanndjurens vattenhål, en neutral zon där alla möjliga arter samlas helt anspråkslöst och naturligt. De spanar säkert också in varandra. Men utöver blickarna och smilandet vet jag inte om det borde gå längre än så. Det är ju fjantigt och borde absolut inte vara så, men att inleda kontakt i en mataffär verkar riskabelt. Plötsligt har hon slängt blicken på ens varor så blir man onämnt dömd och stämplad. Mina tablettaskar med Svarta Katten, Viol och TuttiFrutti (och mitt Pez-godis kanske framförallt) får mig säkert att framstå som en förvuxen tioåring, och hela köttcirkusen kan ge mig oförklarligt feta nojor. Det ska inte behöva vara så, men jag skulle bli oerhört förvånad om det inte fanns lika många vegetarianer som fnyste åt andras matvanor som det finns vegetarianer helt obrydda om saken. Jag kan nämna några äkta fnysare på rak arm. Militanta nolltolerans-clowner. Det blir som två olika arter, det går liksom inte att para ihop dem som människor. Sorgligt.

Snart kommer S hit, vi är lika sysslolösa båda två och bankar ner timmar i marken med cinematiska klubbor så fort tillfälle ges, verkar det som. Jag har skippat frukost igen och borde skämmas. Fick jag lasagne till frukost varje morgon hade jag nog fanimej ätit. Fick jag lasagne av vem som helst hade jag förmodligen blivit kär. Lasagne.

Sköldpaddor på rygg

2008-09-01T23:29:00.002+03:00

Det behöver bli rätsida på min situation. Livet. Det behöver hända något, kanske ett mirakel. Kanske två. Jag bygger peppiga låtlistor och låter musiken fylla mina kvällar som en vägg mellan mig och ångesten, men den kan inte alltid vara där. Det är när tystnaden infinner sig som stenen i bröstet växer och jag känner hur min kropp blir allt tyngre. Så tung, är jag rädd, att det snart inte hjälper att simma mot ytan när jag sjunker. Utan min kreativitet har jag blivit ett tomt skal och jag känner mig helt avklippt från verkligheten. Ensam och meningslös. Jag vet inte vad detta är. Det skrämmer mig. När jag var liten och S kontinuerligt svek mig med andra fyllde jag alltid tomheten med att leka själv, se på film eller leka med C, familjens dåvarande hund. Jag blev bra på det till slut, även om tristessen kom krypande efter ett tag jobbade jag ihop en acceptans till ensamheten. Skolan tog upp en väsentlig del och ibland kom mina syskon över så det uppstod naturliga pausrum att andas i. Idag har jag ingen aktiv acceptans kvar. Det finns inga pausrum, inga som räcker till i den här tomma rymden. Jag vill inte skriva sånt här. Jag vill bara att saker ska bli okej. Jag nöjer mig med okej.

Kashmir - Melpomene

2008-08-28T17:10:00.004+03:00

Something tells me that I'm left without a chance
in my suspicious attempts to get her close
enough to close my lips around her smile
now I can't close my eyes when she's around
and she's around
passing like the wind that shapes the clouds
she is around, she is around

I don't know how but suddenly it has been a while
and we've been walking in through that same front door
undressing like there were no parts to hide
and calling eachother names we never had
you never heard
and then an unexpected turn
and we hit the kerb
a stupid term, a fatal word

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

you broke the code
just like i'm sure you always do
without intentions but I know
that's how I broke away from you
now that the clouds are obsolete
I hope you landed on your feet
without those evil demons
keeping you reminding of...

the war they pulled us through
as fragile hearts ran short of glue
as we're both running out of time
and seek to drown the fact in wine
it should be honest and naive
like we should give, we should receive
I must be jaded
fading out of function into solitude

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

♥

2008-08-28T16:35:00.001+03:00

Vi ska alla nån gång vaxa ett känsligt område

2008-08-28T15:55:00.000+03:00

De gagnlösa drömmarna om mitt möglande bröd börjar valsa mig på nerverna. För ja, det dröms om möglande bröd och det är inte krångligare än att jag står i köket och upptäcker den lokala svampodlingen genom brödpåsen. Varför, är ju en försynt frågeställning i detta scenario. Det finns viktigare saker att ta upp under sina nattliga koman. Som kanske självbejakande gester i form av välvilja och mottagandet av det. Superkrafter! Ett smörgåsbord av superkrafter. Möten med människor man trånat efter att säga ett och annat till, kanske en verbal vendetta som i drömmen kan realiseras. Why not. Lajbanz i form av utförliga sexakter med precis rätt personer och annat mer eller mindre för verkligheten utopiskt humbug. Vi har ett fantastiskt maskineri på vindsvåningen, så kapabelt och så onyttjat, ändå drömmer man oftast bara dynga. Nu är det ju starkt ifrågasatt om medelsvensson bara använder 10% av hjärnan eller inte, men klart borde vara att det finns obrukade resurser att ta ifrån. Jag tänker ofta i termer som "I framtiden, dåå, då kommer de att ha knåpat fram procedurer för att utvinna större potential ur vilken hjärna som helst". Som att hitta en nyckel till en låst dörr. Och då, för att vara lite trivial, kanske det går att styra sina drömmar och se till att varje natts sömn blir en sådan fröjd att halva det bortslumrade livet berikas.

Lite löst på tal om drömmar kan jag berätta om den skummaste jag upplevt, och det var när jag dog om och om igen. Jag försökte naivt fly från en atombombsexplosion men blev till pulvermos i tryckvågen (inte bokstavligt) och det jag kände i kroppen var en riktigt obskyr känsla. Hjärtat stängdes av som ett ljus, som att någon hade flippat ljusknappen och det pirrade till i kroppen för att sedan bli helt trankilt, avslappnat och svart. Tidigare var jag spänd och stel under scenariots hot. Detta upprepade sig flera gånger under samma natt så jag fick en klar minnesbild över känslan. Jag önskar jag kunde säga att det inte var någon big deal att dö, men obehaget i klicket när hjärtat stannade var något omskakande. Däremot var det över kvickt och därför drar jag nu denna slutsatsen: att dö är som att vaxa ett känsligt område. Det går över snabbt.

Ur fas, förskjuten

2008-08-27T02:06:00.000+03:00

Jag har låtit nätterna ta kontroll över mig som envisa lejontämjare med den enda ambitionen att hålla mig vaken till nollfyra-halvfem. Efter ett sådant pass sover jag bekymmerslöst fram till tvåtiden som idag och kallduschar i ångest så fort klockan örfilar blicken. Vid dagar som denna får jag dåligt samvete över mitt sätt att leva livet och ser därför till att få något arbete gjort. Det är däremot svårt att utföra något när inget är påbörjat och inspirationen fått fenorna bortskurna av militanta drömkrossare. Men jag försöker. Över huvudtaget känns det dock som att jag är ur fas med mig själv. Förskjuten, malplacerad i tankarna och återhållsam. Jag har svårt för att skriva och ibland vill jag inte ens öppna sedvanliga kontakter när jag ser dem, vilket är oroväckande. Det är ändå människor jag tycker om. Och kring detta beteende har jag gjort en tanke av hur mycket jag hade behövt någon just nu, om nätterna, i tankarna, och hur lite jag kan få någon just nu. Det finns ingen. Djupa ekon. Jag ska inte bli långrandig mot mig själv. Huvudvärken ska dresseras av ipren och fläderblomssaft, tänder ska borstas lika nojigt noggrant som alltid och sängar lär därefter belägras. Imorgon kommer S och delar tid. Välkommet.

Oförklarligheter och kronisk trotsålder

2008-08-24T04:22:00.000+03:00

Ibland, som nu, är det många saker som inte förklarar sig själva alls. Som att laktosfri mjölk har en eftersmak av risgrynsgröt. Ursäkta wtf? Alright är en tanke, det håller väl. Men i längden; NEJ. Smaken är så gruvligt gräddig. Andra saker, som att vissa människor vill "BLI AV MED" en även om man inte är den påstridiga typen och detta faktum tydligt står hugget i sten. Vad är poängen då? Varför skära av en människa från sitt liv om han/hon inte gjort något fel eller uppvisar kritiska behov? Alarmerande billigt och osexigt. Fler saker, som på Playstation Live och närmare bestämt nördiga servers till Soul Calibur 4 där de virtuella slagsmålen aldrig når en ände. Att en sån flerfald där förknippar nöje med att enbart vinna, en vinkel som resulterar i en speltaktik bestående av ETT OCH SAMMA slag genom hela matchen. Var finns spelglädjen i det? Att spela online skyfflar fram många mänskliga sidor som man inte vill se. Utan ögonkontakt tar sig många friheter, precis som paralleller i stil med att snacka bakom någons rygg. Det är så lätt hänt att något extra slinker ut ur käften, något man inte skulle sagt om läget inte var så distanserat från personen i fråga.

I övrigt dör nu sommaren i takt med stans festival. Regnet har bosatt sig som en tidsenlig stamkund och ljuset blir långsamt en större bristvara. En form av ny verklighet startar och det finns bara allvar på tapeten. Egentligen vill jag bara trotsa alla ansvar och använda besparingar till en jävligt lång resa på andra sidan planeten. Men så har jag och andra sidan alltid känt. Frågan är varför det inte blir av.

♥

2008-08-22T21:27:00.002+03:00

Fantasiprofiler, verklighet & attraktionsfilosofi

2008-08-22T02:27:00.003+03:00

Personligheter kan vara förbannat lätt misstolkade och översedda av tillräckligt ivriga ögon, och bara allmänt när tid inte ges för en ordentlig insyn. Jag frågar mig själv hur många potentiella kärlekspar som inte klickar direkt och aldrig blir av för att den första introduktionen inte klaffar med stunden och dess omständigheter. Man är inte alltid på G, man är inte alltid på toppen av sitt attraktiva jag och då tror jag inte en sekund på att rå och kemisk kompabilitet kan föda framtida kontakt. Som alltid säljer man sig själv och är man ur form i marknadsföringen så är det klart att färre kunder lånar ögonen till en. Jag menar bara att det är synd när misstolkningen sker och någon antar att personen alltid är som den är just då, för jag tror ändå att det är lätt att förmoda i stundens nu.

Min egen personlighet är en splittrad historia. Av någon anledning verkar jag ha en konsekvent attraktionsförmåga på internet. Så har det varit från dag ett och jag antar att ett putsat skriftspråk bidrar till detta. Det är förstås också en så enkel bedrift att sätta någon på piedestaler när man lirar kommuniké över MSN och så vidare. När fantasin börjar lattja och bygga den där perfekta partnern man sen intalar sig existera där borta, långt långt bort, för det är ju oftast hundra plus mil från sin egen gudsförgätna hemvist. Så ja, det händer frekvent att intresserelationer byggs upp, sådär försynt och ofarligt för all del, men också frustrerande i sin orubbliga kontinuerlighet. Jag vill alltid skylta om hur ovärt det är, hur svår och jävlig jag är att ro iland. Inte minst för att långdistans är ett fett nejtack efter alla mina erfarenheter. Det har ändå blivit en och annan träff från internet genom åren. Såklart, som jag lever mitt liv. Men det är just då, vid den verkliga kontakten där fantasin inte längre får springa och skita fritt i hagen som min attraktionsförmåga skjuter åt flera riktningar. Hos vissa går jag hem som spunnet socker i gommen, hos andra blir jag bara en grov besvikelse. Aldrig uttalat förstås men det märker man lätt. Det är pusselbitarna som utgörs av persontyper och deras acceptans av mig som jag inte får ihop. Jag har blivit omtyckt, uppförälskad, stalkad, nobbad och dissad av alla spektrum liksom. Jag ser inga mönster. Det kanske är praxis för alla att inte urskilja, men saker hade blivit så mycket enklare om jag kunde pricka in typerna och deras reaktioner på mig. Det är som att man gått och pluggat något hur länge som helst men inte lärt sig ett dyft. Men det är också därför jag tänker att min undermedvetna marknadsföring bara legat i diket och såsat vid misslyckade kontakter. I mer realistiska termer att jag fumlat och varit awkward, korkat till situationer utan att registrera felet och bara kört vidare som att allt var okej. För gudarna ska veta att jag är så jävla blind ibland. Skulle jag satsa riktigt på en partner lär hon behöva besitta förmågan att smärtfritt utstå mina penibla och aviga iscensättningar. Jag har en Clark Griswold i mig.

Mr. Kaizer, hans constanse og meg

2008-08-20T23:58:00.001+03:00

Festivalen i stan rör om i mig som en andlig elvisp och det har blivit några kvällar i rad nu. Ifrågasättandet till varför jag inte deltagit på tidigare drabbningar hänger som ett töcken åt varje riktning jag ser och fyller underlaget jag går på, liksom blir mjukt och knaggligt som den obehagliga träspånsmattan vid biblioteksområdet. Men det ska inte tänkas på. Av någon anledning igår, när jag såg Junior Boys uppträda kom jag att tänka på vikten med att leva nu. Inte då eller sen, utan det är nu man ska leva ut. Att tänka tillbaks av vilken anledning det än må vara kan omöjligen förbättra situationen nu, och att tänka i förväg gör sannerligen ingen nytta heller. Nuet är det enda vi har, det är i nuet pulsen slår och bara i detta nuet kan den påverkas och varje förlorad chans att höja sin puls är en förlorad chans att leva lite extra. Jag har aldrig tänkt så och saken slog mig mitt i en halvdan synthkavalkad som S lockat med mig till. Tillställningen var för övrigt okej om man bortser från vissa blasélåtar där intresset droppade markant. Vi tog några öl efteråt och tuggade sedvanligt snack. Jag är pratkompatibel med honom.

Idag dock, festivitetmässigt, var det en helt annan femma. S ställde in sitt planerade deltagande på Kaizers Orchestra och jag kände motgångar i form av labilt väder. Men det pumpade ganska talande i mig att det hade blivit polkadansande ångest i flera månader om jag hade röven parkerad i hemmet och Kaizers var så bra som misstankarna sjöng om. Jag flaxade ut, såg dem, och ångrade inte ett stoft under skorna. Öset som pågick i det vida uppspända, överfyllda och dansande tältet klickade helt och hållet i mig. Äkta showmen. Så lysande och karismatiskt genomfört att jag är rädd att framtida spelningar bara blir bleka skuggor bakom denna bomb av artistisk massejakulation. Deras kontakt med publiken var konstant och helt klockren. Jag kunde inte sluta le.

♥

2008-08-17T05:09:00.005+03:00

Pablo in videoland

2008-08-17T03:45:00.007+03:00

Under osäkra omständigheter trampade jag ikväll ut till 6:ans buss, samma som S hade trillat in i. Han stod packad likt en sill och jag infann mig snart i samma situation jämte honom. Målet var att se Alice in Videoland och vi tyckte det var en bra idé att hoppa av för att switcha till en eventuellt snabbare buss. Inte så lyckat. Under festivaldagarna är kollektivtrafiken ett enda stort fyllo. En kvart försenade fann vi till slut giget och anslöt oss till T och hans följe. Musiken vrålade som hundra pilska lejon med mikrofoner och förstärkare, och man hörde inte ett ord av hennes sång. Men jaa joo, det var bättre än väntat. Jag och livespelningar har ingen vidare historia, det är sällan jag känner att det är värt att gå. Så förbannat mycket bryr jag mig inte om banden och artisterna jag lyssnar på, även om musiken kan betyda just så förbannat mycket. Men för att inte riva isär mina egna löften om avisolering kände jag läge för självomtanke. Det hela var okej. Okej.

Efter det musikaliska pådraget var det ett oerhört vimsande om riktning och mål, men det centrerade sig till slut mot en anhalt tvärs över stan där en annan trupp satt och ölade. Gå gå gå. Jag ville gå, så hey. Natten var ändå överskön och jag ger mig sällan chans att bemöta de här nätterna. Jag hade kunnat gå till Ystad. Väl där anslöt sig S till forna klasskamrater i fråga om konversationssvängar och det blev en naturlig lucka för mig att inleda pladder med T. Han är en excentrisk dreamer för att ge behagligt ludd åt beskrivningen. Han har ofantligt mycket barntankar i sig och faller in i diskussionsfack som omfattar allt från uppdiktade utomjordingar med hela levnadsmönster till menlösa frågeställningar om vad man än kan och orkar tänka sig. Under två öl, mina första öl på år och eoner, paddlade jag genom hans strömmar av abstrakta betraktelser. Trevlig pojk förvisso, men jag både satt och kände mig som ett femte hjul i den större bilden, till slut. Jag förstod inte vad jag gjorde där och det kom inte som en överraskning. Det blir alltid så. Jag har liksom ett psykiskt bränsle som tar slut efter ett tag, och när det sker kan jag bara tänka på hur skönt det vore att komma hem. Andas. Skriva. Delvis kände jag ansvar att inte åsamka fullskalig hunger för min pälsbeklädda M hela natten, men min sorti var i stort baserad på rutin. Det finns inget sätt att ringla runt det. Och jag vet att jag hade mått dåligt om jag hängde med truppen till nästa place när den puben stängde. Det är som att känna sin egen kropp. Det är som att bara ta hand om sig själv. Jag gick hem och njöt av varje steg.

På ett kapitel helt orelaterat till kvällen vill jag proklamera hur jävla trött jag blir på människor som tror att jag godkänner att behandlas som en civil servitör. Jag tar inte emot beställningar på, eller dricks i form av omtanke för att sedan få personen urgliden från livets ramar med en klackspark. Att jag sållas ut bortom synhåll mer eller mindre tillfälligt på grund av någon jävla anledning, som att jag vore en börda. Jag är för helvete värd något greppbart och nu är det slut på alla lösryckta intressenyp som inte leder någonstans. Fan vad arg jag är och källan till frustrationen är inte ens värd att strukturera till rättvisa längre. Det blir som ett skentragiskt läge att omfamna min kalla sida när den här skiten inträffar, för även om någon lyckats rubba mig emotionellt kan jag ändå strypa skiten under isvatten och gå därifrån oskadd. Mycket uppskattat.

Domedagsfetish och mental privatkonst

2008-08-14T02:56:00.001+03:00

Åskan infann sig som en gammal partner ikväll men försvann lika fort som jag upptäckte den. Jag tycker om min vän Åskan, hon är tillförlitlig och menar alltid vad hon säger. Det känns i kroppen på samma sätt som jag kan förnimma lögner öga mot öga. När åskan går känns det också som att alla håller andan, även om det inte är så. Som att det snart kommer en riktig jävla stjärnsmäll likt en reprimand från gudarna och man håller sig för armstöden i nöd. Så är det ju inte, men jag kan önska att det vore. Min domedagsfetish vaknar och jag tänker att åska inte känns tillräckligt. Jag vill ha förödelse, storm, flodvågor. Något som skulle röra om i grytan och jag får gärna dras med, ihop med alla andra bekväma svenskar som överdoserat trygghet i alla år. Det är som ett provokativt begär jag nyligen kläckt och bara börjat utforska. Det känns inte helt tvångsjackefritt men inte heller skadar tankarna någon, tänker jag. De våldsamma, mentala bilderna av en döende planet finner jag såpass estetiskt tilltalande att jag hade kunnat förädla dem med ramar på en barock vägg tillägnad alla samspelta föreställningar och fantasier om global ödeläggelse. Asteroider, istider, epidemier, klimatanarki, otaliga människoliv släckta. Allt framstår lika berusande ur vissa vinklar. Förmodligen är detta yttranden rakt ur en nedsläckt och vriden vrå i mig själv, den sorten man fördelaktigt inte delar med sig av. Men jag har aldrig varit mycket för att hålla tillbaks. Varför ska man egentligen när dessa vrår ligger inbyggda och ofta hemlighetsfullt inredda i var och varannan person, vad de än rör sig om. Och det är inte som att jag går och längtar efter en domedag och negligerar den globala situationen. Det är bara stora vackra illusioner, mental privatkonst.

♥

2008-08-12T12:00:00.000+03:00

Jag skäms så det värker i hela kroppen

2008-08-12T03:20:00.003+03:00

Privata otjänster är något man bör undvika, men ibland råkar man på en situation som är så uppdukad och klar för dinering att den första smaken redan signerar kontraktet. Det är själgift att få fri tillgång till personlig information om en beundrad persons föredetta. Plötsligt befinner man sig där i en stormande liten TwilightZone-bubbla trots en hyfsad självbild, hakdjupt i förståelser och insikter om hur mentalt otillräcklig man högst troligen är för människan som intresset bejakar, den som haft den otroliga partnern. OTROLIG. Hur simpel och intetsägande man själv förmodligen framstår och hur logiskt alla små felande pusselbitar faller på plats tills man mår illa av klarhet och vill avsäga sig kontakten för all framtid. För att man skäms och är förbannad, för att det inte går att ifrågasätta sin reaktion. Den egna ärligheten. För att termen relationer, dessa mellan personer som träffas och inleder någotvadsomhelst som en mark för eventuellt hopp att gro i, kan skördas till dolkar som huggs i ryggen på en själv av inget annat än omständigheter i sig. Här går inga gärningsmän, bara jävligt generade offer. Jag skäms så det värker i hela kroppen, för parallellt med skammen kan jag se ett verkligt avslut. Det gör så ont. Mer ont än jag någonsin kunde väntat mig.

Fyra dagar människa och festival

2008-08-11T21:17:00.005+03:00

Fyra dagar senare från torsdagen står mitt liv återigen och trampar safter från isoleringens druvor och klasarna växer sig större än någonsin. E var här och jag är mätt. Mätt på tal, blickar och leenden, mätt på människa. Doserad på allt utom hud och närhet. Vi berikade nästan alla väderlabila dagar med sedvanliga sighter och typiska spel- och filmupplevelser. Evenemangens värdekontenta borde bottna i och blotta min faljerande förmåga att spetsa till saker, men det var ett fint och fungerande sällskap och jag är ändå glad att det blev av i den impulsiva förbifarten. Jag försöker bli mer spontan i linje med det här, försöker kedja av restriktioner som skapas av den krångliga jäveln inuti mig. Tanken har slagit rot att lite självförvållat tvång kan bryta vissa normer i det långa loppet, kanske få mitt behov efter ensamhet ur balans. Sätta det ur spel med nya regler som passar mig bättre. Samtidigt ifrågasätter jag hur klokt det vore när ensamhet är allt jag kan få. Just nu.

Stans årliga festival trycker runt hörnet nu och jag har i öppna och inre sammanhang lovat att faktiskt ta del av den. Jag har inte många inkörsportar, det är praktiskt taget bara S i sin ymniga krullighet vars droska jag kan sätta mig i, om jag inte driver omkring ensam och ugglar vilket hade motstridit hela poängen. Jag får se. Men det står klart att jag inte vill missa festivalen för fjärde gången och innerst inne ångra det igen.

Skyfall, vindar och spontana infall

2008-08-04T21:00:00.001+03:00

Det här ovädret är för stunden mycket välkommet. Regnet har piskat och vindarna viner som pilar. De senaste nätterna har varit problematiskt varma och jag har vaknat upp som ett drogat djur, besvärad, oförstådd kring dröm och verklighet. Trampat runt på golvet för att fly sängkläderna som min kropp värmt upp med effekt av en braskamin. Mitt väsen i kvavt varma miljöer är ingen succé ur någon aspekt, jag måste liksom få känna att det finns luft. Svalt och halt syre som lätt tar sig in och ut. I samband med de gråa molnens närvaro fick jag ett spontant infall när jag vaknade. Jag saknade mina fönsterblommor. De dog en bitter floradöd under en av mina längre frånvaropartyn och fönsterväggen har framstått helt tom och själlös ända sedan dess. Jag bussade iväg till ett ställe som minnet till envisades sjunga om tidigare blomköp, men vid ankomst stämde det inte alls och jag fick leta upp en vanlig blomaffär för att plocka till mig plantorna där. Billigt, tänkte jag, men de var relativt små och klena. Men jag sköt pengarna från höften och bussade tillbaks. På hemvägen gick jag in på Willys för att köpa bröd och såg att de hade exakt samma växt. Både finare, större och billigare. Fan, tänkte jag. Hursomhelst blev det fint. Grönt är fint. Mer fint än skönt.

På torsdag har en annan spontan event bokats in. E kommer från sina jättenorra slätter och intar mitt liv som en isbjörn ur sitt element. Det blir nog bra... Jag kan mycket väl behöva ett längre sällskap just nu. Det är ensamt.

♥

2008-08-02T00:54:00.001+03:00

Gatukonst och mammakonst

2008-08-01T22:50:00.002+03:00

En dov huvudvärk har hållit mig trankil hela dagen och jag känner hur små härdsmältor pulserar fram i min kropp. Men vädret känns rätt så låt gå. Och gick gjorde jag, längs gågatan för att handla spelbara nördigheter. På vägen såg jag en stofil och en samling oljemålningar upplagda längs asfalten på display. Jag har med åren blivit tillräckligt intresserad av den konsten för att åtminstone behöva fixera ögat en stund, vilket jag också gjorde. Då högg han mig direkt, med en passabel engelska såg han till att få ur sig både upphovsmän, pris och popularitet i en och samma rimmande fras. Jag nickade med ett sympatiskt upponedleende och tillmötesgick honom med den första seriösa engelskan jag klämt ur mig på evigheter. Innan jag visste ordet av det så diskuterade vi hur individuellt konst betraktas, och en av målningarna jag helt automatiskt hade ugglat in lite extra. En gråskalig, mörk skogskorridor och ett vatten som löpte rakt ut i mitten. Rakt i centrum av hans tal insåg jag hur emo det var av mig, när alla de andra tavlorna var explosioner i färg och dunder. Hursomhelst kände jag att det hela kunde pågått i sju år om jag inte klippte av kontakten i tid så jag gjorde det och trampade vidare. Jag ville inte heller ge den svettiga stackaren falska förhoppningar om köpintresse. Efteråt slog det mig att mamma har haft målning som hobby. Många av hennes tavlor hänger i huset och det är synd att hon slutat för jag tror bestämt att det gjorde henne gott. Hon är lite rolig dock, när hon målar av andras tavlor och hänger upp sina egna istället. Och visst, de blir personliga, men inte särskilt mycket snyggare för det övriga ögat. Men för mig får hon måla av varenda tavla på jorden och hänga upp allihop.

Konversationsbataljer och krogfobi

2008-08-01T00:54:00.003+03:00

Vi stapplade ut som två stirriga lemurer från bion och inledde storslagna konversationsbataljer och höll filmanalytiska föredrag för varandra som bara vi kan, S och jag. Det är aldrig fel, men min tåga ebbar alltid ut när tiden hopar sig och det slutar med att jag lyssnar mer än jag deltar i diskussionen. Det känns verkligen som att orken går ur mig och jag träder in i en distraherad fas som verkligen måste hållas under tight koppel för att inte skena iväg. Så att inte lyssnade ord och sammanhang absorberas av omgivningen, och andra människors företaganden motvilligt blir föremål för ett visuellt skenintresse. Jag har blivit bättre på det med tiden men jag skulle önska att den orala bränsletanken hade samma voluminösa mått som hans. S kan tugga på om rätt sorts kultur och samma ämne i dagar och år, inte för att jag är ointresserad men det krockar med mitt notoriska disträproblem. Och folk undrar varför jag inte knallar på krogen som nästa Svensson. Jag hade förgått i ett moln av atmosfärisk klåda och social irritation. Efter några kvava timmar hade mina stämband - om vi förutsätter att de behövt gapa sig över en sedvanlig ljudnivå - kamikazedykt ur munnen och ögonen i följe av öronen skulle sagt upp sig efter tillräckligt med skrikande kladdkakor på hornhinnan. Fulla människor. Distraherad i stök. Kött. Dånande skitmusik. Kastat mig utomhus, hem, till någon, wherever. Lapat syre.

Och jag är kelsjuk.
Döende så.

För bara två lungor frisk luft

2008-07-31T15:20:00.004+03:00

Jag vet inte. Osäkerheter gör mig rastlös. De hänger i luften som vindspel och tystnar liksom aldrig, låter mig inte vila tanken. Jag överanalyserar och underanalyserar, ifrågasätter detaljer i samma stund som jag slår ned mig själv och uppmanar att låta bli. Det är stort och litet, nyanser och primärfärger, saker jag borde sagt och saker som borde låtits bli och jag kan bara spekulera för jag ser aldrig när orden tar i mark, om de tar i mark. Långa tystnader och jag vet inte. Omständigheter gör mig maktlös. De väntar i speglarna och tar liksom alla chanser de får, låter mig inte se ren ut. Med tiden slocknar jag så lätt för det är allt jag gjort i tio år och det kommer som en blinkning. I all naturlighet går det inte att vänta hur länge som helst, men jag får mindre utrymme att över huvudtaget ge mig till tåls. För jag vet inte. Ovetskapen gör mig matt. Den trycker under huden och pulserar bara för att låta mig veta att den kan dö om jag så önskar. Ibland vill jag strypa den för bara två lungor frisk luft tills att tanken att kanske kanske kanske kommer och övertalar som bara den kan. Att det kanske händer något snart. Att jag kanske lyckas vakna då. Att jag kanske blir lycklig sen. Men vad jag har att se tillbaks på är så få supernovor i en rymd av stora svarta ingenting att ljuset förlorar sin effekt, bara blir dåliga substitut för hopp jag inte vågar tro på.

Om en lagom stund ska jag möta upp min krullhårigt trogna S för att inta biosalongen nere i centrum, och det blir garanterat den bästa flykt jag fått på smärtsamt länge. Jag ska glömma allt och må bra i två timmar. Om inget annat kan fylla bröstet på mig tänker jag ta vad jag kan få. Det övriga är så jävla tröttsamt nu.